Fucktown Herrljunga

Rassarna skrek »blatte« och punkkläderna blev en sköld. På syslöjden flätade Sara Abdollahi kompisband och spolade i blandbandet med punkmusik. Ibland tänker hon att hon ska återvända, erövra platsen.

Jag föddes rakt in i ett krig. Det mellan Irak och Iran. Man kan säga att jag är ett krigsbarn som hade turen att överleva krigets hänsynslöshet, den som drabbar vem helst som råkar komma i dess väg.

Jag hade knappt lyckats skapa mig en uppfattning om rötter, identitet eller släktband förrän det var dags att packa det som packas kunde. En halv miljon liv skördades. Men vi, vi lyckades ta oss till Sverige en kort tid innan kriget skulle ta slut. Det var en flykt från ett hem till en otrygghet.

»Jag minns inte den ort jag växte upp i som en plats jag vill hämnas på.«

Mina första minnen från Sverige är från förvar och flyktingläger. Fiskestugorna i Norrfällsviken som under en tid blev vårt hem där vi inte kunde ta oss någonstans, utom kanske en gång i veckan då en buss kom och körde oss till en stor matmarknad. Barnen som gömde sig i skogen och kastade stenar på oss när vi plockade lingon med klassen. Och så Herrljunga, där kom jag att spendera stora delar av min barndom tills jag började gymnasiet, och som kanske lämnat störst avtryck då jag inte förträngt så många minnen från den tiden.

 

Jag tänker ibland att jag ska åka tillbaka till Herrljunga, gå på den enda långgata som finns, och erövra platsen. När jag lämnade Herrljunga var jag inget av allt det jag är i dag. Men jag minns inte den ort jag växte upp i som en plats jag vill hämnas på. Jag minns den med värme även om livet där också var kärvt.

Det är inte platsen jag vill bevisa något för, det är människorna som aldrig trodde på mig. Punkarna (som jag själv var en del av som subkultur men aldrig fick vara en del av som grupp), lärarna, och alla de som aldrig trodde på en sådan som mig. Alla som fick mig att tänka »Fucktown Herrljunga«. Eller att Herrljunga aldrig någonsin kunde vara min plats.

»Men när raggarna utanför ortens enda gatukök kallade mig för ›blatte‹ så käftade jag emot.«

I den självbiografiska serieromanen Persepolis skildrar Marjane Satrapi hur punken och att vara punkare blir hennes tillflykt och motstånd mot regimen i Iran. Det blir hennes sätt att vara en rebell. Jag känner igen mig. Att gå in i en subkultur som punken, för att göra revolt mot normer och förväntningar som fängslade mig, blev något även jag gjorde.

Bild: Marianne Karlsen. Obs: Beskuren.
Bild: Marianne Karlsen. Obs: Beskuren.
Det började med musiken, med band som Strebers, Räserbajs, Dia Psalma och lokala punkband. Kläderna jag sedan började bära lät mig bygga en sköld omkring mig. En fördämning mot ett samhälle där min tonårskropp skiljde sig från majoriteten av de andra tonårskropparna.

Jag skiljde mig från andra iranier genom att vara punkare fast jag var iranier och från vita svenskar som iranier och punkare.

 

I skolan var jag stökig. Jag var rätt dålig på det mesta, utom bild och svenska. Det var inte konstigt då jag inte gjorde läxorna. Franskan fick bytas ut mot något närbesläktat med hemkunskap. När vi delades upp i grupper om två och två, blev det jag och E, en finlandssvensk tjej.

När hon under hela vår gemensamma matlagning pratade om hur smutsiga »blattar« var tror jag inte att jag sa något. Men när raggarna utanför ortens enda gatukök kallade mig för »blatte« så käftade jag emot. Jag protesterade fast jag var en och raggarna var flera. Några kompisar fick gå emellan.

Ett minne jag har är från innan mina tonår, från att jag började gå på något som hette »Våga Stuffa« som hölls varje eller varannan vecka. Det var ett par som kom till byn och lärde oss att dansa bugg och så fick vi ha disco sista halvtimmen. Jag brukade låna mammas kläder och tyckte själv att jag såg ut som Madonna.

»Han bekräftade det jag redan visste. Att jag hade setts på som den utböling jag kände mig som.«

Att stå där och aldrig bli uppbjuden. Skammen över att vara den fula ankungen avtog inte ens när skolans coolaste kille en gång bjöd upp mig. För det var på nåder. För att han tyckte synd om mig som återigen blev sist kvar där på dansgolvet.

Senare, under våra tonår, kom han att ingå i punkgänget som jag gärna ville vara en del av. Men som knappt visste om att jag fanns. För ett par år sedan när vi skrevs på Facebook tog jag upp detta och han svarade något i stil med: »För oss var du den mörka mystiska skönheten«. Han bekräftade det jag redan visste. Att jag hade setts på som den utböling jag kände mig som.

Ett annat minne jag har är från läraren som sa att hon visste att jag egentligen var en fin flicka. Hon var en av mina favoritlärare som lät mig spela upp mitt blandband med punk under syslöjdslektionerna. Medan duktiga vita tjejer sydde kläder, överkast och behärskade alla tekniker som lärdes ut på lektionerna, spolade jag i blandbandet och flätade otaliga kompisband.

 

En sommar åkte vi till Iran för att hälsa på släkten. Jag hade kappa och slöja ute. Men under täckande kläder och i hemmen stack min punkmundering ut. Mina skotskrutiga byxor, stora kängor och tröjor med bandtryck som jag bet i för att de skulle gå sönder, var inte alls lika vanliga i Iran som i Sverige. Det var en fin sommar och jag upptäckte att jag varken passade in i Iran eller Sverige.

Så kom vi tillbaka till Sverige och en ny kille hade börjat i klassen. Han klädde sig som jag men hängde med rassegänget. Ett gäng som inte drog runt på skolan och spöade andra, men de drog sig inte för att uttrycka rasistiska glåpord, ständigt beredda att fälla en kommentar om »blattarna«.

Bild: Marianne Karlsen. Obs: Beskuren.
Bild: Marianne Karlsen. Obs: Beskuren.

Att J var kompis med att gäng som såg sådana om jag som en kackerlacka var något jag har reflekterat mer kring nu. Då käftade jag emot när jag kunde. Det var mitt motstånd.

»Jag tror de alltid undrade varför J valde mig och inte någon blond, snygg och vit svensk tjej.«

Den nya killen J var en sådan som ansågs snygg och var populär. Till skillnad från mig. Jag var alltid den vars utseende man skojade om. Kanske inte helt förvånande att några av tjejerna i klassen hade skojat om hur han och jag skulle bli ihop. Som ett hån. Men vi blev ihop. Han blev min första riktiga pojkvän.

Under tiden vi var ihop kom mycket att hända. Det var en kamp att sluta misstros av J:s mamma. En kamp som jag till slut ändå vann genom att inte låtsas vara något jag inte var eller fjäska. Ibland funkar det. J:s mamma var ensamstående och bodde med tre barn utanför Herrljunga. Vi brukade ta bussen dit vissa fredagar efter skolan, J och jag.

På bussen satt även hans rassekompisar. Jag tror de alltid undrade varför J valde mig och inte någon blond, snygg och vit svensk tjej. Skämten om att knulla och runka var råa och jargongen kändes extra jobbig eftersom de var rasister. J var dock bra på att markera och sätta stopp. Själv brukade jag distansera mig. Hämnden kom på svensklektionerna när någon från rassegänget, frågade mig, tjejen med »fel« efternamn, om hur ord stavades eller böjdes. Även om läraren gjorde klart för mig att jag aldrig kunde få några höga betyg i svenskan så behärskade jag språket bättre än några vita rassetyper.

En gång skulle några nazister spöa oss men då räddade rassegänget oss eftersom de sa att J var en kompis.

 

Jag längtar inte tillbaka till landsbygden. Frågar någon mig om gemenskapen på landsbygden kan jag bara vara ärlig och svara att jag har varma minnen från den tiden. Livet på landsbygden är både kärt och kärvt. Men jag kan aldrig ändra på att jag var »blattetjejen« från arbetarklassen som aldrig ingick i den där gemenskapen som man antas ingå i när man kommer från landsbygden.

Ibland letar jag. Jag letar efter tjejen som sa att »blattar är smutsiga«, efter punkarna vars revolt jag aldrig platsade i, efter rassegänget, och efter J. Jag undrar om de tänker på mig ibland. Om de också letar efter mig. Och om vi hittade varandra, skulle vi ha lika lite gemensamt nu, som då.

»Livet på landsbygden är både kärt och kärvt. Men jag kan aldrig ändra på att jag var ›blattetjejen‹ från arbetarklassen.«

Mamma sa en gång att hon önskar att vi hade förflyttats till en större stad i stället för Herrljunga. Därför att vi hade fått bättre förutsättningar i livet. Att växa upp i en liten by som Herrljunga är motsatsen till att växa upp upp i staden när det gäller tillgång till arbete, kontakter och kapital.

På landsbygden var jag »blattetjejen« som aldrig passade in.

I staden tillhör jag på många sätt en privilegierad del av befolkningen. Men synen på människor med »fel« efternamn och mörka ögon som finns i hela det svenska samhället gör mig till en potentiell fiende även här. Så länge jag kan göras till en potentiell fiende är jag inte en del av gemenskapen varken i staden eller på landet. 

 

Sara Abdollahi är kulturjournalist och driver Hysteria, en podcast av och om skapande kvinnor. 

 

Ur nummer: 

Kommentarer

På vilket sätt är den här krönikan kopplad till något av ottars ämnesområden? Förutom möjligen att Sara uppenbarligen inte hade inte något problem med att J valde att vara kompis med rasister, och inte tyckte att hon själv behövde kämpa emot vad rasistkompisarna gjorde mot andra.

Det är en text som handlar om kropp och omgivningens reaktioner och beteende utifrån en tolkning av den, vilket berör Ottars bevakningsområde. 

Det var en märkligt tolking, för det enda jag ser är en massa könsrollskonservatism från Sara. Hon väntar alltid på att saker ska hända henne, att hon är utstöt för att ingen tar initiativ och bjuder ut henne. Skulle ni publicera en artikel skriven av en man som berättar om hur han blivit ratad av alla och därför känner sig utanför?

Sitter i herrljunga och väntar på tåget. Har ett byte här och googlade på herrljunga. Tycker din essä var vacker och på nåt sätt känner jag igen mig i den.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.