Bild krönika Valerie KB.jpg

Valerie Kyeyune Backström.
Valerie Kyeyune Backström.

Bara en hungrig kropp

Tv-serien Broad City har hyllats som feministiskt frigörande, till och med revolutionerande av vissa. Här är två kvinnor i New York som får bre ut sig; vara roliga, vara äckliga, vara lata, misslyckade, kåta, patetiska. Det är roligt. Samtidigt finns det något som skaver. Som alltid.

Det är i och för sig inget unikt för just Broad City. Det måste alltid finnas en slagsida, något att spegla sig emot, något som får fungera som en slags skrattspegel.

Hela serien börjar med att en av huvudrollerna rider sin svarta pojkvän medan hon lyssnar på Lil Wayne och skajpar med sin kompis på någon slags inverterad AAVE (african american english reds. anm).

Jag har tänkt på den scenen sedan jag såg den. Den symboliserar något. För serien fortsätter så, livet för karaktärerna fortsätter så. Han vill att de ska bli seriösa; hon vill bara ha sex. Ibland varierar hon sig, är sugen på vita snoppar istället. 

Jag fattar varför folk skrattar men jag har svårt att ta till mig att folk verkligen inte känner, inte ser samma sak som jag. Ett litet krypande obehag, igenkänning kanske, av en sexualisering av svarta kroppar, svarta människor som man själv är så van vid att identifiera, att undfly.

>>Det är naturligt att twerka på en scen inför miljoner män- niskor för att visa att man inte längre är den tråkiga, tillknäppta, vanliga vita. Att man är något annat.<<

Det finns en sådan lång historia av det. Svarta som djuriska, ociviliserade, bundna av en omättlig sexdrift. Sådana föreställningar som gjorde svarta kvinnor omöjliga att våldta i plantagen, omöjliga att tvinga till något; de var bara hungriga kroppar, inte människor, inte något alls förutom lust och degenerering.

Samma sak nu, samma tankegångar om än ompaketerade över seklerna, de är listiga, lyckas alltid anpassa sig. Ändå är kärnan densamma. Det är den kärnan som får folk att drömma om att, om inte annat, åtminstone få »testa på« en svart älskare, ett svart ligg.

Som om det fanns något essentiellt annorlunda i oss.

Det är de tankegångarna, den kärnan, som får forna barnskådisar, som Miley Cyrus, att visa sin frigjordhet, sitt klipp med barndomen, genom att närma sig det som kulturellt kodats som svart; att närma sig svartheten är att närma sig den frisläppta sexualiteten, den lösgjorda, den vilda. Därför är det logiskt att omge sig med svarta lättklädda dansare att smacka på röven, därför är det naturligt att twerka på en scen inför miljoner män- niskor för att visa att man inte längre är den tråkiga, tillknäppta, vanliga vita. Att man är något annat.

Det vilda.

På svart kvinna-kontot på Instagram kryllar det av de berättelserna. De är så lika varandra. Det värsta är att man känner igen nästan alla; saker som sagts till en själv, ens kompisar, ens ex.

Det jobbiga är kanske inte bara att det händer, det jobbiga är att medan vi svarta lärt oss känna igen och lärt oss leva med det, är det nyheter för andra. Omärkbara, oigenkännliga, eller oförståeliga. Att det kommer som en chock att det kanske inte är antirasistiskt att säga att man som vit alltid drömt om »ett mulattbarn«, eller att det finns något inneboende rasistiskt i att alltid framställa svarta kroppar och uttryck som i sig sexuella.

Det finns en sådan lång tradition av det, i världen, i Sverige. I 1800-talets Paris ställdes Sarah Baartman ut som ett levande föremål, naken och utlämnad. Hennes kropp, »Hottentot Venus« som den (hon!) kallades, kom att bli en levande symbol för det djuriska svarta; själva hennes kroppsutformning, rumpans rondör, läpparnas form, var ett bevis, ett förkroppsligande av det.

I afrofobirapporten som kom ut förra året, kunde man läsa att »från 1800-talets slut och under första hälften av 1900-talet visades afrikaner även upp som levande utställningsföremål på nöjesparker som Gröna Lund, liksom av kringresande sällskap«. Nu kan vi titta på porr i stället med samma dramaturgi. Alla Mandingo-fantasier, alla Jezebels, finns nu bara knapptryck bort. Att de säljer, att de produceras, att de köps, säger kanske något.

Men det är inte bara det. Det är allt som inte är internet, tv, musikvideos, utan realiteten i att vara en svart tjej, en svart kille, och gå på hiphopklubb, i att köpa en kaffe, i att dejta, i att gå hem, med anständigheten i behåll. Det är svårt. Broad City påminner mig om det. 

 

Valerie Kyeyune Backström är frilansskribent och grundare av den antirasistiska plattformen Rummet. 

Ur nummer: 
#1/2015 Framtiden
 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk