sanna-headline-flip.png

Sanna Samuelsson ifrågasätter avsaknaden av ett metoo-upprop för hbtq-communityt, och den faktiska tryggheten i våra »trygga rum«. Bild: Bang.se/Wikimedia.

Ett luftslott av falsk trygghet

Varför har homo- och bisexuella inte tagit plats i metoo-rörelsen? Är metoo inget för oss? Är hbtq-världen fri från övergrepp, en snäll bubbla? Sanna Samuelsson frågar sig om de »trygga rummen« verkligen är så trygga.

Det blev ingen metoo-våg för homo- och bicommunityt. Inga upprop, inga stora grupper på sociala medier. Samtal fördes, men i det dolda. Är sexuella övergrepp en mer komplicerad fråga för hbtq-communityt, för oss, än för andra? Diskussioner som är följda av frågetecken, snarare än utropstecken.

En del transpersoner har diskuterat och deltagit i metoo-rörelsen, särskilt transkvinnor som är särskilt utsatta för cis-mäns våld. Många har såklart, oavsett könsidentitet eller sexuell läggning, delat erfarenheter från sin barndom eller unga år. Men inom homo-communityt har det varit ganska tyst.

Är det helt enkelt ett paradis att leva som homo eller bi, utan sexuellt våld och övergrepp? Svaret är givetvis nej, hur mycket vi än önskade att det var så.

 

Homosexuella kändisar blev förstås »metoo:ade«. Modefotografer som Bruce Weber och Mario Testino anklagades för att sexuellt utnyttja modeller. Skådespelaren Kevin Spacey anklagades för sexuella trakasserier och passade på att komma ut samtidigt, vilket inte var ett lyckat drag.

I Sverige hade vi den lesbiska radioprofilen som hamnade på alla löpsedlar för sitt olämpliga beteende, och som fick sparken.

»Uppropet jag saknat är ett samtal där homo- och bisexuella pratar tillsammans om våld och övergrepp vi blivit utsatta för, både av de inom gruppen, och av andra.«

Men det är inte kändisar som de flesta blir utsatta av. Uppropet jag saknat är ett samtal där homo- och bisexuella pratar tillsammans om våld och övergrepp vi blivit utsatta för, både av de inom gruppen, och av andra. 

Kanske var det metoo-uppropens form som var problemet. Grupp efter grupp, ofta uppdelade utefter yrke, berättade öppet och detaljerat om sina värsta erfarenheter. Ett slags terapeutiskt samtal inför en digital offentlighet, en offentlighet som också blir ett stålbad. Inläggen med erfarenheterna postades i miljöer som var främst heterosexuella rum. Vittnesmål som sedan plockades upp av medierna enligt en klicklogik.

»Hur kan vi berätta om specifika queera erfarenheter, utan att riskera att bli missförstådda?«

Är vi rädda för att våga vara öppna? Är vi rädda att få svar som »ja, vad trodde du?« eller »Den som ger sig in i leken får leken tåla«? Hur kan vi berätta om specifika queera erfarenheter, utan att riskera att bli missförstådda?

 

En person som till slut bestämde sig för att posta ett inlägg i en allmän metoo-grupp är Cecilia. Hon beskriver att hon blev väldigt berörd av metoo-uppropen och bestämde sig för att posta om ett övergrepp som skett i ett hbtq-sammanhang för många år sen. Nu, om någonsin, borde det vara läge tänkte hon, även om hon inte hade sett några andra gays som postade.

Tidigare hade hon behövt vänja sig vid att bli besviken när hon berättat om övergreppet. Personen som utsatte henne kände många i deras gemensamma kretsar. När Cecilia försökte ge en annan bild av personen efter det hon utsatts för, möttes hon ofta av likgiltighet. Eller glömska, folk verkade lyssna först men glömde direkt vad hon sagt, eller verkade inte lägga någon stor vikt vid det.

– Om inte ens hbtq-communityt ställer sig på ens sida, hur kan man då ha förväntningar på att det övriga samhället ska reagera? säger Cecilia.

»Det blir mycket svågerpolitik och vem-känner-vem-resonemang. Det finns en flathet, en rädsla för att vara socialt besvärlig.«

Att sammanhangen för homo- och bisexuella är små skapar problem, menar hon. Det blir mycket svågerpolitik och vem-känner-vem-resonemang. Det finns en flathet, en rädsla för att vara socialt besvärlig. Vilket Cecilia också upplever sig ha behövt vara, genom att ha stått för sin historia i alla år.

– Folk blir så obekväma, eftersom de har nära relationer med varandra. Man känner sig som en självmordsbombare, som försöker spränga något inifrån, säger hon.

 

I samband med sin metoo-post tog Cecilia kontakt med en bekant som skulle ha en queerfest där de bokat personen som utsatte henne för övergreppet som DJ. Cecilia trodde att efter metoo-vågen kanske det skulle gå att hävda vikten av problemet, och ville själv gärna gå på festen. Men hon fick beskedet att de efter diskussioner bestämt sig för att inte boka av DJ:en. Så Cecilia fick stanna hemma, vilket inte var första gången.

– När det kommer till en person som många respekterar och beundrar, så är det en annan femma. Jag har isolerat mig på många sätt genom detta, från en värld där jag egentligen känner mig hemma. Det har varit ett fåtal situationer där jag har fått gehör, men de har varit undantag.

»Det är allvarligt på en större skala att vi sysslar med idolisering och undantag. Tänk på alla andra som blivit, och fortsätter att bli utsatta.« Cecilia

Diskussionen kring festen gjorde att hon blev ännu mer desillusionerad kring de queerfeministiska rum hon befunnit sig i under alla år. Hon beskriver hur hon hela tiden stått för historien, men oftast bara fått reaktionen »Oj, vad tråkigt att du upplevt detta…«.

– Det är en icke-feministisk retorik där man lägger all fokus på offret. Jag är inte traumatiserad av detta 16 år senare, men reaktionerna i mina kretsar är sårande. Det är allvarligt på en större skala att vi sysslar med idolisering och undantag. Tänk på alla andra som blivit, och fortsätter att bli utsatta.

 

Kanske hade det varit lättare om det funnits en egen metoo-våg inom hbtq-communityt, tror Cecilia. De vittnesmål om sexuellt våld bland hbtq-personer som postats i de almänna Facebook-grupperna drunknar lätt i havet av berättelser.

Det är inte alltid tryggt för oss inom hbtq-communityt att ventilera våra problem i allmänheten, men inåt då?

 

Så här i Pride-veckan är det svårt att inte tänka på DN:s avslöjanden i december förra året om Stockholm Prides organisation. 

Vid anställningen av en av cheferna hade man missat att han blivit dömd för våldtäkt mot barn 2011. Dessutom fick organisationen kritik för att inte ha agerat tillräckligt snabbt vid anklagelserna mot att en annan chef inom organisationen ska ha köpt sex av en person under 18 år.

Samtidigt bokar West Pride artisten Boy George som en av huvudakterna på Europride nu i augusti. Boy George blev 2009 dömd för att ha misshandlat och hållit en sexarbetare fången i sin lägenhet. Har det gått West Pride förbi? Eller är det sådant som »ikoniska artister«, som George kallas i presstexten, kan ägna sig åt utan konsekvenser?

»En tystnadskultur som idag delvis påtvingas oss genom extremhögerns hat och hets mot hela hbtq-communityt.«

Kanske är seghet och misstag vanliga inom ramarna för volontärbaserade organisationer. Men det är svårt att inte dra paralleller till den tystnadskultur som finns inom hbtq-communityt i stort kring sexuella övergrepp. En tystnadskultur som idag delvis påtvingas oss genom extremhögerns hat och hets mot hela hbtq-communityt. Alla organisationer är rädda för att bli uthängda, diskrediterade och kallas för pedofiler på deras hatsajter.

»Vi glömmer, och vi ignorerar. Vi pratar inte med varandra, vi skämtar hellre. Sen dricker vi ett glas bubbel. Vi bygger ett luftslott av falsk trygghet.«

Men det är också något med ignoransen och glömskan. Vi glömmer, och vi ignorerar. Vi pratar inte med varandra, vi skämtar hellre. Sen dricker vi ett glas bubbel. Vi bygger ett luftslott av falsk trygghet.

De trygga rummen är kanske inte så trygga när det kommer till kritan. Men vilka är det som förlorar på det? Det är inte bara överlevarna, de som blivit utsatta. I förlängningen förlorar vi alla på det.  

 

Sanna Samuelsson

Frilansjournalist

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk