I nationens intresse

I många europeiska länder har extremhögern lyckats mobilisera i kölvattnet av finanskris och växande arbetslöshet. På den politiska scenen finns numer en växande skara främlingsfientliga aktörer som också förespråkar en chockerande reaktionär syn på familj, jämställdhet och sexualpolitik. I Sverige har SD trätt fram som den i särklass starkaste kraften.
Läs hela texten här:

Den organiserade främlingsfientligheten växer i Europa, men långt ifrån alla aktörer är välkända. Svenska medier har rapporterat utförligt om de högerextrema partierna i Österrike, FPÖ och BZÖ, som i det senaste parlamentsvalet samlade 27 procent av rösterna. Välkänt är också det belgiska Vlaams Belang (Flamländskt intresse), som är näst största parti i Flandern och det holländska islamofobiska Frihetspartiet som samlade nästa sex procent av rösterna i parlamentsvalet. Betydligt mer okänt är tillväxten av främlingsfientliga partier i Östeuropa. I Ungern fick nyligen det extremt antiromska partiet Jobbik 17 procent av rösterna. På gatorna i Budapest marscherar partiets förtrupp, den uniformerade rörelsen Magyar Gárda. I Rumänien har det Storrumänska paritet gått framåt och både det slovakiska Nationella partiet och det slovenska Nationella partiet har blivit allt mer chauvinistiska. De svenska medierna gav också stort utrymme åt folkomröstningen i Schweiz där 59 procent av befolkningen röstade för ett minaretsförbud. Men helt oomskrivet är förvandlingen av landets enskilt största parti, Schweiziska folkpartiet, från allmänborgerligt till hätskt och främlingsfientligt. I Italien ingår det högerpopulistiska och separatistiska partiet Lega Nord i regeringen och kontrollerar inrikesdepartementet, men mer sällan nämns de ännu mer extrema och aggressiva partierna Rörelsen för sociala idéer och Nationellt frivilliga. I detta skeende finns ytterligare en pusselbit som ofta saknas, franska Front National, brittiska National Party och tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands roll som spindlar i nätet och spjutspetsar för den samlade högerpopulistiska organiseringen i Europa.
Även i Norden har de högerextrema partierna flyttat fram sina positioner. I Danmark har Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti samlat nästan 14 procent av parlamentsrösterna, i Norge fick Fremskrittspartiet nästan 23 procent och i Finland fick det i Sverige mer okända Sannfinnarna drygt fyra procent i senaste parlamentsvalet. I Sverige har Sverigedemokraterna (SD) vuxit, efter valet 2006 ökade partiets kommunala mandat från 49 till 281. I flera opinionsundersökningar har SD fått över fyra procent av rösterna.

››Mest grovt har partisekreteraren Björn Söder uttryckt sig, som i SD-Kuriren påstått att en »normalisering« av homosexualitet kommer att leda till att vi också accepterar pedofili.‹‹

I dessa partiers grundvalar ingår att hitta synda­bockar för arbetslöshet och kriminalitet. Udden riktar sig mot invandrare, men i kölvattnet av »kriget mot terrorismen« allt mer mot muslimer i synnerhet. Det är ett gemensamt drag för alla dessa partier. Sedan finns partier som också riktar sitt hat mot judar, romer, rumäner, polacker etc. Återkommande är också olika grader av homofobi, antifeminism och en extremt konservativ sexualpolitik, med krav på en restriktiv abortlagstiftning. Dessa partier är över­huvudtaget fokuserade på politikens »kulturella« aspekter, som nationell identitet, invandring, familj och sexualitet, medan partierna är vaga, ointresserade och ständigt ändrar position i socio-ekonomiska frågor, i synnerhet fördelningspolitiken. En annan gemensam faktor är partiernas framtoning av antietablissemang. De tar avstånd från »eliterna«, det vill säga från de etablerade politiska partierna och massmedia.
Bland statsvetare finns en omfattande och bitvis snårig diskussion om hur dessa partier ska betecknas. Många förslag är i svang men den vanligaste beteckningen är Radikala Högerpopulistiska Partier (RHP). En parallell diskussion handlar om vilka partier i Europa som ska anses tillhöra denna grupp och om RHP-partierna i sin tur kan delas in i olika undergrupper. En skiljelinje som ofta lyfts fram är partier som har rötter i mellankrigstidens europeiska fascism och partier som uppstått som populistiska missnöjes­partier. Till den första gruppen hör franska Front National och British National Party, till den senare de nordiska Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. En av många kännetecknande skillnader är att partier från den första partigruppen förordar en stark statsapparat för att skydda nation och kultur, medan den senare gruppen är mer nyliberal och inriktad på att sänka skatterna.

Det svenska SD är en blandning av de två ovan nämnda strömningarna. SD bildades 1988, bland annat ur resterna ur Bevara Sverige svenskt (BSS). SD:s första ordförande Anders Klarström hade tidigare varit aktiv nazist. Under de senaste tio åren har SD:s maktbas förskjutits till södra Sverige och i synnerhet i Skåne har partiet dragit till sig sympatisörer från olika lokala missnöjespartier. Idag styrs SD med hårda nypor av fyra män i ledarposition, partiledaren Jimmie Åkesson, partisekreteraren Björn Söder, pressekreteraren Mattias Karlsson och redaktören för SD-Kuriren, Richard Jomshof.
Målet för de fyra männen i ledningen är att föra partiet till riksdagen. För att lyckas med det strävar de efter att få partiet att framstå som rumsrent. Flera ursprungliga och öppet främlingsfientliga krav har tonats ner och medlemmar med rasistiska åsikter har uteslutits. Partiets ideologiska förskjutning kan också beskrivas genom vilka partier man samverkat med. I SD:s tidiga skede hade de kontakt med British National Party och 1999 betalade Front National tryckningen av SD:s broschyrer. Idag refererar SD:s ledning helst till Dansk Folkeparti.

Den politiska och mediala granskningen av SD har främst haft fokus på främlingsfientligheten, men även SD har en extrem hållning i sin syn på homosexualitet och familj. Av SD:s program framgår att partiet vill avskaffa den fria aborträtten efter 12:e veckan, »minska« antalet skilsmässor och avskaffa de särskilda pappa- och mammamånaderna. SD motsätter sig också samkönade äktenskap och homosexuellas möjlighet att adoptera samt vill att sexualundervisningen i skolan inriktas på »ansvarsfulla relationer«. Mest grovt har partisekreteraren Björn Söder uttryckt sig, som i SD-Kuriren påstått att en »normalisering« av homosexualitet kommer att leda till att vi också accepterar pedofili. Allt detta påpekade jag och RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér i en debatt­artikel i Aftonbladet (17/3 2010). Svaret från Jimmie Åkesson och partiets andre vice ordförande Carina Herrstedt mynnade i en avbön från tidigare homofobiska uttalanden, ett försök att skylla homofobi på muslimer och ett försvar av den extremt konservativa familjepolitiken.

››SD vill tillbaka till ett gyllene förflutet, då Sverige var svenskt, män var män och kvinnor kvinnor. Då den traditionella kärnfamiljen var den enda accepterade samlevnadsformen. Men detta Sverige har aldrig funnits.‹‹

SD-ledningens svar är kännetecknade. I grunden står de kvar vid sina åsikter, men försöker samtidigt vara böjliga i kampen om att dra till sig fler röster i det kommande riksdagsvalet. Samma »flexibilitet« kom nyligen till uttryck när Åkesson mötte kristna irakier i Södertäljeförorten Ronna. Efter åratal av allmän invandringskritik lovade Åkesson plötsligt att han stödde en »stor« invandring av kristna irakier, samtidigt som han motsatte sig invandring av muslimer.
Det är intressant att studera hur basen inom SD har reagerat på Åkesson och Herrstedts artikel. Jonny Evaldsson, lokal politiker i Oskarshamn, fortsätter att hävda att han gått över från KD till SD därför att KD »blivit alltför liberala i homosexfrågan«. SD i Mönsterås har fortfarande den »sensationella« nyheten på sin hemsida att Fredrik Federley är homosexuell. Uppenbarligen anser man också att detta påstående är ett skäl att rösta på SD. SD:s ledande företrädare i Örebro, David Kronlind, har kvar texten på sin blogg där »… han tycker synd om de homosexuella« och kallar dem »perversa stackare«. I abortfrågan väger Lars Flemströms ord tungt, den före detta KD-aktivisten, som gick över till SD och blev invald i fullmäktige i Askersund, som sedan blev utesluten ur SD på grund av samarbetsproblem, men vars »visdomsord« fortfarande citeras på flera SD-bloggar. Flemström driver tesen att den nuvarande abortpolitiken lett till att det »saknas 1,6 miljoner svenskar«, då har han också räknat in de barn som skulle ha fötts av aborterade foster om de fått födas och växa upp.

Men det finns också en annan reaktion inom SD på Åkesson och Herrstedts svar, en kritik mot att partiet blivit alltför böjligt. I ett antal blogginlägg kritiseras SD för att dessutom ha lagt ut debattartikeln på partiets hemsida. Från ännu mer extremt håll, som från Nationaldemokraterna, hånas Åkessons och Herrstedts uttalande i grova ordalag. På bloggsidan Nationell.Nu anklagas SD för att ha blivit ett »svenskfientligt transparti«.
SD är inte bara ett antifeminstiskt parti utan också ett parti som domineras av män. Det gäller såväl partiledning, förtroendevalda och medlemmar som väljare. En av få kvinnor med ledande position är Margareta Sandstedt, sjättenamn på partiets riksdagslista. Hon har på sin hemsida skrivit att feminister åstadkommit »den mest omfattande slakten på varaktiga och sunda relationer« och lagt till »Ändå får jämlikhetsivrarna inte nog av sin själsliga massaker. De är berusade av blod.«
SD:s hemsida toppas av slagordet »Ge oss Sverige tillbaka!«. Det är i själva verket partiets centrala retoriska figur. De vill tillbaka till ett gyllene förflutet, då Sverige var svenskt, män var män och kvinnor kvinnor. Då den traditionella kärnfamiljen var den enda accepterade samlevnadsformen. Men detta Sverige har aldrig funnits. Det har alltid existerat homosexuella och olika samlevnadsformer och det har alltid funnits män och kvinnor som har brutit och överträtt rådande normer.
De främlingsfientliga rörelsernas framgångar är oroande, samtidigt finns ingen anledning att demonisera högerpopulismen. Dagens Europa kan inte liknas vid stämningarna på 1930-talet. Parlamentarismen har en långt mer självklar ställning samtidigt som EU binder samman ländernas demokratiska projekt. Den största faran på kort sikt är knappast att den främlingsfientliga högerpopulismen ska hota demokratins grundvalar, snarare att den ska bidra till en råare debatt som förskjuter ribban för vad som är acceptabelt att framföra på den politiska scenen. I synnerhet handlar det om uttalanden om muslimer och invandrare, men också om homosexuella och synen på abort och sexualitet. En erfarenhet från flera länder, däribland Italien, är att ett hårdare klimat i sin tur leder till fler fall av misshandel av invandrare och homosexuella och till fler kränkningar av människor vars sexuella beteende skiljer sig från majoritetsnormen.

Text: Mats Wingborg, frilansjournalist som skrivit boken Slaget om svenskheten, tillsammans med Anna-Lena Lodenius.

Bild: morguefile.com

Den här texten publicerades i Ottar #2 2010. Beställ numret här! 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!