Lesbos-hjärta2.jpg

Ramzi Abdelnajib och Khalid Addi, flyktingar fast på Lesbos. Bild Alexander Mahmoud

Lesbos – ett livsfarligt paradis

Ena sidan av ön är ett resmål för lesbiska turister. På andra sidan ön döljer flyktingar sin sexuella läggning för att inte bli ihjälslagna. Khalid, Ramzi och Shamim berättar om ett Lesbos som är långt ifrån paradiset.

Shamim Rain, 29 år, Uganda

+ Uganda har några av världens hårdaste och mest uppmärksammade lagar mot homosexualitet. »Homosexuella akter« jämförs med tidelag. 2013 kom lagen om att homosexualitet ska straffas med livstids fängelse. Efter 2013 har klimatet för hbtq-personer hårdnat.

Khalid Addi, 24 år, Marocko

+ Homosexualitet är olagligt i Marocko och kan bestraffas med fängelse från sex månader upp till tre år. 

Ramzi Abdelnajib, 25 år, Algeriet

Homosexualitet och bisexualitet är förbjudet i algerisk lag och kan bestraffas med upp till två års fängelse och böter. 

– När jag träffade Sarah insåg jag att jag hade känslor igen, att det inte behövde vara på det här sättet. Jag kände att jag fanns, säger Shamim Rain.

   Hennes flätor är instoppade i luvan, hon sitter i trädgården utanför ett aktivitetshus. Inifrån hörs en kör repetera samma sång gång på gång. Vi är på Lesbos, det »hetaste resmålet i Europa för lesbiska turister!« som en resesajt proklamerar.

   Den grekiska ön dit brittiska flator i årtionden åkt på partykryssningar för att upptäcka det lesbiska ordets härkomst, där Sapfo diktade om sin kärlek till kvinnorna. Här ligger sandstränderna som ivrigt besökts av hbtq-turister sedan 70-talet.

 

Shamim Rain kom också hit för att hon är lesbisk, men har ingen möjlighet att lämna ön. Tjejen hon berättar om, Sarah, vet hon inte var hon är. Shamim Rain var tvungen att lämna allting bakom sig snabbt: sin kärlek, sin dotter, sitt land, och nu sitter hon i det så kallade hbtq-paradiset och vill inget hellre än att åka härifrån.

   För Shamim är det här ön där hon tvingats redogöra i detalj för hur hon gör när hon har sex. Andra gånger har hon varit tvungen att dölja sin sexuella läggning, låtsats att hon är hetero för att få tillgång till mat och kläder.

Shamim Rain, 29 år. I Uganda innan hon flydde brukade hon gå till stranden med sina vänner, simmaoch shoppa. Bild Alexander Mahmoud.

»Först blev Shamim och hennes hushållerska Sarah vänner. Nästan som systrar.«

Det började med kärlek. Eller det började med lagen som Ugandas parlament röstade igenom 2013 om att homosexualitet ska bestraffas med livstids fängelse. 

   Det började med att Shamim Rains föräldrar gifte bort henne med en man efter att de förstått att hon legat med tjejer.

– Jag hade ingen erfarenhet av män innan. Och min man var våldsam, säger Shamim Rain.

Hon var sjutton år gammal när hon gifte sig. Och tjugofem när hon fick sina känslor tillbaka. Först blev Shamim och hennes hushållerska Sarah vänner. Nästan som systrar. Var med varandra jämt när hennes man var borta. Det tog inte lång tid för Shamim att förstå att det var kärlek. Längre tid att våga säga det. Om känslorna inte var besvarade riskerade hon inte bara att få hjärtat krossat, utan också att bli avslöjad i ett land där folk anger varandra, sätter dit hbtq-personer och bestraffar dem.

   Det slutade med flykt. Men däremellan var hon och Sarah varandras bäst bevarade hemlighet.

   Solidaritetsgruppen för hbtq-flyktingar på Lesbos startade upp våren 2017. Tidigare fanns det inte lika stort behov av sådana gräsrotsrörelser som det nätverk Shamim Rain nu sökt sig till. Lesbos var en plats på vägen, målen var andra platser. Den stora skillnaden är tiden. De som har varit här längst har väntat i 19 månader. Deras asylskäl hinner bli kända under tiden de väntar, de blir avslöjade av sina landsmän eller ifrågasatta av den grekiska polisen.

   Sedan EU stängde sina gränser i mars 2016 och började skicka tillbaka flyktingar till Turkiet, har Lesbos blivit ytterligare en plats där hbtq-flyktingar blir hotade, misstrodda och misstänkliggjorda.

 

Khalid Addi var nära att bli mördad på den här ön. Han visar ärren på bakhuvudet. Ska snart iväg för ett återbesök hos läkaren.

– Det första jag tänker när jag vaknar på morgonen är att jag vill ha en fristad, säger han.

   I örat har han en diamant, runt halsen ett halsband med en nyckel. Ramzi Abdelnajib sitter bredvid honom med axlarna uppdragna, petar lite under naglarna. Khalid säger att Ramzi är Paco Rabannes parfym 1 million.

»De är aldrig ifred, säger att de vill hitta en plats där de kan ligga med varandra. Måste gå till stranden bara för att kunna kramas lite.«

Det är eftermiddagssol, höst, Khalid har jacka med pälsluva trots att det är varmt. De träffades här i lägret på Lesbos, för tre månader sedan enligt Khalid. Fyra enligt Ramzi. De är aldrig ifred, säger att de vill hitta en plats där de kan ligga med varandra. Måste gå till stranden bara för att kunna kramas lite.

– Men det finns inget jävla rum där vi kan vara ensamma! säger Khalid.

ven i Grekland måste Khalid och Ramzi smyga iväg för att inte bli trakasserade. Foto Alexander Mahmoud
Bild Alexander Mahmoud

Khalid Addis berättelse från Marocko påminner mycket om det Ramzi Abdelnajib var med om i Algeriet. De var båda i långa förhållanden och var tvungna att fly när deras pojkvänner fängslades.

– Polisen tog honom, själv lyckades jag fly. Jag vet fortfarande inte vad som hänt med honom, säger Ramzi Abdelnajib. På handen har han en ring från sin pojkvän som han aldrig tar av. Han är med honom i tankarna. Men den första han tänker på när han vaknar i tältet som varit hans bostad de senaste tio månaderna, är Khalid.

Drömmen om Europa blev ett läger på Lesbos. 

 

Alla som flyr till Lesbos kommer till Moria först. Flyktinglägret dit journalister inte har tillträde, där det knappt finns några duschar eller toaletter trots att det bor över femtusen personer där nu. Aktivister får inte heller komma in, i stället arbetar endast volontärorganisationer som godkänts av staten. 

   Cookie Arnone, som varit volontär på Lesbos i två år och arbetar med hbtq-nätverket, nämner en organisation som ägs av kyrkan och arbetar i Moria, berättar att den fick över 100 klagomål under sitt första halvår i lägret. För att de delade ut biblar till flyktingarna i stället för filtar, kallade hbtq-personer för syndare och gjorde det tydligt vad deras syfte i lägret var; att predika.

»Shamim Rain var tvungen att lämna allting bakom sig snabbt: sin kärlek, sin dotter, sitt land.«

Shamim Rain, 29. Bild Alexander Mahmoud.
Medan de grekiska pensionärerna simmar i vattnet skymtar ett Frontexbåt i horisonten. Bild Alexander Mahmoud.

Shamim höll sin sexuella läggning hemlig i Moria för att få hjälp. Hon var hela tiden på sin vakt, rädd att bli avslöjad. 

   Nu har Khalid, Ramzi och Shamim lyckats få boende i lägret Pikba. Det är lite lugnare, drivs av ett solidaritetsnätverk på ön och är frikopplat från staten. Här ligger små träbaracker och tält, en liten förskola har precis öppnats där grekiska barn går tillsammans med barnen från Pikba. Den ligger i lägrets skogsdunge. Khalid och Ramzi sitter en bit ifrån lekplatsen, en stock får fungera som bänk.

– Det var lätt att bli tillsammans med honom. Vi har känt varandra under kort tid men det känns som länge, säger Ramzi Abdelnajib, ler ett knappt synbart leende när han beskriver Khalid. De sitter nära, Ramzi är lite tystare.

   Om deras tid på Lesbos hade varit en film hade den starkaste scenen varit natten de lärde känna varandra på riktigt. De hade varit ute och festat och promenerade tillbaka till lägret, gick ner till havet och simmade tills det blev morgon. Pratade om allt.

   Khalid ser på Ramzi, säger att han ser hård ut men har ett mjukt hjärta. Lyssnar och förstår.

– Ibland känns det som att han andas åt mig, säger Khalid Addi.

»Det slutade i katastrof. Han blev påhoppad av en grupp personer och knivskuren i huvudet.«

Det har aldrig varit smärtfritt för Khalid att älska någon. Han är 24 men känner sig som 60. Allt i hans liv har varit kamp.

– Men jag vet också att ingenting går att uppnå med lätthet. Så har det varit här också, där det finns lagar som skyddar hbtq-personer, de har kommit från att folk har kämpat, varit starka och organiserat sig.

 

Khalid Addi hade en annan pojkvän på Lesbos innan. Det slutade i katastrof. När Khalid avslutade relationen spred pojkvännen ut privata bilder på honom, vilket ledde till attacken där han var nära att mista livet. Han blev påhoppad av en grupp personer och knivskuren i huvudet. Flera gånger har han känt sig hotad sedan dess, men vill inte längre gå till polisen. Berättar vad som hände sist han gick dit. Att den grekiska polisen sa åt honom att göra olika saker, klä av sig, dansa inför dem. De förödmjukade honom totalt.

– Det var inte den här verkligheten jag förväntade mig när jag lämnade Marocko. När man blir utsatt för en våldshandling här låter de bara folk slå dig. De ingriper inte, säger Khalid Addi.

Ramzi Abdelnajib och Khalid Addi flydde sina hemländer när deras respektive pojkvänner fängslades. De träffades i flyktinglägret Pikba på Lesbos och har varit tillsammans i fyra månader.
»Klipp mig som Luis Fonsi i Despacito-musikvideon!«. Dagarna på Lesbos är långsamma. För att fördriva tiden klipper Khalid Addi hår. Bild Alexander Mahmoud.

Ramzi Abdelnajib och Khalid Addi. Foto: Alexander Mahmoud

»Khalid och Ramzi ska försöka ta sig till Aten snart, tillsammans. De försöker att inte känna någon skuld inför pojkvännerna de lämnat i hemländerna.«

Ruby Bernard och Cookie Arnone från hbtq-nätverket, solidaritetsgruppen som Shamim sökt sig till, har försökt få Khalid Addi att anmäla ändå, eftersom det kan gynna hans asylprocess och bekräfta att Grekland är en osäker plats för honom. Men de förstår att han inte längre litar på polisen. 

   Nätverket anordnar samtalsgrupper där hbtq-flyktingar får mötas och prata. Och så försöker de sätta press på större organisationer, se till att de ser hbtq-flyktingars behov. Ruby Bernard och Cookie Arnone tycker att det är tröttsamt att arbetet hela tiden sker på gräsrotsnivå, att de större organisationerna som är närvarande, bland andra UNHCR, inte har några strategier för hur de ska arbeta med hbtq-flyktingar på Lesbos.

– Den här ön är totalt osäker för hbtq-personer. Vi har försökt att skapa ett tryggt rum inom vårt nätverk där vi kan prata om saker, men det finns folk som inte ens vågar komma till våra möten för att det är att  ta det ett steg för långt, de är rädda att de ska avslöja dem, säger Ruby. Cookie instämmer:

– Det var viktigt att starta gruppen för att visa folk vad de har för rättigheter, vad som är bäst att göra för att få bästa möjliga skydd. Men också för att trycka på för att de stora organisationerna ska bli mer medvetna om hbtq-frågor. De har ofta en väldigt normativ syn på hbtq, att bögar ska vara feminina och lesbiska maskulina. Det är vedervärdigt, säger hon. De beskriver också en problematik som återspeglas i Sverige. När asylsökande hbtq-personer ska bli intervjuade om sina asylskäl visas ingen hänsyn till komplexiteten i berättelserna, utan den asylsökandeförväntas redogöra för sina upplevelser efter ett tydligt narrativ om hur en hbtq-person »är«.

»Att bli ombedd att berätta intima saker om sitt sexliv eller känsloliv efter att ha dolt det hela sitt liv, det är extremt traumatiserande.«

Shamim Rain blev exempelvis tillfrågad om hur hon hade sex, av asylhandläggaren i Grekland.

– Att bli ombedd att berätta intima saker om sitt sexliv eller känsloliv efter att ha dolt det hela sitt liv, det är extremt traumatiserande, säger Ruby Bernard.

 

Shamim Rain tar med mig till platsen där hon bor i lägret, tre sängar bredvid varandra i ett litet rum som hon delar med två andra kvinnor. Hon bjuder på te, frågar om jag vill ha den stora afrikanska koppen eller den lilla svenska, och skrattar. Hon beskriver sin egen intervju med asylhandläggaren. Blir upprörd när hon tänker på den. Vissa saker är svåra att prata om. Andra enklare.

   Dagen hon berättade att hon älskade sin hushållerska. Det var Sarahs födelsedag. Shamim ville överraska henne, hade köpt en klänning och en klocka till Sarah som tyckte att det var för mycket, eftersom hon aldrig hade fått presenter innan när hon fyllde år.

– Hon kom från en liten by och det var mycket hon upplevde för första gången när hon kom till Kampala. När hon fick mina presenter kramade hon mig och mitt hjärta rusade. Jag tänkte: Herregud, herregud, herregud, vad ska jag göra? säger Shamim Rain.

   Shamim hade luskat lite. De hade hunnit bli nära vänner, börjat lita på varandra. Hade Sarah haft pojkvän innan? Nej, män gjorde henne bara besviken, hade hon förklarat.

– Så kysste jag henne. Jag litade på henne. Jag var jättenervös, men jag sa till mig själv att allt var lugnt, att jag visste vad jag höll på med.

»Det var då jag fick tillbaka kärleken. Jag insåg att jag inte behöver vara med män.«

Det var den natten Shamim började existera igen. Mannen var bortrest, dottern på semester. På morgonen stannade Shamim under täcket, generad. Undrade om Sarah bara hade följt med henne för att hon kände sig tvungen, för att Shamim var hennes chef, om hon hade gjort något fel.

– Till slut ropade hon på mig. Jag kunde inte se henne i ögonen och bad om ursäkt.

Sarah såg oförstående på Shamim och sa »du har ingenting att vara ledsen för. Jag älskade det«. 

– Det var då jag fick tillbaka kärleken. Jag insåg att jag inte behöver vara med män.

Dagen de blev upptäckta är svårare att prata om. Mannen kom hem när de trodde att han var bortrest. Misshandlade dem. 

   Mer kan inte Shamim säga, tårarna rinner nerför kinderna när hon tänker tillbaka på den där dagen.

– Måste jag berätta? säger hon, lite panik i rösten. Det var sista gången hon såg Sarah. Vad som har hänt med henne vet hon inte.

– Jag saknar henne så mycket. 

 

Medan Shamim, Ramzi och Khalid är fast i Lesbos gränsland håller EU på att lägga fram ännu striktare asyllagar. Om de går igenom kommer inga permanenta uppehållstillstånd att utfärdas. Hur det kommer att se ut i praktiken diskuteras just nu. Inga medlemsländer kommer dock att ges utrymme för att ha ett »generösare« asylsystem än något annat, det landet kommer i så fall att straffas med sanktioner. »Asylpaketet« har tagits fram under kort tid och medlemsländerna är i dagsläget djupt oeniga om frågan.

»Om en asylsökande kommer ut i sitt nya hemland kommer det att anses som att personen har »skapat sitt eget asylskäl«.

EU-kommissionen håller även på att driva igenom ytterligare ett förslag, som om det går igenom kommer att drabba hbtq-flyktingar specifikt. Om en asylsökande kommer ut i sitt nya hemland kommer det att anses som att personen har »skapat sitt eget asylskäl«, och kommer därmed att ogiltigförklaras.

 

Men båtarna kommer fortfarande till Lesbos. Hur mycket Grekland än vaktar sina gränser, finns de alltid dem som lyckas ta sig förbi. Som en motståndshandling och av nödvändighet. Grekland försöker – efter EU:s nya direktiv – att deportera folk tillbaka till Turkiet. Vissa får asyl i Grekland. Andra väntar bara på ön, i över ett år, för att senare skickas tillbaka.

– Jag har flytt så länge att jag inte vet om jag fortfarande springer, säger Shamim. Hon möter upp Ramzi och Khalid på ett kafé på kvällen, Cookie och Ruby är också här.

»Jag har flytt så länge att jag inte vet om jag fortfarande springer.«

Den långa väntetiden har gjort att Shamim, Khalid och Ramzi har hunnit lära känna varandra. Här hänger de på café Pi och dricker öl tillsammans med Ruby och andra från hbtq-nätverket.

De dricker öl, lyssnar på Celine Dion. Allas favorit. Ramzi nynnar texten till My heart will go on, tyst för sig själv. Ingen trodde att deras flykt skulle stanna av, att de skulle fastna på den här ön och behöva gömma sig ytterligare i sig själva. Shamim säger att hon hatar Lesbos. Hon hatar Pikba också och hon hatar all tid som har passerat sedan hon lämnade Uganda.

   Khalid och Ramzi ska försöka ta sig till Aten snart, tillsammans. De har inte fått asyl men har fått en blå stämpel i pappret, vilket betyder att de kan röra sig fritt i Grekland. De försöker att inte känna någon skuld inför pojkvännerna de lämnat i hemländerna.

– Jag vill inte vara fängslad i det förflutna. Och när man har en ny relation, där man är bekväm, man är kär och älskad – varför ska man inte njuta av den? Det är klart att man ska njuta av den! säger Ramzi Abdelnajib.

– Man blir kär igen. Man blir full igen. Man gör allt igen, säger Khalid Addi.

Skrattar. Längtar härifrån.

 

Elina Pahnke är frilansjournalist med bas i Malmö.

Alexander Mahmoud är fotograf och författare.

 

Sarah heter egentligen någonting annat.

 

Teckna en prenumeration och få en fin premie – bok eller tygkasse!

Trevlig läsning!

 

Kommentarer

Vad är egentligen problemet med att de här personerna tvingas förneka sin sexualitet? Feminister har delat ut precis samma uppmaning till frustrerade heterosexuella män i decennier, att det det där med sex det är något du får ha med dig själv och vara nöjd med det.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.