Med stenkastning i backspegeln

Sedan de våldsamma protesterna mot Ecce Homo i slutet av 90-talet har mycket vatten runnit under broarna och många hbt-segrar vunnits. Men bara för att stenkastningen upphört innebär det inte att kampen är avslutad, skriver Anna Hellgren.

I sommar är det 15 år sedan Elisabeth Ohlsson Wallins utställning Ecce Homo visades för första gången. Efter en relativt ostörd - sett till vad som komma skulle - premiär under Europride i Stockholm bröt helvetet lös på riktigt efter att bilderna visades i Uppsala domkyrka.

Kyrkan bombhotades, Livets Ord höll förbönsmöten. Domprosten Tuulikki Koivunen Bylund, som gett utställningen tillstånd, mordhotades och anmäldes fyra gånger till Domkapitlet. I snart sagt varje mediekanal debatterades bildernas, och inte sällan hbt-personers, existensberättigande. När utställningen 1999 nådde Norrköping kastade demonstranter från den syrisk-ortodoxa församlingen stenar mot Elisabeth Ohlsson Wallin och försökte storma utställningslokalen.

>>Ännu var tiden långt borta där det åtminstone för publikationer och personer utan foliehattar är omöjligt att uttrycka sig homo- och transfobiskt.<<

Såhär i efterhand är det svårt att föreställa sig det samhällsklimat i vilket Ecce Homo landade. Ännu var tiden långt borta där det åtminstone för publikationer och personer utan foliehattar är omöjligt att uttrycka sig homo- och transfobiskt (även om Publicistklubben och dess ordförande Stina Lundberg-Dabrowski säkert skulle se en ”debatt” också om hbt-personers människovärde som en seger för yttrandefriheten). Den breda uppslutningen mot tvångssteriliseringarna av transpersoner hade varit omöjlig, inte bara allmänpolitiskt utan även inom de delar av homorörelsen som ansåg att ”t:na” inte hade något där att göra.

Som alla politiska framsteg måste hbt-rättigheter fortsätta försvaras och knuffas framåt. Hbt-flyktingar ifrågasätts och nekas asyl - att inte känna till RFSL:s existens är till exempel bara det ett skäl för avslag i vissa fall. Unga transpersoner är bland de mest utsatta för psykisk ohälsa och trakasserier. På Gotland får en lesbisk medförälder vara högst 38 år, medan 56 år gäller för en dito heterosexuell man.

Bara för att ingen kastar sten på oss betyder det inte att kampen är över.

 

Text: Anna Hellgren

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!