När blir sex en fråga i valrörelsen?

Samordningen för vad som ska räknas som god sexuell hälsa och rättigheter brister i Sverige. Men trots stor uppmärksamhet och engagemang kring RFSU:s valfråga, där förbundet kräver en sexualpolitisk minister, har inte politikerna fångat upp bollen.

Under sommaren 2010 har RFSU arbetat hårt för att föra upp frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, på den valpolitiska agendan. I slutet av juni lanserades idén om en sexminister, det vill säga en särskild minister med ansvar för SRHR-frågor. Idag faller sexualpolitiken mellan stolarna, och det är upp till varje politiker att driva frågorna – något som alltför sällan görs.

Eftersom sexualitet och sexualpolitik spänner över så stora och många områden i livet och politiken – juridiken, hälsa, sjukvård, skola och omsorg – behövs en minister med övergripande ansvar, slog generalsekreterare Åsa Regnér fast i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet inför Almedalsveckan. Under Almedalen rönte RFSU opinionsmässiga framgångar, inte minst blev seminariet med deltagare från samtliga riksdagspartier där bland annat kravet på en sexminister diskuterades omskrivet bland såväl bloggar som traditionell press.

Undersökning visade på stora skillnader i landet
I slutet av augusti presenterade RFSU ”Sverigebarometern” en kartläggning av hur SRHR-frågorna behandlas inom Sveriges 21 län och regioner. Syftet var bland annat att visa hur avsaknaden av ett övergripande ansvar bidrar till att människor får mycket olika tillgång till exempel medicinska aborter, vård och stöd vid sexuellt våld eller ungdomsmottagningar. Undersökningen visade att det föreligger stora skillnader: till exempel nekas lesbiska par landstingsfinansierad insemination i Jämtland, Östergötland, Västerbotten och Västernorrland och på Gotland finns bara en enda ungdomsmottagning.

Store intress – litet resultat
Många orter reagerade på Sverigebarometern. På Gotland, som utsågs till sämst för ungdomar vad gäller pris på p-piller och tillgång till ungdomsmottaningar, väcktes en debatt i medierna om hur preventionen bör se ut. I Aftonbladet krävde krönikören Daniel Pernikliski gratis p-piller, att krönikören Monica Gunne skrev ”Bli inte våldtagen i Dalarna”, där våldtäktoffer behandlas sämre där och att män visst kan våldtas. Att lesbiska diskrimineras får betala tusentals kronor mer för än insemination än en heterosexuell i exempelvis Jämtland, upprörde också. Uppmärksamheten kring Sverigebarometern var stor och visar på ett stort intresse för frågorna runt om i landet. När TT ställde frågan till socialdemokraternas välfärdpolitiska talesperson Ylva Johansson sa hon att tyckte det var ett ”mycket bra förslag” att RFSU kräver tydligare ansvar på nationell nivå. Nuvarande hälsominister Maria Larsson (KD) menade att regeringen redan jobbar med frågan.

Schyman toppkandidat till sexminister
I samband med Sverigebarometern presenterades även resultatet av en omröstning av vem som bäst skulle lämpa sig som en framtida sexminister. Sex personer visade sig mest populära: Gudrun Schyman (FI), Fredrick Federley (C), Birgitta Ohlsson (FP), Claes Borgström (S), Mona Sahlin (S) och Maria Wetterstrand (MP). Den bristande samordningen har väckt livliga debatten runt om i landet. Men trots intresset från ansvariga, media och politiker har den övergripande frågan varit sorgligt frånvarande i de stora sammanhangen – och visar indirekt ännu tydligare på behovet av en sexualpolitisk minister.

Som det politiska landskapet ser ut i dag är det dock ingen som vinner några val på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Text: Anna Hellgren

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!