SDIngers.jpg

Bild: Kristian Ingers. OBS Bilden är beskuren.
Bild: Kristian Ingers. OBS Bilden är beskuren.

Sexpolitik för Sverigevänner

Trygga, heterosexuella kärnfamiljer. Färre aborter. Fler inhemska adoptioner. En nation. Två kön. Ottar har tittat närmare på den sverigedemokratiska sexualpolitiken.

»I Sverige respekterar man folk oavsett sexuell läggning.«

Rinkeby torg i juli 2016. En man i vit kostym, skottsäker väst och Trump-keps talar om för de förbipasserande att »i Sverige gäller svenska lagar”« Vi befinner oss på Järva Pride och mannen som talar är Jan Sjunnesson, tidigare chefredaktör för Sverigedemokraternas tidning Samtiden, och den som står bakom arrangemanget.

Rinkeby är ett av de områden som pekas ut av SD som »parallella samhällen« där de boende i stort sett saknar kunskap om svenska lagar och rättigheter.

Att organisera en prideparad just där kan ses som ett uttryck för det som kallas homonationalism, en strömning inom de nationalistiska rörelserna i Europa som är mer liberalt inställd till hbtq- rättigheter. Hbtq-rättigheter ses som en del av en västerländsk identitet och används som ett argument mot invandring. Grundtanken är att personer från framförallt Mellanöstern inte respekterar dessa rättigheter på samma sätt som européer.

»Intresset för sexualpolitik – abort, familjebildning, sexualupplysning och hbtq-personers ställning – löper som en röd tråd genom partiets historia.«

2010 skrev Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet att »homosexuella ser sig om efter en försvarare av västerländska, demokratiska grundvärden« och att SD därför har en »unik och mycket viktig roll i samhället«. Han menade också att stödet för partiet »sannolikt« är starkare bland homosexuella än bland heterosexuella.

I en intervju i tidningen QX i mars 2018 refererar Jimmie Åkesson till en undersökning från 2010 som visade att SD var det största partiet bland tidningens läsare. I en efterföljande kommentar skriver redaktören att resultatet ogiltigförklarats eftersom frågan »vilket parti skulle du rösta på?« kunde besvaras upprepade gånger från samma IP-adress – vilket också gjordes.

 

På 30 år har SD gått från att vara en marginell gruppering sprungen ur den svenska vitmaktrörelsen, till att bli riksdagens tredje största parti. Och intresset för sexualpolitik – abort, familjebildning, sexualupplysning och hbtq-personers ställning – löper som en röd tråd genom partiets historia.

Genom åren har retoriken slipats och ställningstaganden i sakfrågorna delvis förändrats, men en grundsyn tycks finnas kvar och den säger att ett kulturellt homogent samhälle med kärnfamiljen som grundsten är »det bästa för Sverige«.

Officiellt skriver partiet att »sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid« (Vår politik A-Ö). Att sexualiteten är något privat, som alltså inte bör ha en given plats i det offentliga rummet, har återkommit.

Men trots den officiella hållningen kommer ämnet upp. »Perversa och onaturliga läggningar lyfts fram av massmedierna och politikerna som normaliteter och de nästan slåss om att vara den som skriker högst till försvar av dessa sjukliga jippon«, skrev Björn Söder, numera riksdagsledamot och riksdagens andre vice talman, på sin hemsida 2003. I ett blogginlägg från 2007 menade han att »homolobbyn« försöker normalisera »sexuella avarter«. Jimmie Åkesson tar i QX-intervjun från 2018 avstånd från uttalandet.

Ann-Cathrine Jungar är docent och lektor i statsvetenskap vid Södertörns högskola och forskar om de nordiska högerradikala partiernas syn på jämställdhet och hbtq-frågor. Hon menar att de här partiernas familjepolitik och syn på homosexualitet tidigare har färgats av den nationalistiska ideologin, där homosexualitet har setts som en abnormalitet som inte är i enlighet med det nationalistiska maskulina idealet.

»På samma sätt som det hos Sverigedemokraterna finns en nostalgisk längtan till tiden före det mångkulturella samhället, finns det en nostalgi som handlar om könsrelationer.« Joakim Johansson

Samtidigt, menar Ann-Cathrine Jungar, befinner sig de nordiska högerradikala partierna i korstryck eftersom de nordiska samhällena generellt har liberala värderingar både när det gäller synen på homosexualitet och jämställdhet.

– SD har svängt från att vara emot till att nu säga att det är en privat fråga för individen, och det är för att man vill tona ner sitt motstånd, säger Ann-Cathrine Jungar.

 

När Sverigedemokraterna skriver om sin jämställdhetspolitik är underrubriken »Partiet för starka familjer«. Fokus ligger på att värna kärnfamiljen.

– På samma sätt som det hos Sverigedemokraterna finns en nostalgisk längtan till tiden före det mångkulturella samhället, finns det en nostalgi som handlar om könsrelationer, en längtan till en tid före jämställdhetspolitiken, säger Joakim Johansson, docent i statsvetenskap och specialiserad på genus- och jämställdhetsfrågor på Mälardalens högskola.

Manligt och kvinnligt kompletterar varandra, är budskapet från partiet. Därför är det bästa för barn att växa upp med båda sina biologiska föräldrar. SD vill också att barn som inte växer upp i kärnfamiljer ska ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar om det är möjligt. De är emot adoption och assisterad befruktning för ensamstående, samkönade par och polyamorösa grupper. Närståendeadoptioner undantaget.

»I Sverigedemokraternas barndom, på 1990-talet, förespråkade partiet abortförbud, och jämför på ett flygblad abort med Förintelsen.«

Under politikerveckan i Almedalen 2015 var Jimmie Åkesson självkritisk och menade att partiet möjligen hade fokuserat för mycket på familjeformer och mindre på barns generella välfärd. Under partiets landsdagar hösten 2017 lade ungdomsförbundet Ungsvenskarna fram en motion om att säga ja till adoptioner för samkönade par, vilket väckte strid internt. Partiet valde till slut att inte ändra uppfattning i frågan.

– Jämställdhet är inte ett mål i sig för Sverigedemokraterna, utan har snarare använts som ett medel för att peka ut personer med utländsk bakgrund, säger Joakim Johansson.

»Nya tyskar? Det fixar vi själva.« Det var budskapet från Sverigedemokraternas systerparti alternativ för tyskland, AFD, under valrörelsen 2017. Valaffischerna pryddes av en vit, gravid kvinna. Den kanske viktigaste sexualpolitiska frågan för nationalistiska rörelser är just reproduktionen, som ses som ett vapen för nationens överlevnad. På det sättet hamnar abortfrågan ständigt i fokus.

I Sverigedemokraternas barndom, på 1990-talet, förespråkade partiet abortförbud, och jämför på ett flygblad abort med Förintelsen. Partiet beskriver hur den »propagandistiska kvinnorörelsens apostlar« hävdar rätten till sin egen kropp, när det i själva verket, enligt dem, handlar om barns rättigheter. Föräldraansvaret börjar, enligt flygbladet, redan vid sexakten.

I 1994 års partiprogram står det att aborttalen ligger i nivå med »massinvandringen« och att det främst är svenska kvinnor som gör abort. I en artikel från 1995 i Ung Front, Sverigedemokraternas ungdomsförbunds tidning, står det att unga kvinnor blir intalade att abort är »jättebra och naturligt«, ett preventivmedel bland andra. Och att etablissemanget »fyller tomrummet efter svenska barn med invandrare«. Artikeln är också kritisk till svenska kvinnor som »inte inser sitt värde« och skaffar »café-au-lait- färgade barn« i stället för »små söta ljusa barn«.

 

Den rasistiska retoriken har numera tonats ner i abortfrågan, men andra argument lever. I en intervju med nättidningen Baaam i maj 2017 upprepade Paula Bieler, SD:s talesperson i jämställdhetsfrågor och ledamot i partistyrelsen, påståendet att svenska kvinnor ser abort som ett alternativ till preventivmedel. »Man slarvar och reflekterar heller inte över om man kanske vill behålla barnet. Det handlar om en syn på foster som behöver diskuteras mer«.

Sverigedemokraterna driver som enda riksdagsparti i dag frågan om sänkt gräns för fri abort. Från 18 till 12 veckor, samt från 22 till 19 veckor för sena aborter. De vill också att foster från och med vecka 22 ska räknas som individer och ges juridiska rättighetter. Det skulle till exempel innebära att våld mot en gravid person som skadar fostret ska dömas som om det redan vore fött. I en riksdagsmotion undertecknad av bland andra Paula Bieler uppges att »en abort innebär en påfrestning för kvinnan både fysiskt och psykiskt«. Partiet vill därför utreda varför folk gör abort.

»Partiet har också lagt fram en riksdagsmotion om att abort inte ska ingå i barnmorskors vanliga arbetsomfattning.«

Riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna har i ett antal motioner lagt förslag om att införa samvetsfrihet för vårdpersonal, det vill säga att barnmorskor ska kunna vägra att utföra aborter på grund av religiösa eller moraliska skäl. Samtidigt argumenterar partiet i andra sammanhang för att offentliga verksamheter inte ska vika sig för religiösa påtryckningar. Partiet har också lagt fram en riksdagsmotion om att abort inte ska ingå i barnmorskors vanliga arbetsomfattning, utan bli en specialistkompetens.

Det senaste året har flera Sverigedemokrater argumenterat för att samvetsfrihet skulle »lösa krisen« inom förlossningsvården. »Ingen kvinna i vårt landsting nekas abort, men dagligen nekas födande kvinnor att få en barnmorska vid sin sida när hon föder«, sa Lotta Nordfelt, landstingspolitiker i Stockholm, under ett sammanträde i fullmäktige i september 2017.

Men möjlighet till samvetsfrihet skulle inte lösa bristen på barnmorskor inom förlossningsvården, menar Kajsa Westlund, kanslichef på Barnmorskeförbundet och legitimerad barnmorska.

– Det är bara två barnmorskor, båda äldre och icke längre yrkesverksamma, som har gått ur förbundet för att vi har tagit ställning mot samvetsfrihet. Det här är ingenting som löser någon barnmorskebrist, det handlar om andra orsaker.

Ni tror alltså inte att mängder av barnmorskor skulle komma tillbaka till yrket om samvetsfrihet infördes?

– Nej, nej, nej. Snarare skulle en del barnmorskor sluta jobba, säger Kajsa Westlund.

 

»Vi Sd-kvinnor tror inte att vi behöver omskola män för att skapa trygghet – de absolut flesta männen i vårt land är helt vanliga, underbara grabbar och inte våldtäktsmän i väntan på rätt offer.«

Så presenteras Sverigedemokraternas Åtgärdsprogram för kvinnors trygghet i vardagen från 2014.

Programmet fokuserar på överfallsvåldtäkter och åtgärderna handlar bland annat om belysning, kameraövervakning, fler poliser, hårdare straff och hårdare kontroll av taxinäringen.

» Sverigedemokraterna riktar in sig på en viss typ av sexualbrott, de som sker mellan främlingar på offentlig plats.« Klara Hermansson

I en rapport från januari 2017 lyfter Sverigedemokraterna fram att personer med utländsk bakgrund i större utsträckning blir dömda för våldtäkt. Överfallsvåldtäkter är enligt partiet ett »importerat fenomen«. I åtgärdsprogrammet från 2014 står det att det handlar om »kulturellt motiverat kvinnovåld« som begås av personer med en »helt annan kulturell kvinnosyn än den svenska«. Och det är i det offentliga rummet dessa personer möter och överfaller svenska kvinnor.

Etniskt ursprung är en av många faktorer som tas med i kriminologiska studier, tillsammans med kön, ålder och socioekonomisk status. När det gäller lagförda sexualbrott finns det en överrepresentation av personer med utländsk bakgrund. I praktiken rör det sig om få fall, vilket gör att risken framstår som hög. Men det faktiska antalet personer som begår denna typ av brott är mycket låg, även i de grupper som är överrepresenterade. Det menar Klara Hermansson, doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet.

– Sverigedemokraterna riktar in sig på en viss typ av sexualbrott, de som sker mellan främlingar på offentlig plats, när vi vet att de flesta sexualbrott inte begås i de situationerna, säger hon.

Hon tror inte att Sverigedemokraternas åtgärdsprogram skulle öka tryggheten utan att de snarare använder sexualbrotten som ett sätt att skapa en bild av trygghet som något svenskt. Genom att fokusera på överfalls- och gruppvåldtäkter framställs brottslingarna som avvikande, och tryggheten som något som hotas utifrån.

 

Bara några dagar efter att det här numret av Ottar kommit ut tar riksdagen ställning till regeringens proposition om en ny sexualbrottslagstiftning, där den så kallade samtyckeslagstiftningen ingår. Paula Bieler har personligen uttryckt att hon tycker att en samtyckeslag är vettig. När Ottar pratar med henne vill hon inte förekomma processen som pågår.

I debatten säger du att det finns många omständigheter där man kan få sin integritet kränkt men där frågan är om det ska vara kriminellt om inget uppsåt har funnits. Kan du ge exempel på sådana omständigheter?

– Vad gäller just integritet och kränkningar, oaktat om det finns sexuell koppling eller inte, handlar det ofta om subjektiva upplevelser och erfarenheter. I slutändan kan exakt samma kommentar och agerande uppfattas eller tas emot helt olika beroende på tillfälle. Det jag menar är att det finns en skillnad mellan att medvetet passera andras gränser och att göra närmanden som motparten uppfattar som integritetskränkande, säger Paula Bieler.

I januari 2017 publicerade Sverigedemokraterna en rapport om sexualbrott med fokus på förövarnas ursprung. Stor vikt läggs vid kulturella värderingar som förklaringsmodell – utom när det gäller svenska män.

Tror du att #metoo kommer att förändra partiets syn i den här frågan?

– Nej, eftersom det är delvis skilda frågor. Vi har hela tiden efterfrågat ett så brett faktaunderlag som möjligt. Mycket talar för att det finns en överrepresentation avseende gärningsmän med annan kulturell bakgrund när det handlar om grova sexualbrott, inte minst där förövare och offer inte känner varandra sedan tidigare. Precis som man bör adressera våld i nära relationer med delvis andra verktyg än hedersrelaterat våld och förtryck bör man analysera olika former av sexuella övergrepp med olika verktyg, och det kräver korrekt bakgrundsunderlag, säger Paula Bieler.

»En våldsutövare med annan bakgrund än svensk handlar enligt SD utifrån kulturella värderingar som stödjer dennes beteende.«

Sverigedemokraterna gör en tydlig uppdelning av sexualiserat våld och våld i nära relationer beroende på vem som har utövat det. Svenska män är generellt »underbara grabbar«. Enskilda våldsutövare agerar i ensamhet och blir fördömda. En våldsutövare med annan bakgrund än svensk handlar enligt SD utifrån kulturella värderingar som stödjer dennes beteende.

– De menar att det ena är kulturellt betingat och det andra individuellt, så det är i linje med det som de gör den här uppdelningen. De försöker väl upprätthålla en skillnad mellan vilka typer av politiska åtgärder som man kan och bör vidta, säger Ann- Cathrine Jungar.

De sexualpolitiska frågorna har ganska liten betydelse för SD:s väljare, menar Ann-Cathrine Jungar.

– Det finns två frågor som är viktiga för de högerradikala partierna i förhållande till väljarna: invandringsfrågan och EU. När det gäller ekonomisk och annan politik så är de lite mer opportunistiska och provar sig fram. Det man kan se är att väljarna är mer liberala än vad partiet är, säger hon.

 

Natalie Högström är frilansjournalist

Illustrationer: Kristian Ingers

 

Teckna en prenumeration och få en fin premie – aktuell bok eller tygkasse!

Trevlig läsning!

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.