DSC00254.JPG

Icke-binära transpersoner som Mio passar inte in på diagnosen transsexualism eftersom transvården utgår ifrån de två binära könen Bild: Alex Olofsson

Transvård eller vanvård?

Bristen på kunskap om ickebinära personer inom transvården är stor. Läkare och patienter är överens om att kompetensen måste öka. Ottar träffar Mio, som drabbats av vårdens okunskap om könsidentitet.

Fakta: Ickebinär

+ Kan den person som identifierar sig som mellan eller bortom kvinna-man-uppdelningen av kön, kalla sig. Ibland används ickebinär som ett paraplybegrepp för olika könsidentiteter som inte följer tvåkönsnormen.

+ Ickebinär betyder inte samma sak för alla som definierar sig som det. En del känner sig som både tjej och kille. Andra känner att de befinner sig mellan de kategorierna. Många ickebinära känner sig inte som något kön alls.

+ En del ickebinära vill förändra kroppen med hormoner och/eller kirurgi.
Källa: Transformering.se

 

När transvården etablerades i Sverige under 1970-talet var det ingen som föreställde sig att en person skulle kunna kliva in på en mottagning och uttrycka att den varken identifierade sig som man eller kvinna. Det har satt starka spår i hur synen är på icke-binära när de söker sig till transvården.

– All kompetens inom transvården måste ökas. Tills det finns mer kunskap inom vården kommer sannolikt icke-binära personer ibland möta svårigheter, säger Cecilia Dehjne, överläkare på könsidentitetsmottagningen i Stockholm.

»Min erfarenhet är att de inte vet mer om trans än vad samhället gör i någon större utsträckning.«

När Mio för första gången kontaktade en läkare för att ta upp sin vilja att genomgå könsutredningen berättade Mio som det var. Mio är en icke-binär transperson, definierar sig alltså varken som man eller kvinna, och använder »den« som pronomen*. Men vid det första mötet blev det klart hur sjukvården såg på trans och kön. Efter att Mio berättat om sin könsidentitet hänvisades den bort från könsutredningen i Umeå eftersom den inte ville genomgå en fullständig könskorrigering.  

— Läkare är experter på det medicinska, vad som sker med kroppen när en börjar ta hormoner eller vad som krävs för att operera bort sitt kön, men inte mer än så. Min erfarenhet är att de inte vet mer om trans än vad samhället gör i någon större utsträckning. Juridiska kön är allt som läkarna förstår sig på, säger Mio.

 

Men Mio sökte till utredningen trots läkarens bemötande, och insåg att den skulle bli tvungen att undanhålla sin könsidentitet och säga att den var kille om den skulle få tillgång till sjukvården.

Att träffa läkaren första gången var som att göra en »audition till en pjäs« berättar Mio. Den skulle bli tvungen att tänka på allt vad den gjorde och sa. Hur ska jag gå? Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag prata? Hur ska jag sitta? Vad ska jag svara på frågorna? Mio lyckades spela rollen som kille och blev antagen till könsutredningen. Ridå.

Mio sökte till utredningen trots läkarens okunniga bemötande.

» Hur ska jag gå? Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag prata?«

En könsutredning omfattar en lång psykiatrisk kartläggning men ger en också möjligheten att ta del av hormon­behandlingar och kirurgi. Det var en av anledningarna till att Mio kämpade så mycket för att komma in på könsutredningen, för två år sedan nu. I ett och ett halvt år har Mio genomgått hormonbehandling.

Men att den skulle genomgå en mastektomi, ett kirurgiskt ingrepp där bröstvävnad avlägsnas, var inte förutbestämt. Fast tankarna har alltid funnits där. Nu har Mio äntligen fått en operationstid. 

– Den vanligaste frågan under utredningen har varit den som börjar med »när du blivit man…«. Som om hormonerna eller brösten styr mitt sätt att tänka, agera eller min personlighet. Det visar på en tydlig okunskap från sjukvården när de till exempel frågar hur jag ska klä mig efter att jag påbörjat behandlingen. Hormoner påverkar inte ens klädval, säger Mio.

 

Mio har tidigare använt sig av en binder. Efter operationen kommer den inte längre vara nödvändig.

 

Enligt Mio är alla stegen i könsutredningen byggda på okunskap. Och att den konservativa synen kring tvåkönsnormen inom vården är något som speglar samhället i stort. När transsexualism fortfarande klassas som en psykisk störning, precis som homosexualitet gjorde på 1970-talet, finns det inte de rätta förutsättningarna för god vård menar Mio.

­– Det var en av anledningarna till att jag tvivlade så länge på att söka till transutredningen. Diagnosen är en form av erkännande på att trans är en psykisk störning. Det är sådan ångest förknippat med det. Men när jag väl fick diagnosen var jag lättad eftersom jag hade lyckats övertyga läkarna att jag hade rätt till hormoner.

 

Mio har svårt att finna glädjen över att få genomgå operationen. Efter att ha varit en del av könsutredningen i två års tid, och efter att ha anpassat sin könsidentitet för att få vård så länge, känns det bara som ännu ett hinder på vägen.

­– Jag är glad över att jag får tillgång till de verktyg jag behöver för att få den kropp jag vill ha. Men det är förnedrande att jag måste kämpa så pass mycket för att få den, säger Mio.

»Diagnosen är en form av erkännande på att trans är en psykisk störning. Det är sådan ångest förknippat med det.«

Personer som identifierar sig som icke-binära har alltid funnits. Men under 1970-talet, när transvården etablerades i Sverige, fanns inte begreppet och transvården kom att utformades efter de binära könen. 

 

Cecilia Dhejne är medicinskt ansvarig överläkare på könsidentitetsmottagningen på Karolinska sjukhuset i Stockholm och har sedan 1999 arbetat med transvård. Sedan 2010 arbetar hon också med det ickebinära projektet på könsidentitetsmottagningen i Stockholm. 

 

Cecilia Dhejne, medicinskt ansvarig överläkare på könsidentitetsmottagningen i Stockholm

 

– 2007-2008 såg vi att det blev allt vanligare att personer som uttryckligen identifierade sig som ickebinär eller närliggande uttryck sökte sig till oss. De kunde inte få diagnosen transsexualism för att de inte uppfyllde diagnoskraven men de uttryckte ett lidande och vi ville titta närmare på detta, säger Cecilia Dhejne.

– För att få diagnosen transsexualism enligt klassificeringssystemet ICD-10:s definition ska det finnas en vilja att bli det andra könet med hjälp av till exempel kirurgi och hormoner. Många ickebinära har önskningar om att inte genomgå en fullständig könskorrigering utan vill kanske endast ha östrogen eller kanske en mastektomi. Därför finns det personer som anpassat sin historia och hur de upplever sin könsidententitet för att få tillgång till behandling och sedan avsluta utredningen. 

»Tills det finns mer kunskap inom vården kommer sannolikt icke-binära personer ibland möta svårigheter.« Cecilia Dhejne

Vilka behov ser du att vården måste tillgodose när det kommer till icke-binära transpersoner? 

– Förra året kom socialstyrelsen med kunskapsstöd som uttrycker hur god vård för könsdysfori ska vara. Där står det att vård också ska erbjudas till ickebinära fast de inte passar in i diagnosen transsexualism. Transvården behöver arbeta med att implementera kunskapsstödet, och öka samarbetet med brukarna.

 

Vad anser du är den största utmaningen för transvården i Sverige?

– All kompetens inom transvården måste ökas. Inte bara inom den psykiatriska delen utan i alla led behövs det mer kunskap. Tills det finns mer kunskap inom vården kommer sannolikt icke-binära personer ibland möta svårigheter. Jag tror att könsnarrativet skrivs hela tiden, det är svårt att beskriva ens könsidentitet. Vården och patienterna behöver lyssna mer på varandra för att tillsammans försöka förstå, säger Cecilia Dhejne.

 

Några dagar senare är operationen avklarad och Mio anländer med tåget tillbaka till Kiruna. Den står på perrongen och har axlarna högt uppdragna och ögonen är svullna. Den tar korta och försiktiga steg och den orkar inte bära sin ryggsäck till bilen. De kommande dagarna kommer Mio att få tillbringa liggandes i soffan.

»Stundtals gör det så ont att Mio knappt kan andas. Det trycker och spänner över bröstet.«

Stundtals gör det så ont att den knappt kan andas. Det trycker och spänner över bröstet som om det var någon som försökte krossa bröstkorgen. Fyra gånger om dagen får den ta morfintabletter som ska lindra den intensiva smärtan efter operationen. 

Trots smärtan tröstar Mio sig med att några dagars pina och veckors läketid inte går att jämföra med att leva sitt liv i en kropp som den inte uppfattar som sin egen.

– Det är hemskt att okunskap får prägla och utforma vården. När vård ska vara något som är byggt på just kunskap. Läkarna blandar till och med ihop könsidentitet med sexualitet. Trots att de ska vara experter på området.  Jag har blivit frågad flera gånger om jag kommer dejta tjejer eller killar när jag genomgått behandlingen. Som om det är mina bröst som styr det med, säger Mio.

 

Text och foto Alex Olofsson
Frilansjournalist
 
*Ottar använder genomgående pronomenet den i texten.

 

Läs mer om trans på Transformering.

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk