intimkirurgi_illis.png

Illustration: Hanna Källebo Neikter
Illustration: Hanna Källebo Neikter

Underliv under kniv

»Könsdesign«, »bionic dick«, »designer vagina«. Trendorden för kirurgiska ingrepp i underlivet är många. Men vad innebär kosmetisk intimkirurgi, hur vanligt är det – och vem tar ansvar om det går fel?

Exempel på intimkirurgiska ingrepp:

Vagina
Blygdläppsförminskning – överskottsvävnad från de inre blygdläpparna skärs bort
Klitorislyft – hud över och runt klitoris skärs bort
Slidförsnävning – vävnad från vaginans bakvägg avlägsnas, och vävnadslagren sys ihop
Fettsugning av venusberg/yttre blygdläppar - överskottsfett sugs bort

Penis
Penisförlängning – den delen av penis som är inne i kroppen skjuts fram efter ett snitt vid penisens fäste
Penisförtjockning – fettväv från mage eller höft transplanteras under huden kring penis
Förminskning av pung – överskottshud på pungen skärs bort

Väntrummet på Akademikliniken i Stockholm är som vilket väntrum som helst – sparsmakad inredning, en tidningshylla i hörnet, outgrundlig konst på väggarna.

Angelica Hagelberg har arbetat som plastikkirurg med inriktning på intimkirurgi i fyra år. På Akademikliniken erbjuder man inom kategorin intimkirurgi allt från penisförlängningar och förtjockningar till vaginalförsnävningar.

– Det absolut vanligaste är att man kommer för att göra en labia minora, alltså en inre blygdläppsreduktion – när man lider av att de är för stora, får skavkänsla mot underkläderna och oftare drabbas av svampinfektioner.

Särskiljningen mellan kosmetisk och medicinsk intimkirurgi avgörs av den direkta orsaken till ingreppet. Problem i underlivet som beror på förlossningsskador faller in under området medicinsk intimkirurgi, medan förminskning av blygdläppar och fettsugning av venusberg brukar klassas som kosmetiska. Men gränsdragningen kan ibland vara svår.

– Om man ska hårdra så är det kanske 80 procent som söker sig hit av medicinska skäl, och 20 procent av estetiska, men det kan ju också vara båda. Den typiska patienten är en kvinna i 40-årsåldern som genomgått flera förlossningar, och övervägt det här ingreppet länge, säger Angelica Hagelberg.

– Kommer unga kvinnor hit och vill operera sig brukar jag säga att de ska vänta till efter att de har fött barn, då ju underlivet förändras med åren.

Om en patient till exempel vill ta bort mer än vad som bedöms vara lämpligt är Akademikliniken noga med att förklara att de opererar med »ett naturligt resultat« som mål. Allt oftare nekar man dem som söker vård på omotiverade grunder – de vars blygdläppar inte behöver korrigeras, enligt Angelica Hagelberg.

– Det handlar inte om någon stympande »barbiekirurgi«. Man ska ha inre blygdläppar – de ska skydda både klitoris, urinrörsmynning och vaginalöppningen, förklarar hon.

Vem bär ansvaret om operationen inte blir som patienten vill? Kliniken är ansvarig om det skulle uppstå komplikationer, menar Angelica Hagelberg. Som med all typ av kirurgi finns det en risk att något går fel.

»Gör man lite fel vid en bröstoperation så går det alltid att rätta till, men den här vävnaden – blygdläpparna – är jättesvår att återskapa.«

– Infektioner, till exempel. Man kan få en blödning, då svullnar underlivet upp som ett plommon. Det värsta som kan hända är att man »tar för mycket« när man opererar. Man ska veta vad man ger sig in på. Gör man lite fel vid en bröstoperation så går det alltid att rätta till, men den här vävnaden – blygdläpparna – är jättesvår att återskapa, säger hon.

 

Genom Akademikliniken får jag kontakt med Leila, 29 år, som genomgått en blygdläppsreduktion för några år sedan. Då hade hon först opererats via landstinget, efter långvariga problem med sina inre blygdläppar. Leila berättar om båda ingreppen. Efter en svår läkningsprocess blev hon av med de värsta besvären hon hade innan, men allt kändes inte helt rätt.

– Jag hade inte ont längre, men rent estetiskt såg det fel ut. Blygdläpparna är ju inte jämna annars, men mina såg ut som att de var klippta i sicksack, förklarar hon.

Leila insåg att det fanns annat kring operationen som känts olustigt. »Det känns som jag har kissat på mig« sa hon till en sjuksköterska när hon låg på uppvaket. Sjukhussängen var helt nedblodad – ett blodkärl i blygdläppen hade brustit. »Det finns ingen tid för bedövning«, sa läkaren, och sydde nya stygn på plats.

– Visst hade jag kanske lite narkos kvar, men… det kändes, kan jag säga.

Efter en flera månader lång läkningsprocess tog Leila kontakt med en plastikklinik.

– Där sa plastikkirurgen att så gör man absolut inte, man ska bränna kärlen innan man opererar, för att minska blödningar. Så först ett och ett halvt år senare förstod jag att jag blivit felbehandlad, och då var det för sent för att anmäla, säger Leila.

I dag är Leila nöjd, och önskar att hon hade uppsökt en privat klinik från början i stället för att vända sig till landstinget.

– Innan fick jag gå på toaletten 20 gånger om dagen för att rätta till mig där nere, i byxorna.

 

På MediQuinns klinik vid Östermalmstorg i Stockholm får man ta av sig skorna vid ingången. I strumplästen knackar jag på till gynekologkirurgen Rika Hammarströms kontor. Hon har arbetat med gynekologiska operationer i över 40 år, och utför bland annat korrigerande intimkirurgi på patienter som felopererats. För dessa är det betungande på många sätt, förklarar Rika Hammarström.

– Förutom den kroppsliga smärtan så går det också över på psyket. Det finns en stor skam bakom, både att ha utfört ett ingrepp och sen att sitta med konsekvenserna från en felaktigt utförd sådan.

I vissa fall kan intimkirurgi bekostas av landstinget, men går det inte att hitta en direkt medicinsk orsak så hänvisas de vårdsökande i stället till privata kliniker, och utbudet av dessa är stort. De privatägda klinikerna har inte samma skyldighet att rapportera in statistik för sin verksamhet som den offentliga vården, vilket gör det svårt att samla in data. De vi träffat vittnar dock om att andelen operationer ökat de senaste åren.

– Jag upplever att alla underlivsingrepp blir vanligare. Det är som vilken typ av plastikkirurgi som helst; förut var bröstkirurgi tabu, nu är det allt mer vanligt, konstaterar Rika Hammarström på MediQuinn.

»Det har skett en avprofessionalisering i samband med en växande marknadsekonomisk inriktning på hälso- och sjukvården i stort.«

Klinikens besökare är av varierande ålder, men de ser att en klar majoritet utgörs av unga kvinnor under 25 år.

Att vården är privat gör också frågan om ansvar komplicerad. Det finns inte samma typer av granskande instanser för den privata vården som för allmänvården, därför kan det vara svårt att veta vem man ska vända sig till när något gått fel.

En kvinna i Uppsala som genomgått en misslyckad operation anmälde kliniken till Allmänna reklamationsnämnden. Rika Hammarström ser samma problem hos dem som kommer till henne för korrigerande ingrepp:

– Ser klinikerna att de som utsatts för ett felaktigt ingrepp står på sig, så måste de självklart betala. Vissa kvinnor blir förbannade, gör reklamation och får pengarna tillbaka. Men andra blir så knäckta av det här, så det finns ingen ork att ta den kampen.

Illustration: Hanna Källebo Neikter
Illustration: Hanna Källebo Neikter
Birgitta Essén är professor i internationell kvinno- och mödrahälsovård vid Uppsala universitet och överläkare på Kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i samma stad. Hon studerar intimkirurgins sammankoppling med kulturella normer. Birgitta Essén påpekar att ett rent marknadsekonomiskt perspektiv saknas i debatten.

– Det har skett en avprofessionalisering i samband med en växande marknadsekonomisk inriktning på hälso- och sjukvården i stort. Mot bakgrund av åtstramningar och budgetunderskott i vården hänvisas allt fler till privat vård, där just de icke-medicinska ingreppen görs.

Att det skulle vara »krångligt« att skilja på medicinskt motiverad och estetiskt motiverad intimkirurgi ställer sig Birgitta Essén kritisk till.

– Nu när allt mer kan diagnosticeras medicinskt borde det inte vara svårt att göra den uppdelningen. I stället konstruerar vårdgivarna själva det medicinska, så att diagnosen föregår ingreppet, säger Birgitta Essén.

Att den kosmetiska intimkirurgin är en marknad styrd av vinstintresse, är ett perspektiv som många inte »vågar« erkänna, anser Birgitta Essén. Den vita rocken skyddar mot föreställningen om att vård kan ha ett rent vinstintresse – medicinska och etiska värderingar faller undan.
– När vården blivit mer vinstdrivande behöver man ju inte vara disputerad för att förstå att kan man öka vinsterna genom att operera mer, så gör man det. Även om det inte finns en medicinsk indikation, avslutar Birgitta Essén.

»Det var då jag fattade att det fanns ett ideal för hur ens könsorgan skulle se ut, och att det idealet inte alls stämde in på mig.«

Jag träffar Sabine, 23 år. Hon övervägde att göra en blygdläppsförminskning, efter att ha upplevt besvär i flera år.

– Det började när jag var ungefär 15 år, mina inre blygdläppar växte sig längre än de yttre, och jag märkte att det började skava. Jag fick ofta svampinfektioner, och tänkte att det berodde på blygdläpparna. Sabine sökte sig till internet med sina problem, och hittade långa diskussionstrådar på forum som Familjeliv.se. Där delade folk med sig av tankar och känslor kring sina underliv – alla färgade av missnöje.

– Det var då jag fattade att det fanns ett ideal för hur ens könsorgan skulle se ut, och att det idealet inte alls stämde in på mig. Sen fick jag kommentarer själv, av vänner och min mamma; de tyckte det såg konstigt ut, att jag borde »fixa det«.

Sabine bestämde sig för att genomgå en operation. Men tanken på att visa upp sig för en läkare eller gynekolog var för avskräckande, så det blev inte av, förklarar hon. Efterforskningarna på nätet fortsatte, men också underlivsbesvären. Efter fem år beslutade sig Sabine för att uppsöka en gynekolog för en konsultation. Då var hon 21 år.

– Men det gick inte alls som jag tänkt. Gynekologen sa att det skulle vara för riskfyllt att operera – att jag har många ytliga blodkärl som skulle orsaka jättestora blödningar. Om jag verkligen behövde operera skulle man behöva arbeta jättelänge och det skulle kosta minst 60 000 kronor. Så klart hade jag inte råd med det.

 

Sabine blev avrådd från att göra ett ingrepp någon annanstans, eftersom ingen klinik skulle vilja göra ett sådant riskfyllt ingrepp. Det blev ingen operation, fast besvären från underlivet kvarstår. När jag frågar Sabine om hon fortfarande känner detsamma kring ingreppet i dag, suckar hon:

– Om vi säger att det fanns någon som kunde fixa det, utan komplikationer, ett drömscenario – ja, då skulle jag göra det. Men det stör mig hur jag fortfarande är så påverkad av det här, jag vet att det är normer och kvinnoförakt som ligger bakom. Men jag lever inte som jag lär.

Kluvenheten inför ett ingrepp handlar inte bara om samhällets normer, menar Sabine. Att fortsätta med skönhetsoperationerna är att normalisera idealen, att bekräfta till exempel att stora inre blygdläppar är ett problem som bör åtgärdas med kirurgi. Det skapar en efterfrågan, säger hon, och fortsätter man att föda den så kommer det inte ta slut.

– Man »ska« ju aldrig känna sig nöjd med sin kropp. Kirurgerna vill ju att det ska finnas en efterfrågan, att man ska vilja fixa sig, så att de kan tjäna pengar på det.

Leila och Sabine heter egentligen något annat.

 

Hanna Böhm är journalistpraktikant på Ottar.

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.