Ut ur skuggorna

Xzenu Cronström är trött på skammen som omger BDSM.

RFSL:s lärarhandledning ”Någonstans går gränsen”, om att prata normer och könsroller i skolan, finns en bild som är genial i sin stillsamt uppgivna självstigmatisering. Den föreställer ett fotografi av en handskriven lapp, där läsaren erbjuds gå med i en fotbollsklubb. En diskret fotbollsklubb, full anonymitet utlovas. En klubb där man inte blir föraktad för att man är fotbollsfantast, eftersom klubbkamraterna också gillar fotboll.

Vid 19 års ålder gick jag med i den där fotbollsklubben. På riktigt. Fast den handlade inte om just fotboll eller homosexualitet, utan om sadomasochism. Det var en klubb full av snälla tanter och farbröder som satt och skämdes för sig själva, livrädda för att någon skulle få veta att de inte var mainstream-heterosexuella. Om de kunnat vara öppna med sin sexualitet hade de varit bra föredömen för oerfarna sadomasochister och bra motvikter mot fördomar generellt. Men i stället fick de nöja sig med att vara potentiella måltavlor för uthängning och utpressning.

Långt senare skulle jag inse att det var de som hade rätt. Att det politiska klimatet inte var redo för att även vi skulle betraktas som medmänniskor och medborgare.

Själv hade jag precis lämnat en tjej som hyste ungefär samma förakt för oss sadomasochister som de flesta svenskar på den tiden. Om jag stannat så hade jag blivit ett av alla dessa terapioffer som kastar bort sina liv på att lära sig hata sig själva. I stället gjorde jag slut, och kontaktade en kille om vilken hon i nedlåtande ordalag spritt ut att han en gång berättat för henne att han gillade BDSM. Han tipsade mig om en nystartad fetischklubb. Min första erfarenhet i den för mig nya subkulturen var att fråga efter mannen som tipsat mig dit, och jag fick ett rasande ”Hur vet du vad han heter!?” till svar. Det visade sig att han använde ett alias av rädsla för att hans karriär skulle slås i spillror om hans BDSM-intresse kom ut.

För mig som var politiskt aktiv – mot rasism och homofobi, för öppenhet och mångfald – kändes hela mentaliteten väldigt provocerande. Droppen kom ett par år senare, när jag var på en BDSM-fest som ett nynazistiskt gäng utsatte för mordbrand. Vi lyckades släcka branden utan att någon kom till skada, men många var rädda. För mig var det självklart att vi skulle kontakta polisen, lokalpolitikerna och pressen. I den ordningen. Men de andra på festen tyckte bara att jag var ung och naiv. Polisen skulle trakassera oss, och pressen skulle hänga ut oss som skandal-freakshow. Långt senare skulle jag inse att det var de som hade rätt. Att det politiska klimatet inte var redo för att även vi skulle betraktas som medmänniskor och medborgare.

Ett drygt decennium har förflutit sedan min tonårstid, och under tiden har synen på BDSM ändrats till det bättre. Folkbildning från aktivistgrupper, organisationer och medier har banat väg. Att tala hånfullt om en sexuell praktik som BDSM kan handla om fördomar, men det kan också handla om rädsla. Rädsla för att inte ha någon under sig i hackordningen. Rädsla för att känna sig ”tråkig” om sexlekar mer avancerade än ens egna blir accepterade. Eller, rädsla för att bli avslöjad. När jag stod som informatör i RFSU:s BDSM-tält på Pride 2008 kom en späd pensionär fram till mig och deklamerade att han inte kan förstå hur någon kan gilla smärta. Efter att ha fått ett diplomatiskt svar från mig började han berätta sitt livs historia, ett liv präglat av rädsla och frustration. Senare den kvällen gick han för första gången i sitt liv på en fest med BDSM-tema, i hopp om att få smisk.

Xzenu Cronström Beskow
är beteendevetare och aktiv i RFSU Göteborgs BDSM-grupp

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2008)

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!