PetrusSjovik_UngaSophieBell1.jpg

Unga Sophie Bell
Hedda Stiernstedt och Felice Jankell i en stillbild från filmen. Foto: Petrus Sjövik.

Den oemotsagda heterosexualiteten

Stockholms filmfestivals långfilmsstipendiat Anna Adolfssons debutlångfilm Unga Sophie Bell är lika delar deckare som vänskapsskildring. Men är fylld av klyschor och trådar som aldrig riktigt plockas upp.

Det finns knappast något som är så svårt att skildra som just ungdomen, referenserna som filmmakaren bär på från sin egen ungdom blir trots allt daterade så fort de gått över till kategorin »unga vuxna«. Därför blir ungdomsfilmer nästan alltid fyllda med klyschor baserade på andra ungdomsfilmer som får representera det universella med det där stadiet mellan barndomen och vuxenlivet.

I en Sandra Beijersk Astrid Lindgren-förort där asfalten ligger mil från epicentret skildrar regissören Anna Adolfsson de oskiljbara vännerna Sophie (Felice Jankell) och Alice (Hedda Stiernstedt). Alice är quirky och spontan och drömmer om att flytta till Berlin, medan Sophie är en hästtjej vars bundenhet och prydhet gör att hon låter sig styras av sin vän.

Utan att avslöja för mycket är filmen på flera sätt underbar i sin skildring av vänskap kvinnor emellan. Oftare än sällan präglas filmen av en lesbisk undertext, som tyvärr ständigt kollapsar till förmån för den oemotsagda heterosexualiteten. Så fort möjligheten till icke-heterosexuell kärlek dyker upp möts vi av killar som plötsligt blir kärleksintressen, trots att de i sin »charmighet« (läs: jobbighet) sällan har mer som talar för dem än en stickad tröja och en hipsterkeps.

»Så fort möjligheten till icke-heterosexuell kärlek dyker upp möts vi av killar som plötsligt blir kärleksintressen«

Och det är det som är provocerande med Unga Sophie Bell, förutom alla ungdomsklyschor och filmens stereotypa skildring av Berlin som ett hem för bohemer med RAF-klotter på porten till den enorma lägenheten de kan betala med ett städarjobb. Trots att filmen ofta handlar om kvinnlig frigörelse ifrågasätts aldrig heterosexualiteten, killarna är förvisso tomma ointressanta skal men möts ändå av bestämda kvinnor ständigt redo att klä av sig framför dem.

Och i filmens antiklimaktiska slutsats möts vi inte av insikten att killarna, trots att deras negativa sidor tydligt belysts, ska förbises. Istället lär vi oss att ångra att vi inte valde rätt kille, som trots allt inte var så dålig ändå.

Hugo Ewald

Kommentarer

Ja, det kan vara jobbigt att vara heterosexuell och tvingas nöja sig med halvdåliga killar. Tyvärr är ju sexuell läggning sällan något en väljer.

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!