Sex som snuttefilt

Huvudpersonen i Isabel Hillborgs pjäs ”Gråta med fittan” uppfyller alla kriterier för att vara sexmissbrukare - men vem gör inte det? Ottars gästbloggare Ulrika Hammar har varit på teater och undrar om det bara är en fråga om inställning huruvida man mår dåligt efter sex. Och har vi inte pratat färdigt om papporna snart? 

Bakom en kaxig attityd hos en kvinna som tillåter sig njuta av sex finns alltid en trasig flicka. Eller? Pjäsen ”Gråta med fittan” tar i alla fall upp just dessa aspekter och som åskådare kastas man mellan att vilja utropa ”You go girl!” och ta huvudpersonen i famnen och trösta. Jag, som nyligen läst om flera av Kerstin Thorvalls böcker, känner igen problematiken. Kerstin tyckte själv att hon gav sig hän, att hon levde och njöt i de sexuella möten hon beskrev. Men i efterhand talar man om henne som någon som aldrig blev vuxen utan fortsatte leva ett oansvarigt tonårsliv, vilket givetvis andas tragik.

Huvudpersonen i pjäsen kan bocka för samtliga tecken på sexmissbrukare i någon enkät på nätet. Men vem kan inte det, undrar min manliga bekant efteråt och vi börjar diskutera: Är det bara en inställning huruvida man mår dåligt efteråt av sex eller inte? Har vi i så fall ett gemensamt ansvar att ändra attityden till tjejer som har sex? Eller ska var och en själv ta ansvar för hur vi låter oss betraktas?

”Jag utgår från att alla vill ha sex med mig.” säger huvudpersonen och samtidigt låter hon sig i alla lägen bedömas utifrån enbart det kriteriet. Hon spelar ung och dum. Hon klär sig utmanande. Hon tar plats och gör sig intressant, så fort en man kommer i närheten. Allt för att bekräftas som sexuell varelse. Men hon bemöter aldrig männen på något annat sätt heller. De är där för att tillfredsställa och roa henne. De är också några som ska betygssättas (att se henne i ögonen samtidigt som han slickar ger låga betyg).

Lite klyschigt blir det när huvudpersonen ser relationen till sin pappa som anledningen till att hon har svårt för närhet. Hon minns hur hon som liten försökte möta sin pappa med öppna armar, men aldrig fick en öppen famn till svar. Givetvis är det därför hon nu drar sig undan om någon vill ha något mer än bara ett ligg. Och visst, det är sorgligt när möten aldrig blir på riktigt. När man ersätter bestående relationer och riktigt nära möten med flyktiga och ytliga. Men har vi inte pratat färdigt om papporna snart? Annars får det ta mig tusan även vara mammornas fel att männen matar sina egon med tillfälliga förbindelser. Eller så tillåter vi oss själva att använda sex som snuttefilt emellanåt utan att skämmas, man som kvinna. Kanske som Kerstin gjorde.

Text: Ulrika Hammar, internkommunikatör på RFSU

Gråta med fittan av Isabel Hillborg spelas på Teaterverket i Stockholm den 4 och 6 november. Regi: Isabel Hillborg, Dramaturg: Daniela Kullman, Producent:

 Jenny Baldemar, Medverkande: Catharina Gallon

 

 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!