de_oskyldiga3.png

"De oskyldiga" på Dramatens lilla scen. Foto: Roger Stenberg
"De oskyldiga" på Dramatens lilla scen. Foto: Roger Stenberg

Starkt om undertryckt sexualitet

”De oskyldiga”, som hade premiär på Dramatens Lilla scen i förra veckan, är värd alla lovord. Närvaro, rörelse, smärta och oro – allt finns i Jenny Andreassons uppsättning av Lillian Hellmans skandalsuccé från 1934, med Dorte Olesens koreografi, och det är strålande teater.

Karen (Eva Röse) och Martha (Jessica Liedberg) driver något i kulturen så ovanligt som en idyllisk internatskola, det går bra, de är habilt lyckliga i sin intima kamratskap. Tills den uppenbart störda eleven Mary - en fantastiskt obehaglig Sanna Sundqvist - sprider ut ett rykte om att skolfröknarna ligger med varandra, att de har en ”onaturlig” relation.

En dryg generation före Stonewall och ett halvsekel före Queer nations ”We’re here, we’re queer, get used to it!” är den centrala konflikten hos Hellman lögner, ryktesspridning och ärekränkning, inte det våld som det innebär att inte kunna leva ut eller ens tänka det begär och den kärlek som antyds mellan kvinnorna. Det är provocerande, men ett viktigt tidsdokument. Och temat är som bekant verklighet på närmare håll i vår del av världen än man helst vill tänka på.

Dessutom: Jag vet inte sist när jag såg ett sådant kraftfullt kvinnokollektiv på Dramaten, kanske var det i ”Bernardas hus” 2008 med bland andra Marie Göranzon och Melinda Kinnaman. Och precis som i Federico García Lorcas sista pjäs finns i ”De oskyldiga” frågor om heder, inlåsning, undertryckt sexualitet – och den oundvikliga undergången.

Kristina Lindquist 
 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!