Tobias Thybergs avgång klingar obehagligt bekant
Det knöt sig i magen när Linnea Risinger Nathanson läste om Tobias Thybergs avgång. Hon blev nekad ett toppjobb nära regeringen efter att ha sagt att hon brukar gå på queerklubb. Nu berättar hon om säkerhetsprövningens stämpling av henne som »vänsterextremist«.
När jag läser om Tobias Thyberg och hans plötsliga sorti efter att Grindr-bilder nått både regeringskansliet och Expressen, så knyter det sig i magen. Inte för att jag vet något om honom som person, utan för att hans fall klingar så smärtsamt bekant — som en ton från ett rum jag själv tvingats passera genom.
Det river upp ett av de mest förvirrande och smärtsamma ögonblicken i mitt vuxna liv — det där mötet med statens tysta ansikte.
Jag var för några år sedan tilltänkt för ett arbete inom Kulturdepartementet, ett ambitiöst uppdrag nära kulturministern där det uttryckligen efterfrågades erfarenhet inom mänskliga rättigheter, digital kultur och spelvärldar. Allt det jag levt och arbetat med i större delen av mitt liv. Det var ett jobb som krävde både spets och ryggrad. Jag kände mig redo.
Säpo-intervjun var lång. Intervjuaren var varm, nästan jovialisk. Vi pratade om politik, nördighet, internetkultur. Jag skämtade om att den närmaste koppling jag har till AFA är »Folkmusiker mot rasism«, och kanske någon som dragit ett skämt på twitter.
»Några veckor senare kom beskedet att jag inte kunde få jobbet. Säpos beslut: ’koppling till AFA.’«
Och så nämnde jag — i förbifarten, alldeles i slutet — att jag brukade gå på klubben Dekadance. Ett queerklubbkoncept där folk i spexiga kostymer dansar under samtycke och trygghetens utlevnadsparaply. Ett nördparadis. Inga hemligheter, inga övertramp. Och helt okontroversiellt för en öppen hbtqi-aktivist som arbetat i åratal med sexualupplysning, en av anledningarna till att jag var tilltänkt till posten.
Då förändrades rummet omedelbart. Intervjuarens ansikte stelnade. Hon sa, med en sorts panik i rösten, att hon minsann »aldrig skulle göra något sånt«.
Sedan: tystnad.
Några veckor senare kom beskedet att jag inte kunde få jobbet. Säpos beslut: »koppling till AFA.«
Det var som att marken rämnade. Jag rannsakade hela mitt inre i chocken, enligt all min befintliga vetskap hade jag ingen som helst kännedom om någon bekant som skulle vara aktiv i någon vänsterextrem rörelse. Jag (!) – mellanmjölkens kommunpolitiker, en diplomatisk folkbildare, byråkratiromantiker, en pragmat och demokrat, den mesiga medelvägens medborgare med tro på systemens långsamma vägar.
Vad de menade med »koppling« fick jag aldrig någonsin veta, trots frågor. Jag kunde inte försvara mig.
»I säkerhetsbedömningens kalla ljus är det fortfarande heterosexuell monogami i tyst hemmamiljö som räknas som ofarlig.«
Men det kändes inte som att det handlade om politik. Det kändes som ett svepskäl. Som om det egentligen var min queera vardag, mina dansgolv, mina seminarier om BDSM och samtycke, min öppna sexualitet som inte gick att svälja. Inte för staten.
Samhället spelar tolerant, lajvar mångfald — men i säkerhetsbedömningens kalla ljus är det fortfarande heterosexuell monogami i tyst hemmamiljö som räknas som ofarlig.
Allt annat… är för magstarkt.
Jag har svårt att skaka av mig den känslan. Den ligger kvar som ett blåmärke i medborgarsjälen. Att tryggheten aldrig riktigt var för oss.
Linnea Risinger Nathanson, är hbtqi-folkbildare
