»Hundrakilosmannen som jag kallar min pojkvän darrar som ett asplöv«
Eric Nilsson om att bli utsatt för homofobi i klubbkön och betydelsen av platser där queersamhället och majoritetsamhället möts.
»Jävla pedofiler«, »fikusar«, »äckliga kräk«.
Okvädningsorden haglar över kön till bögklubben som jag står i. Språket är avhumaniserande och våldsamt. Orden må vara polska men det homofoba tonläget är universellt och jag känner väl igen kroppsspråket som föranleder en flygande flaska. Jag frågar min polska pojkvän om jag behöver vara beredd på att börja veva. Jag ser mig omkring. Vi måste stå på den enda gatan i Slaktis som saknar lediga järnrör och annat bråte i vägkanten.
Gästerna stirrar krampaktigt framåt när männen patrullerar upp och ned längs med kön. Till och med ordningsvakterna låtsas att inte se. En del av mig förstår impulsen. Så snart man har tagit sig innanför lokalens portar så behöver man ju inte tänka mer på det här tråkiga. Vi är ju ändå här för att ha roligt.
»Trots att klubben har bett gästerna att inte ta med sig några väskor så har många ändå det. De byter om inne på klubben.«
Trots att klubben har bett gästerna att inte ta med sig några väskor så har många ändå det. De byter om inne på klubben. Då slipper man ta sig hit, kanske ensam, i queerkodade plagg med allt vad det innebär. Först på pendeln, förbi uteserveringarna på Medis, och sedan på tunnelbanan. Och så i klubbkön.
Här i Sverige så har vi en stundtals berättigad självbild som ett förhållandevis tolerant samhälle. I en gammal bögtidning från 1993 får jag till och med förklarat för mig att Stockholm inte har behov av ett gaykvarter som Europas andra storstäder eftersom bögar här är så pass integrerade i resten av samhället. Integrerade eller assimilerade, undrar jag. När jag ser mig omkring i klubbkön så förstår jag hursomhelst att berättelsen inte stämmer längre. Det har den kanske aldrig gjort. Lögnen är så pass bekväm att till och med bögarna själva upprepar den. Innanför portarna behöver vi inte tänka mer på det här tråkiga.
»Är inte den öppna konflikten bättre än den dolda?«
Jag älskar klubbkön just eftersom det är en av få konfliktytor i Sverige där majoritetssamhället och queersamhället ovillkorligen möts. De flesta av våra lokaler är under jorden och till skillnad från Europas storstäder så lyser både homomonument och aidsmonument med sin frånvaro i Stockholm. Jag undrar om inte staden har dragit fötterna efter sig just eftersom att man bävar för konflikten som sådana platser bjuder in. Men är inte den öppna konflikten bättre än den dolda?
Kanariefågeln i kolgruvan är en liknelse för en varningssignal på att något är allvarligt fel. Liknelsen kommer från en tid då gruvarbetare tog med sig fåglar som hann tystna och dö innan syrebristen drabbade arbetarna själva. När fågeln inte längre kvittrar så kan du vara säker på att omgivningen inte längre är trygg.
Likt kanariefågeln så har queera platser i det offentliga också en praktisk funktion. De utgör konfliktytorna där vi kan möta majoritetssamhället på våra egna villkor. Det är där som vi först lägger märke till om vindarna plötsligt vänder. Tack vare just vandalisering, tillmälen eller en till och med en flyktig flaska. Utan dem löper vi risken att vaggas in i en falsk trygghet samtidigt som samhället omkring oss förändras. Då märker vi först av en våldsam samhällsutveckling när vi går ensamma hem om natten.
»Queera platser i det offentliga utgör konfliktytorna där vi kan möta majoritetssamhället på våra egna villkor.«
Vi lever i skuggan av 80- och 90-talets homofoba mord och idag är det nazistiska gatuvåldet tillbaka. De planerar redan homofoba terrordåd. Orden med vilka dåden berättigas är samma ord som riktas mot klubbkön. Verksamheterna bakom nyanseras av regeringsföreträdare och regeringen har fortfarande inte satt stopp för den trollfabrik som underblåser dem. Sverige faller kraftigt i ILGA:s rangordning av våra rättigheter i Europa och Brottsförebyggande rådet meddelar att hatbrotten mot oss ökar. Likt klubbkön så vägrar politiken att ens tillkännage problemet.
Strax efter att vi har kommit hem tidigt på morgonen så kramar han plötsligt om mig. Hundrakilosmannen som jag kallar min pojkvän darrar som ett asplöv. En panikattack. Han stammar fram att männen använde just de orden som man kallade honom som liten. För honom är männen i Slaktis en påminnelse om det förflutna. För oss andra så hoppas jag att de är kanariefågeln i kolgruvan.
En dag så kommer vi tvingas att stirra problemet i vitögat. Måtte det ske på våra villkor.
Eric Nilsson är frilansskribent
