LinneaSjödins_avEmelieGårdeler-2_2.jpg

Bild: Emilie Gårdeler (OBS bilden är beskuren, se hela i tidningen)
Bild: Emilie Gårdeler (OBS bilden är beskuren, se hela i tidningen)

Att erövra ett språk & en kropp

Linnéa Sjödin om hur patriarkatet bestämmer det nuvarande språkets kommunikation och vikten av ett »kvinnligt« kodat språk som förutsättning för kvinnors sexualitet.

Det är tidigt 2000-tal och jag är elva, kanske tolv, år gammal. Utanför biblioteksfönstren knoppar nyponrosorna lika rosa som mina vänners kinder när vi letar oss fram mellan hyllorna märkta »sex och kärlek«. Det är försommar och om en anstränger sig går det att känna doften av björksav från de späda stammarna. Min vän Frida tar ut ut en bok från hyllan, det är en bok från 70-talet med svartvita fotografier av ett ungt par som har sex.

 »Hela jag sväller, väller över av språk men när jag ska skriva om den egna kroppen, det egna könet, blir jag plötsligt tom på ord.«

Den unga kvinnans mörka pannlugg är lika rak som hans rosa kuk när den skär genom bilden. Hon pekar mot öppningen, Frida, säger: hon har ju inget hår på springan. Springa, det första ordet vi delar för det kvinnliga könsorganet. Det får mig att tänka på springorna som försvinner in i bergets mitt, den sortens ingenting som det ordet antyder, bara ett slags mörkt hålrum. Någonting att fylla, inte mer än så. Jag tillbringar lunchraster och sommarlov på biblioteket, jag släpar Ica-kassar med böcker från skolbiblioteket och de trasas sönder av böckernas tyngd. Om kvällarna skriver jag ned dikter i ett ljusblått anteckningsblock. Hela jag sväller, väller över av språk men när jag ska skriva om den egna kroppen, det egna könet, blir jag plötsligt tom på ord.

 

»Reality prior to my language exists as an unthinkable thought«. Så skriver den brasilianska författaren Clarice Lispector i romanen The Passion According to G.H (1964). Verkligheten före mitt språk är en otänkbar tanke, menar Lispector. Det är en mening värd att reflektera över. Hur ska vi förstå och förhålla oss till de erfarenheter vi saknar språk för att beskriva? Får hon finnas, hon som inte skriver, som inte berättar? Den franska filosofen och feministen Hélène Cixous betraktade Lispector som en författare som ägnar sig åt vad Cixous i sin mest kända essä Medusas skratt (Modernista, 2015) benämner som ett kvinnligt skrivande: l’écriture féminine. I egenskap av poststrukturalist betonar Cixous språkets essentiella roll i skapandet av verkligheten och menar att själva språket är att betrakta som fallocentriskt – fixerat vid det manliga könsorganets symbolik – och patriarkalt hierarkiskt.

»För att erövra ett språk krävs en kropp varifrån språket kan strömma: en mun att tala med, en hand att skriva med.«

Det kvinnliga skrivandet blir därför per automatik en revolutionär handling, ett uppror mot denna manliga hierarki då det vägrar låta sig inordnas och kontrolleras. Ett kvinnligt skrivande, menar Cixous, kan liknas vid en slags utbrytelseprocess och ett sätt att undersöka och utforska de kvinnliga kroppsliga erfarenheter som förtryckts av det manliga språket.

 

För att erövra ett språk krävs en kropp varifrån språket kan strömma: en mun att tala med, en hand att skriva med. För att erövra den egna kroppen, rätten att definiera den, med alla dess smärtor och njutningar, så krävs ofrånkomligen ett språk. Så blir det kvinnliga skrivandet, l’écriture féminine, en växelverkan mellan kroppen och språket: ett slags symbiotiskt förhållande. Cixous säger i den engelska översättningen av Medusas skratt: »censor the body and you censor breath and speech at the same time«.

Jag är tjugo år gammal och utanför lägenheten han lånat av en bekant börjar morgonen söka sig nedåt mot staden, det slags märkliga blåa ljus som bara tycks finnas i Paris får de smala skorstenarna att framträda tydligare mot hustaken. Om han varit klädd i skjorta hade jag lånat den nu, det är den sortens bild, men det var han inte så jag sitter i bara trosor vid sängens fotsida och ser ut över staden, hur den befinner sig i stadiet mellan sömn och vakenhet. En ensam moped rusar längs boulevarden och när han sträcker sig efter mig tänker jag att jag alltid ser mig själv utifrån när han rör vid mig; jag är aldrig riktigt närvarande.

Eller som den amerikanska författaren Kate Zambreno skriver i Hjältinnor (Modernista, 2015), nyligen utkommen i svensk översättning, när hon beskriver hur baronessan och poeten Elsa von Freytag-Loringhoven skrev: »Jag är medveten om mig själv som om jag vore teater och åskådare i ett – bara inte författaren«.

Zambrenos verk rör sig i gränslandet mellan litteraturvetenskap och skönlitteratur och utforskar teman som patologiserandet av utlevande, normavvikande kvinnor och äktenskapets inverkan på kvinnans frihet och möjligheter. Engagerat, kärleksfullt och stundtals rasande skriver hon om alltför undanskymda kvinnliga författare som exempelvis Djuna Barnes och Jean Rhys, men också om fruarna till några av de största manliga modernistiska författarna, som Scott Fitzgeralds (Natten är ljuv, Den store Gatsby) fru Zelda, som så gärna ville bli erkänd som författare, men i stället tvingades finna sig i att främst fungera som musa åt sin mer kände man.

»Mannen är den som skriver om, kvinnan är den som blir skriven om. Hennes liv, hennes själva varelse kan visserligen tjäna som inspiration för mannens skrivande, men hennes egen berättelse censureras.«

När jag under en period studerade modevetenskap fick vi lära oss att Zelda var den första amerikanska flappern, att hon var frigjord, spännande och vacker och ofta inspirerade repliker i sin mans romaner. Att hon själv skrev var ingenting som nämndes. Kate Zambreno knyter i Hjältinnor an till Hélène Cixous teori om språket som manligt när hon skriver »Jag börjar inse att patriarken bestämmer vilken form kommunikationen ska ta. Bestämmer språket. Patriarken är den som skriver om«. Mannen är den som skriver om, kvinnan är den som blir skriven om. Hennes liv, hennes själva varelse kan visserligen tjäna som inspiration för mannens skrivande, men hennes egen berättelse censureras. Kanske skulle en för övrigt kunna påstå att Zambreno, som Cixous uppmuntrar till, skriver just kvinnligt i det lustfyllda sätt på vilket hon förhåller sig till språket, som vore det ett rent fysiskt begär. Och också Kate Zambreno avslutar, likt Cixous, sin text med att uppmana kvinnor att skriva: »Om jag kommunicerat något till dig hoppas jag att det är den fullständiga nödvändigheten att skriva dig själv«.

»Kanske för att Cixous text, som kan läsas som en hybrid mellan ett feministiskt manifest, ett politiskt brandtal och en psykoanalytisk reflexion, rister i kroppen som ett undertryckt uppror.«

Jag återvänder till Medusas skratt, jag läser den på svenska, sedan på engelska och slutligen på franska. Jag läser på alla språk jag behärskar, som för att försöka suga ut så mycket språk som möjligt från de knappt fyrtio sidorna. Jag läser med bultande hjärta och tårarna brännande bakom ögonlocken. Varför? Kanske för att Cixous text, som kan läsas som en hybrid mellan ett feministiskt manifest, ett politiskt brandtal och en psykoanalytisk reflexion, rister i kroppen som ett undertryckt uppror. Kanske för att jag är tjugofem år gammal och vet hur jag ska skriva om nästan allting annat utom den egna kroppen, den egna sexualiteten. Kanske för att män har sagt och skrivit mer om min kropp under de senaste sju åren än jag gjort under en livstid. Kanske för att jag är tjugofem år gammal och det fortfarande inte är en självklarhet att känna det Cixous skriver: att skrivandet är för mig på samma sätt som min kropp är för mig, att jag finns till för min egen skull. Någonting som borde vara självklart men trots detta är revolutionärt sprängstoff. Ändå är det just denna mening jag minns när jag slår ihop Medusas skratt på tunnelbanan mellan Gamla stan och Slussen: 

»Writing is for you, you are for you, your body is yours, take it«. 

Linnea Sjödin är redaktör på Kultwatch.

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!