Att hyra en indisk livmoder

De gör det för sin familj. Pooja tjänar åtta årslöner på en nio månaders graviditet. Men än så länge är det en hemlighet – grannarna skulle inte förstå. Ottar har tittat närmare på surrogatindustrin i Indien, dit allt fler västerlänningar vänder sig för att få barn.

DELHI. Den varma, trånga lilla infertilitetskliniken vid Delhis bengaliska marknad är till brädden fylld med folk. Kvinnor i färgglada indiska salwar kameez sitter tätt tätt längs väggarna i det tolv kvadratmeter stora rummet. Sofforna räcker inte till så äkta makar spiller ut i trapphuset. En del av kvinnorna vill bli surrogatmödrar, andra har redan någon annans foster i magen. Surrogatindustrin har ökat mångfalt i Indien de senaste åren. Här kostar det 80 000-190 000 kronor att skaffa en surrogatbaby, jämfört med uppåt 500 000 kronor i exempelvis USA. Men det är inte enda anledningen till att Indien blivit så populärt, tror doktor Anoop Gupta, i grön läkarklädsel och matchande badmössa, som driver kliniken sedan 1993.
– Det handlar om den indiska kulturen. Alla gifter sig och skaffar barn här i tidig ålder, så det finns gott om potentiella surrogat. Och så talar vi engelska, förklarar han.

De senaste tre-fyra åren har han haft en stor tillströmning av internationella patienter, både för fertilitetsbehandlingar och surrogatgraviditeter. Dessförinnan var de flesta surrogatpatienterna
indiska, men nu är 70 procent utlänningar från hela världen, sex-sju stycken i månaden. Hans klinik är en av dryga tiotalet som förmedlar surrogatmödrar i Delhi. Ursprungligen startade industrin i delstaten Gujarat samt i Mumbai, där priserna fortfarande är lägst. Kostnaden beror på vilken slags behandling som krävs, och hur påkostad själva kliniken är. De flesta kvinnorna har hittat kliniken på nätet, genom massmedia eller via hörsägen. Guptas krav är att de ska ha minst två egna barn, helst av båda könen, samt förstås vara vid god vigör och leva under hygieniska förhållanden. Han föredrar också kvinnor med utbildning. Deras följsamhet med den medicinska behandlingen har visat sig vara bättre. Till exempel behöver kvinnorna avstå sex den första månaden och komma in regelbundet för injektioner. En god följsamhet ökar chanserna för graviditet, vilka vanligtvis ligger på 60-70 procent, enligt Gupta. Vi dricker chai en trappa upp, på hans frus klaustrofobiska
kontor, iklätt ekpanel, när två runda kvinnor knackar på.

››Det finns kliniker som mest liknar fiskmarknader.‹‹

Pooja, 30, ska föda om tre veckor och Sunita, 34, har två månader kvar. Sunita är änka och jobbar som slöjdlärare i Hyderabad. När mannen dog blev det svårt att försörja de två barnen, nu 14 och 15 år gamla, på den magra lärarlönen. Hon tjänar 5000 rupier, motsvarande 740 kronor, i månaden. Nu får hon lika mycket av kliniken för varje månad som hennes mage växer. Initialt fick hon 50 000 rupier när graviditeten var bekräftad, men den största ersättningen kommer först efter förlossningen. För pengarna ska hon ge sina barn en utbildning. De vet att hon bär någon annans barn. Paret är amerikanskt och hon tyckte bra om dem direkt. Oftast träffas den blivande surrogatmamman och paret under avspända former första gången för att se att kemin stämmer. När väl den inledande behandlingen är genomförd och graviditeten bekräftad, så brukar Gupta be de blivande föräldrarna att hälsa på även en gång vid fyra-femmånadersstrecket.

– De flesta försöker hitta på ursäkter, men vi insisterar, säger han.
Drygt hälften av paren dyker upp. Sedan kommer de två veckor innan den planerade födseln. Vissa kliniker förlöser uteslutande med kejsarsnitt, för att det är säkrare och dessutom går att planera. Sunita har sin åsikt om surrogatmödraskap klar:
– Det är bra, det vi gör.
Hon är varm, lite blyg och talar engelska, till skillnad från Pooja. Trots att allt känns bra så har hon inte kunnat berätta vad hon gör för grannarna eller umgängeskretsen. Det är fortfarande tabu här och Sunita har flyttat temporärt till Delhi för att hålla graviditeten hemlig. Pooja däremot, iklädd traditionell salwar kameez och en lila kofta mot Delhivintern, har inte dolt sin mage. Hon planerar att säga att hon gav bort bebin till bekanta. Inte ens barnen, 8 och 10, vet sanningen, bara hennes man. Varken Pooja eller Sunita kommer att få se sin bebis när de väl förlöst.
– Vi gör det väldigt klart för dem att de bara är en bärare. Det är som att hyra en livmoder, förklarar Gupta.

Just nu saknas det federala lagar kring surrogatmödraskap i Indien. Sektorn reglerar sig själv genom individuella avtal mellan parterna. Det kluriga är vad som händer om surrogatmamman får missfall, eller föder ett död bebis. Vet surrogatmamman vad hon gör? Vem representerar hennes intressen? Gupta har varit med om att abortera ett skadat foster, omkring fem månader gammalt. Han har ingen plan för vad som händer om barnet föds dött.
– Då försöker vi få surrogatmamman kompenserad så gott det går av paret, säger han.
Det finns många sätt att se på surrogatskap. På ena sidan finns par som vill ha barn, med åtminstone delar av sina egna gener. På andra sidan står kvinnor som är villiga att bära och föda barnet åt dem. Frågan är förstås var gränsen går för vad som kan köpas. Det är en fråga som debatteras flitigt i fråga om surrogatbarn, samtidigt som folk glatt köper billiga produkter tillverkade av indier som säljer sina kroppar åt fabriksägare. De riktigt delikata fallen är kanske när kvinnor vill låta surrogatmödrar bära sina barn för att de själva har fullt upp med karriären. Eller bara för att de inte vill. Visserligen ovanligt, men ändå. Men dem rynkar Gupta på näsan åt.
– De är som ett bögpar. Han refererar till sin inre lista, styrd av hans moraliska kompass, över par som kan komma ifråga på hans klinik. Han får fler förfrågningar än vad han kan hantera »jag öppnar inte hälften av mejlen« och homosexuella män hamnar definitivt inte överst på listan. Då föredrar han singlar, eller lesbiska par. Han tycker att bögarna saknar känslomässig bindning till barnet. Jag undrar vad killen från Barcelona som just stegar in genom dörren skulle tänka om det; han har hittat kliniken via ett gaycommunity på nätet. Men det vet kanske inte Gupta.
I södra Delhi sitter en annan spelare i surrogatsektorn, advokaten Sunil Agrawal. Här i det lummiga bostadsområdet Gulmohan Park syr han ihop paket för sina internationella klienter. För 2000 dollar tar han emot på flygplatsen, ordnar boende, kör runt dem till tre olika doktorer och fixar pappersexercisen. Han berättar att en ny lag är på gång inom surrogatområdet, med riktlinjer för oförutsedda händelser, så som ifall de blivande föräldrarna råkar dö i en flygolycka. Eller om de skiljer sig. Enligt lagförslaget behöver paret utse en representant i Delhi, som i så fall tar hand om barnet, betalar surrogatmamman och letar rätt på ett fosterhem.

››Det finns folk som vill ha ett vitt ägg. Då kostar det.‹‹

Sunil Agrawal samarbetar bland annat med läkaren Rita Bakshi. Hon verkar i den påkostade kliniken Adiva hospital, där barnlösa par frestas med bebisbroschyrer i den smakfullt inredda foajén. De flesta kvinnor som kommer är 38-45 år gamla och männen mellan 40 och 50 år. Andelen fertilitetsbehandlingar med surrogatmamma har ökat från fem procent till närmare hälften av de totala behandlingarna de senaste åren, berättar hon. Här är surrogatmödrarna för det mesta outbildade hemmafruar. De tjänar, enligt Rita Bakshi, 400 000-600 000 rupier, eller 55 000-85 000 kronor. Bättre utbildning kostar mer. Samma sak när det gäller önskemål kring äggen.
– Det finns folk som vill ha ett vitt ägg. Då kostar det, säger Rita Bakshi.
Äggdonatorer i Indien får upp till 15 000 kr för mödan. De ges hormoninjektioner för att producera extra ägg, vilka sedan måste tas ut genom ett kirurgiskt ingrepp. De mest populära donatorerna är
universitetsstudenter, berättar Sunil Agrawal.
– Särskilt de med ljus hy, bra längd och god utbildning.
Både på Adiva och i Guptas klinik Delhi IVF & Fertility Research Centre kommer surrogatmödrarna in för behandling en till två gånger i månaden, men bor hemma med sin egen familj. Vissa kliniker erbjuder dock kvinnorna boende i ett särskilt hem under graviditeten. Sunil Agrawal har hittills upptäckt flera oegentligheter inom surrogatindustrin. En läkare han tidigare jobbade med brukade under graviditetens gång begära mer pengar än avtalat. Agrawal har hört om doktorer som lurar surrogatmödrar på pengar. Till en början försökte han själv annonsera efter intresserade kvinnor i dagspressen.
– Jag fick inte ett enda svar. De läser inte tidningar, de är outbildade, säger han.
Hans erfarenhet är att surrogatmödrarna inte förstår vad det är de skriver på. Dessutom flaggar han för att fenomenet är olagligt ii Frankrike, Belgien, Tyskland Italien, Holland, Polen och Spanien och att par från de här länderna behöver ha med sig ett intyg om att proceduren är tillåten i hemlandet när de kommer till Indien. Han berättar vidare att läkarna ibland avtvingar paret pengar.
– Om doktorn säger att kvinnan är sjuk i denguefeber och behöver behandling, vad kan du göra?

Paren kan åka på att betala dyra sjukhusräkningar. Allt detta till trots så bringar surrogatindustrin förstås enorm lycka till de som längtar efter ett barn. På bloggen ourjourneytosurrogacyinindia.blogspot.com delar till exempel det kanadensiska paret Rhonda and Gerry Meza med sig om sina alltigenom positiva erfarenheter från Indien. Resultatet är lille
Blaze, två år. Och nu väntar de tvillingar. Samtidigt är Pooja i åttonde månaden med någon annans barn. Om allt går bra med graviditet och förlossning så tänker hon berätta för sina egna
barn – och göra om proceduren. Ersättningen på 350 000 rupier, eller 52 000 kronor, skulle det ta henne närmare åtta år att tjäna ihop på jobbet som dagisfröken. Och Pooja drömmer om ett nytt hus och utbildning åt barnen.

Text och bild: Hanna Sistek

Den här texten publicerades i Ottar #1 2011. Beställ numret här!

 

Kommentarer

Hej jag vill ha barn och jag hoppas på att få hjälp. Kram

Hej Frida

Är det fortfarande aktuellt? Hör av dig raenagency@gmail.com

Vill med ha barn

Hej,
Jag har några funderingar kring detta.
Mitt mail är lorena.bjornerstrom@hotmail.com

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!