Att vara biologisk donatorpappa

Peter Öholm har hjälpt sina lesbiska vänner att skaffa barn, utanför sjukvården men inom lagens ramar. Hur gör man, och hur känns det?

Jag väcktes av mobilen en söndag. Vi hade setts kvällen innan, en kväll som blev alldeles för sen där längst inne i baren. Med torka i munnen och bultande huvud harklade jag mig och svarade. Det var aldrig egentligen någon tvekan om vad jag skulle svara på hennes fråga, men ändå, det fanns lite att gå igenom med mig själv.

”Skulle du vilja hjälpa oss att skaffa barn och donera sperma?” Jag minns fortfarande hur otroligt förvånad jag blev, och efter att vi lagt på kom tårarna. Under de närmsta dagarna var det inte mycket annat som fick plats bland mina tankar men det första pirret och stoltheten övergick så småningom i konkreta frågeställningar om förväntningar, lagar, ansvar, våra roller, och hur det går till rent praktiskt liksom. Men även saker som vad som skulle hända om någon av dem – hemska tanke – råkade illa ut.

De ville bli föräldrar och jag ville hjälpa dem med det. Nyss fyllde han ett och ett halvt och är naturligtvis det finaste som finns.

Samtal följde över mat och glas, alla tre och andra gånger två och två. Vi pratade med andra som kunde veta och läste artiklar om hur det gick till och hur det var. Jag försökte märka ut tänkbara minor och fallgropar och vara så ärlig jag bara kunde mot dem, och mot mig själv. Till slut skrev vi ett slags kontrakt som egentligen inte har någon juridisk betydelse men som ändå gav oss en gemensam plattform att utgå ifrån: De ville bli föräldrar och jag ville hjälpa dem med det.

Nyss fyllde han ett och ett halvt och är naturligtvis det finaste som finns. Men innan han ens var född erkände jag faderskapet på ett stadsdelskontor, med två socialsekreterare som vittnen. Ett erkännande är nämligen en förutsättning för att kunna avsäga sig faderskapet. Och det var det vi kom överens om skulle ske. Samtidigt skulle de ansöka om en närståendeadoption som skulle göra dem till föräldrar även i juridisk mening. Snabbare än vi alla hade trott var det godkänt och därmed upphörde mina juridiska rätt- och skyldigheter.

Att vilja hjälpa ett lesbiskt par att bli föräldrar var något jag valde främst för att jag tycker mycket om just dessa personer och ville att de skulle kunna få barn. Men jag kan heller inte bortse från det politiska i mitt val. Att utmana normer och konventioner är viktigt för mig, för var går gränsen mellan det privata och det politiska? Samtidigt är det varken min eller deras skyldighet att ständigt förklara och försvara oss. Att de ville bli föräldrar och att jag ville hjälpa dem borde räcka, eller?

Många har ifrågasatt mitt val och menar att det blir komplicerat, svårt och känslomässigt jobbigt. Som att vara med men ändå inte, och att det hade varit bättre för mig att inte ha gjort det, dels med tanke på mig själv, men även på honom. Även om jag inser välviljan och omtanken så är ju det grundläggande problemet att det är så svårt för samkönade par att skaffa barn. Och att jag och mitt val någon gång då och då blir ifrågasatt ska ses mot det faktum att det är knappast är jag som vit heterosexuell man som blir ifrågasatt på daglig basis. Det blir däremot ofta samkönade par.

Det som oroade mig mest var nog känslan över att inte veta vad som väntar. Hur skulle jag reagera efter födseln? Skulle jag komma att känna en sådan saknad att jag skulle gå sönder och samman? Att erkänna faderskapet och sen avsäga mig det skrämde mig också. Men märkligt nog blev det inte så konstigt som jag kanske trott. Självklart saknar jag honom, men det är inte en jobbig saknad. För jag vet att han har två fantastiska föräldrar. Jag är hans gudfar och vi ses med jämna mellanrum och så småningom kommer han att veta att jag är hans biologiska far.

Men förälder är jag inte, och det har varit viktigt. Inte för att vilja slippa undan ansvar, utan snarare för att ge dem utrymme. Rädslan att det hela kommer att bli komplicerat fanns och den finns där fortfarande. För när han blir äldre kommer hans egna funderingar och frågor. Förklaringar och svar är vi skyldiga att ge, och tänk om vad vi tre en gång alla såg som bäst kanske visar sig vara dåligt för honom? Men en liten tröst är att det som bekant inte bara är till samkönade föräldrar med donator som barn ställer jobbiga frågor. Fråga alla ”vanliga” mammor och pappor.

Peter Öholm
jobbar med mänskliga rättigheter i forna Sovjetstater

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2009)

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk