Hawarden1.jpg

Bild: Wikimedia commons

Bakåt och framåt - på samma gång

Idag är det 70 år sedan homosexualitet avkriminaliserades i Sverige. Anna-Maria Sörberg om ett kontroversiellt ämne där utvecklingen alltid går både bakåt och framåt, samtidigt.

Det innebar ingen revolutionerande förändring i sig den där dagen för 70 år sedan, när Sverige gjorde det lagligt att vara homosexuell. Synen på queera människor gick snarare över till sjukdomsförklaringen som norm, när homosexualitet istället kom att klassas som en sjukdom 1944. En del andra perversiteter åkte med i farten i den borttagna straffbestämmelsen, som sodomi, smisk, oral- och analsex. Det som nu manades fram från majoritetssamhället var idén om att »vi tycker synd om er« men koncentrerar oss på behandlingen av fenomenet. Ett försök att kontrollera och stävja utbredningen.

Lite hårdraget kan man fråga sig om det var bättre att inte anses som farlig för att istället anses »smittsam«?

I dag kan vi konstatera att arbetet gick sådär och att vi har jobbat en del för att göra upp med den här inställningen. Ett annat sätt att se på det är att problemen förskjutits mot andra grupper eller frågor. Samhällets behov av att kontrollera det som ses som farligt eller avvikande blir aldrig färdigt. Människor som lever med hiv kriminaliseras i Sverige. Papperslösa anses kriminella och jagas av polis. Människor i fattigdom som sökt sig hit i desperation diskuteras som möjliga att bestraffa.

»Samhällets behov av att kontrollera det som ses som farligt blir aldrig färdigt. Människor som lever med hiv kriminaliseras. Papperslösa jagas av polis.«

Samtidigt med den inomsvenska synen på Sverige som ett tolerant land vad gäller hbt-personer är fixeringen vid lagars betydelse kopplat till kroppar och sexualitet större än någonsin i den globala rapporteringen. Det för med sig nya problem eftersom lagstiftning kan leda till förenklade förståelser om hur läget egentligen är för de som riskerar förföljelse.

I Ryssland röstades en av de första regionala lagarna mot »icke traditionell sexuell läggning« igenom samma dag som den första Pride-paraden gick genom Moskva 2006. Regimen håller sedan lång tid på med en omfattande nedmontering av rättigheter i syfte att återupprätta en patriarkal kontroll över kvinnor, icke heterosexuella, migranter, allt som inte lever upp till ett trångt familjideal och idéer om relationer. I Indien kunde vi nyligen via dokumentärfilmaren Stehpen Frys BBC-dokumentärer möta queerpersoner i Mumbai som pratade om en växande hbtq-kamp, för att bara några veckor senare läsa att landets högsta domstol återinfört en gammal koloniallag från britterna mot sodomi.

»Vi vet att västliga krav på synlighet och komma ut-processer som enda definition på hur »läget är« inte längre räcker som enda mått för hur hbtq-personer har det i ett land.«

Var allt som framkom i dokumentären fel? Säkert inte. Utvecklingen är ofta så motsägelsefull. Lagstiftning eller krav på kontroll från makten kan vara resultatet av att motstånd mobiliseras och att rörelser håller på att få viss plats. Uganda har länge haft en växande organisering av icke heterosexuella och den nyligen antagna lagen »the Anti-Homosexuality Bill« som först presenterades 2009 är ett resultat av att det går framåt och bakåt. På samma gång. Vi vet att västliga krav på synlighet och komma ut-processer som enda definition på hur »läget är« inte längre räcker som enda mått för hur hbtq-personer har det i ett land.

Ett annat lika viktigt faktum: lagar om sexualitet och könsidentitet - som i maktens försök att kontrollera människor - kommer aldrig lyckas även om priset fortsätter vara högt för människor som vägrar inlemma sig. Människor har alltid och kommer alltid göra som de vill i systemet, definiera sig som de vill, följa sina egna vägar utifrån hur de uppfattar eller känner sig som män eller kvinnor, ha sex med människor av »fel kön«, välja sina liv bortanför begränsningar, begära kvinnor och/eller män trots att omgivningen föraktar eller till och med känner sig hotade av det. Tack och lov.

 

Anna-Maria Sörberg

Frilansjournalist

 

Fakta: Svensk lagstiftning om homosexualitet

I 18 kapitlet, 10§ i den svenska strafflagen bestraffades homosexuella samlag med straffarbete: ”Öfwar någon med annan person otukt som emot naturen är eller öfvar någon otukt med djur; warde dömd till straffarbete i högst två år.”

Straffbestämmelsen togs bort 1934 efter en riksdagsmotion till 1933 års riksdag av Vilhelm Lundstedt (S). Homosexuella handlingar var fortsatt olagliga fram till 1944, då homosexualitet istället kom att betraktas som en sjukdom. Sjukdomsstämpeln lyftes bort 1979.

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!