barndomslandet bild hemsida.jpg

Foto: Helga Härenstam

Barndomslandet

Debatten om barns sexualitet handlar om vuxenvärldens syn på barn. Från förra sekelskiftets moralpanik till frigjort 1960-tal och pedofilskräck. Lena Lennerhed reder ut begreppen.

FAKTA SEX/SAM I SKOLAN

• 1955 blev sexualundervisning obligatoriskt i Sverige, ändå utbildas bara 6 procent av alla blivande lärare i sex- och samlevnad idag.

• Regeringen har i höst satt till medel för att fortbilda lärare, och RFSU drömmer om att varje skola i framtiden har en sexualpedagog som leder arbetet med att fortbilda lärare – och kräver att sex och samlevnad blir obligatoriskt på lärarutbildningarna.

Varför är det så svårt att tala om barns sexualitet? Det finns flera svar på den frågan. Genans och okunnighet, att inte veta hur, har stor betydelse. Viljan att se barndomen som en oskuldsfull tid där sexualiteten inte hör hemma spelar in. Liksom oron för att kanske bana väg för sexuella övergrepp mot barn. Men att erkänna och synliggöra att barn har en sexualitet är inte att bagatellisera utnyttjanden eller legitimera övergrepp. Att barn har sexuella känslor kan aldrig innebära att barn är medansvariga för vuxnas handlingar. Detta är självklart men behöver ändå sägas.

Jag läser ett 27 (!) år gammalt nummer av Ottar. Ämnet är barnen och sexualiteten. Här varvas experters kunskape med personliga berättelser, här talas om känslor och gränser, här bedrivs en sexualupplysning som tar ställning mot puritanismens tystnad liksom mot incestuösa övergrepp. Mycket känns igen från debatten idag. Vad som upprör eller engagerar kan skifta men att tala om barn och sexualitet i ett och samma sammanhang är laddat. Så har det ofta också varit historiskt.

››Vaker upp, I föräldrar! Vaker upp, I lärare! Vaker upp, I uppfostrare!./…/ Det är färskräckligt att nämna, men sägas måste det: den största delen af vår ungdom lider av den förfärligaste bland alla laster – sjelfbefläckelsen.‹‹

De alarmerande orden skrevs på 1880- talet. Mot onani, eller självbefläckelse som man sa då, fördes en kampanj under tvåhundra år i Europa och USA, en kampanj som än idag kan ge ekon över världen. Längre tillbaka ansågs onani vara en synd, men från 1700-talets början och framåt spreds budskapet att onani orsakar sjukdom: Nervproblem, epilepsi, sinnesslöhet, dövhet och blindhet för att nämna några. Den som blev slav under lasten sades rentav kunna dö i förtid. En uppsjö av terapier, mediciner och åtgärder togs till för att stoppa onanin, allt från råd att undvika kaffe och dragspelsmusik för att dessa hetsade sinnena, till tvångströjor och operationer. Många av de skrifter som spreds för att varna för den farliga onanin handlade om barn och unga. Pojkar och flickor som onanerade sades ha förförts eller lurats till handlingen av dåliga kamrater eller oansvariga vuxna. Onanikampanjen var delvis grundad i föreställningen om det asexuella barnet. Barn skulle enligt tidens ideal vara oskuldsfulla, rena och utan sexuella känslor. Barns och ungas onani var uttryck för en sexualitet som väckts för tidigt, ett problem som måste åtgärdas. Onanikampanjens stora spridning och legitimitet berodde på att den utgick från tidens vetenskap. Att onani leder till skador och sjukdom var medicinens uppfattning fram till Freud och sekelskiftet 1900.

Det asexuella barnet var ett ideal, framför allt inom borgerskapet. Samtidigt fanns andra bilder av barn, av sexuella barn, vilka syns i lagstiftning och domar kring incest mellan barn och vuxna. Idag talar vi om offer och förövare, men incestbrottet var länge ett brott med två möjliga förövare. Den yngre parten, ofta en flicka, ansågs kunna locka och förföra den vuxne, och hon var då medskyldig till brottet. Först 1937 ändrades lagen så att den yngre parten straffriförklarades.

Synen på barns sexualitet hänger först och främst samman med synen på barn: vad skiljer barn från vuxna? Hur länge är man ett barn? Är pojkar och flickor lika eller olika? Den hör naturligtvis ihop med synen på sexualitet. Är sexualitet lust och njutning eller reproduktion? Är sexualiteten berikande eller i vissa fall förgörande? Men hit hör även frågan om kunskap. Mycket av debatten kring barn och sexualitet har rört frågan om vad barn bör veta och inte veta. En vanlig uppfattning idag är att barn mår bra av och ska ha tillgång till sexualupplysning men att de ska skyddas mot pornografi. Det är en rimlig och vettig uppfattning. Men problemet är att det inte alltid är så lätt att avgöra vad som är det ena och vad som är det andra. Många av de sexualupplysningsböcker för barn som skrivits under senare år skulle framstått som pornografiska om de publicerats femtio år tidigare.

Sexualundervisningen i skolan introducerades på 1940-talet och gjordes obligatorisk 1955. Undervisningen skulle vara saklig men inte utmana barns och ungas »naturliga blyghet«. Denna blyghet sades skydda unga från att göra fel eller sådant de inte var mogna för. Det fanns med andra ord kunskap om sexuallivet som kunde vara riskabel, rentav farlig. Lärare uppmanades att inte ge läxor i sexualkunskapen. Och de varnades för att låta eleverna rita av de anatomiska planscherna. Lärarna hade knappast en enkel uppgift. Sexualundervisningen skulle vara informativ men inte detaljerad, den skulle ges på ett naturligt och avspänt sätt samtidigt som varje ord skulle vägas noga. Sexualundervisning var inte som undervisningen i andra ämnen.

Mycket har hänt med skolans sexualundervisning sedan dess. Från att försiktigt ha besvarat frågan om »hur barn blir till« behandlar den idag – i alla fall där den fungerar väl – barns och ungas känslor och kärlek till såväl annat som samma kön, onani, kroppsutveckling med mera. Men en fråga som hänger kvar än idag är om barn kan ta skada av budskap med sexuellt innehåll. Att barn kan missförstå eller inte förstå alls är uppenbart (och ett skäl till att ha öppna samtal och sexualudervisning). Att bilder, texter och tal om sexualitet i någon mening formar barns syn på sexualitet och kön, kan man också sluta sig till. Att skildringar av sexuellt våld kan skrämma och skada barn är nog de flesta överens om. I övrigt lär budskap om sexualitet knappast skada – vilket inte innebär att alla vuxenvärldens budskap ska prackas på barnen.

Många minns den stormiga debatten kring Dramatiska institutets barndomsprojekt för några år sedan. Efter att en student läst upp en text om två små flickors sexuella aktiviteter för en grupp sexåringar blev reaktionen skarp. De mest kritiska bland debattörer och politiker hävdade att barnen som lyssnat troligen hade tagit skada, att uppläsningen av »porrnovellen« normaliserade pedofili och att ledningen för Dramatiska institutet borde avgå. Studenten åtalades och dömdes för sexuellt ofredande. Reaktionerna på DI-affären kan med sitt höga tonläge och brist på proportioner liknas vid en moralpanik. Som en motvikt framstår Bengt Westerbergs nyanserade rapport om densamma i vilken han, efter att ha intervjuat lärare, studenter, psykologer och forskare, drog slutsatsen att uppläsningen var omdömeslös men att de barn som lyssnat knappast hade kommit till skada.

Den tid som var mest liberal när det gäller barns sexualitet var 1960- och 70- talet. Det var en tid av uppror, sexuell frigörelse och kamp för jämställdhet, en tid av krav på dagis med lek och pedagogik åt alla barn. Respekten för och viljan att lyfta fram barn och barns behov ledde också till ett intresse för barns sexualitet. Sexualupplysningslitteraturen till barn fick ett uppsving. Men det var också en tid när enstaka debattörer kunde hävda att vuxnas sex med barn kunde vara positiv för båda parter. I boken De erotiska minoriteterna (1964) skrev psykiatern Lars Ullerstam att äldre mäns »kärlek« till barnkunde besvaras med tillgivenhet. Han menade också att barn som utsattes för sexuella närmanden knappast tog nämnvärd skada utan att det var »bigotta och hysteriska« mödrars reaktion som gjorde händelsen traumatisk. Ullerstams inlägg blev kraftigt kritiserat. Men tankar som dessa kunde framföras i den offentliga diskussionen om barns sexualitet.

Så var inte längre fallet då debatten om incest och andra sexuella övergrepp mot barn tog fart på 1980- och 90-talet. Det var en viktig diskussion som resulterade i en reviderad lagstiftning. Nya, komplicerade frågor kom också upp, till exempel om minnen av sexuella övergrepp kunde bortträngas och sedan väckas, eller om minnen kunde vara inplanterade och därmed falska. Debatten blev hätsk och polariserad. Rykten om rituella övergrepp florerade. Media redovisade uppgifter om att upp till var fjärde vuxen kvinna kunde varit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Kritiska röster talade istället om incestmål som häxprocesser.

Det verkar som om debatten om barns sexualitet lätt spårar ur. Den har emellanåt slagit över, från en positiv syn på barns sexualitet till en accepterande syn på sex med barn. Eller så har viljan att skydda barn från att skadas och kränkas lett till att barnen även avsexualiserats.

Var står vi då idag? Media rapporterar ofta om skrämmande sexbrott. Dessa rubriker och rapporteringar är något som möter barn från tidig ålder. Det förekommer också att sexuella kontakter med barn tas via Internet. Barns sexualitet är ihopkopplat med hur vi ser på barn, hur vuxenvärlden möter barns frågor och respekterar deras gränser.

Men, trots skrämmande bilder så har det ändå hänt något sedan Ottar skrev om barns sexualitet för 27 år sedan. Vi har fått ett ord på flickors könsorgan: Snippa. Föräldragrupper som Foff, Forum för feministiska föräldrar, lyfter frågan. Allt fler förskolor engagerar sig, efterlyser utbildning och metoder för att tala om barns sexualitet. Det är steg i rätt riktning.

Text: Lena Lennerhed 
Bild: Helga Härenstam 

Den här texten publicerades i Ottar #3 2008. Beställ numret här! 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!