Bostadsbristen låser in oss

En dag sa han att han inte ville längre. Barnen var små. Lägenheten nyköpt. Vad gör en människa när världen rämnar?

– Vi träffades när jag var 20 och när han gjorde slut var jag 32. Vårt förhållande hade varit en sådan tillhörighet för mig så länge, de där åren i livet är så viktiga. Så när han gjorde slut kändes det som om någon dog, säger Mirjam i dag, fem år senare. Han som hon älskat så länge, pappan till hennes två barn, hade träffat en ny på jobbet.

Mirjam ville försöka ändå, gå i parterapi, försöka rädda familjeenheten. Men han hade bestämt sig. Det var slut.

»Så blev Mirjam och hennes kille, numera ex, ett par som bodde ihop trots att de inte längre var tillsammans.«

– Eftersom han och hans familj hade betalat handpenningen när vi köpte bostadsrätten menade han att det var jag som skulle flytta. Jag var ju väldigt känslig och ledsen, och att samtidigt behöva försöka skaffa en ny lägenhet kändes som ett straff. Varför skulle jag förlora allt? Jag var föräldraledig med vår dotter och jag hade studerat dessförinnan. Så jag hade inga pengar och ingen egen plats i någon bostadskö. Jag var ganska säker på att ingen skulle vilja ge mig en lägenhet. Så blev Mirjam och hennes kille, numera ex, ett par som bodde ihop trots att de inte längre var tillsammans.

Med en allt krångligare bostadsmarknad blir situationer som deras bara vanligare. Särskilt i storstadsregionerna där trycket på lägenheter är högt utvecklas kärleksrelationer inte sällan till såriga konflikter om pengar och rätt till kontrakt.

– Utifrån ett politiskt perspektiv talar man ofta om unga och äldre som grupper som har det särskilt svårt. Men jag skulle vilja påstå att de som separerar är nästan ännu mer utsatta, säger Claudia Wörmann, boendeekonom vid SBAB, som länge bevakat bostadssituationen för familjer som splittras för att kärleken tar slut.

»Eftersom han och hans familj hade betalat handpenningen när vi köpte bostadsrätten menade han att det var jag som skulle flytta.« _Mirjam

Hon förklarar att det i mångt och mycket är personer som Mirjam och hennes ex som över huvud taget håller marknaden i rullning.

– När man flyttar för att relationen spricker har man ofta bråttom. Man måste ut på bostadsmarknaden oavsett om den är bra eller dålig. De som separerar rör på sig oavsett. Jag tycker att det är extra synd om dem, eftersom de ofta inte har något val.

På många orter är det brist på hyresrätter, och andrahandsmarknaden har sedan reglerna gjordes om till att den som hyr ut nu får räkna in alla sina omkostnader och inventarier i hyran ofta fruktansvärt höga priser. Så väldigt många tvingas in i ett ägande som de kanske egentligen inte vill ha.

Clauida Wörmann menar att den svenska bostadsmarknaden är »ganska extrem«, och har en mängd låsningar som påverkar alla, oavsett var i livet vi befinner oss. Boverkets årliga bostadsmarknadsrapport ger bifall. Hela 84 procent av Sveriges kommuner har brist på bostäder. Oftast saknas hyresrätter, och köerna till de som finns är långa. Underskottet drabbar alla, men särskilt äldre, yngre, nyanlända, funktionshindrade och människor i olika typer av social utsatthet.

»Utifrån ett politiskt perspektiv talar man ofta om unga och äldre som grupper som har det särskilt svårt. Men jag skulle vilja påstå att de som separerar är nästan ännu mer utsatta.« _{Claudia Wörmann}

En mycket känslig grupp är personer som lever i relationer där det finns våld. I 174 kommunala bostadsköer i Sverige finns möjligheter till förtur. Ett tjugotal kommuner kan ge sådan vid skilsmässa, men att någon beviljas detta är mycket sällsynt.

Sommaren 2018 larmade Hyresgästföreningen om att många kvinnor, bland annat på grund av detta, blir fast i kvinnojourernas skyddade boenden. Kommunerna klarar inte av att hjälpa dem att komma vidare till något mer permanent. Enligt paraplyorganisationen Unizon nekade svenska kvinnojourer sju av tio kvinnor plats under 2016. När inte ens de allra mest akut utsatta kan få hjälp blir förstås den där helt vanliga separationen där kärleken bara dött en ännu mindre prioriterad fråga för kommunerna. De som gör slut får helt enkelt reda sig själva.

»Enligt paraplyorganisationen Unizon nekade svenska kvinnojourer sju av tio kvinnor plats under 2016.«

— Jag önskar att jag inte hade varit så jäkla dum, säger Kristin över telefon på lunchrasten på jobbet.

Hon bor utanför en medelstor stad och har ett låglönearbete inom den kommunala sektorn. Hon har tre barn tillsammans med en man som hon levt med i 20 år. Hon vill vara anonym, eftersom hon just nu befinner sig mitt uppe i den uppslitande separationen.

– Jag visste att bostadsmarknaden var tuff. Men jag hade ingen aning om att det var så här illa. När två låginkomsttagare lever ihop under lång tid är det svårt att ha råd att vara jämställda. Jag har jobbat 75 procent och inte sparat några pengar alls till mig själv. Jag har inga tillgångar. Bostadsmarknaden har jag inte ens brytt mig om. Jag stod inte i några köer. Nu vet jag att den största kön här i kommunen har en väntetid på 3000 dagar. När jag väl förstod det och började ringa runt på andrahandsboenden insåg jag snabbt att den marknaden också är helt galen. Det bästa jag kunde få var en etta till överpris, i ett område där jag inte skulle kunna ha barnen.

»Jag visste att bostadsmarknaden var tuff. Men jag hade ingen aning om att det var så här illa.« _Kristin

Kristin insåg ganska snabbt att hon inte hade något val. Relationen kraschade i somras, och sedan dess har hon och hennes man fortsatt att bo tillsammans trots att de gjort slut. Stämningen i hemmet är allt annat än trevlig:

– I början var det mycket bråk. Vi skrek på varandra, och jag mådde dåligt. Nu är det mer kyligt. När vi är hemma båda två får jag gå och bita mig i tungan hela tiden eftersom det ändå är viktigast att vi beter oss som vuxna framför barnen. Jag får ångest av att se hur de mår av att behöva leva i en atmosfär som är så här kall. Det påverkar dem oerhört mycket. Den minsta är väldigt otrygg och vill sova hos mig hela tiden, säger Kristin.

Att Kristin upplever sin situation som orolig är naturligt. Sofia Backman, legitimerad psykolog och parterapeut, berättar att det är just så många människor reagerar när vi av olika skäl förlorar kontrollen över våra egna livsförhållanden.

– När vi lever under omständigheter där vi känner vanmakt och själva inte kan lösa situationen så mår vi dåligt. Tänk själv, att leva ett liv som man inte vill leva. Den förnimmelsen ger upphov till både stress och deppighet och nedstämdhet. Sen kan den ta sig uttryck på flera olika sätt. Vissa blir väldigt passiva, medan andra blir mer aggressiva.

»Tänk själv, att leva ett liv som man inte vill leva. Den förnimmelsen ger upphov till både stress och deppighet och nedstämdhet.« _{Sofia Backman}

För att kunna ha lite privatliv mitt i krisen ser Kristin till att bo över hos en kompis någon kväll i veckan. Att bo med ett ex kräver mycket sådant pussel. Även Mirjam ser till att hon och hennes före detta tillbringar så lite tid som möjligt ihop:

– Jag var ju föräldraledig när han gjorde slut, så hela dagarna kunde jag vara ensam. Han jobbade ofta sent. När han kom hem brukade vi äta allihop, natta varsitt barn, och sedan gick jag ofta iväg, antingen för att träna eller för att träffa kompisar.

Kristin säger att hon just nu varken är intresserad av eller tror att det skulle vara möjligt för henne att träffa någon ny så länge hon bor tillsammans med exet. I Mirjams fall däremot fanns en tredje part med i bilden. Hennes sambo hade redan inlett en ny relation: Mirjam säger att även om hon var väldigt ledsen så blev det i all sorg viktigt att behålla en bra relation till barnens pappa.

LÄS OCKSÅ: 5 råd från parterapeuten – så tar ni er igenom separationen om ni bor kvar ihop

Parterapeuten Sofia Backman berättar att barnperspektivet är väldigt viktigt för många av dem hon möter i terapin:

– De frågar ofta »när ska vi berätta för barnen?« och »hur ska vi berätta?«. Vi tror ju att barn känner av en massa saker, stämningar i hemmet, tystnader, surhet. Men det som vi verkligen vet att de mår dåligt av är bråk. Jag skulle kunna tänka mig att ett vuxet par som kan bete sig civiliserat, kanske sover i skilda rum eller har skilda sängar, men som i övrigt lyckas bevara lugnet skulle kunna göra slut utan att ett barn märker något alls. Är det bråkigt däremot, då vet vi att barnen mår bättre av att föräldrarna delar på sig än att de försöker hålla ihop.

Både Mirjam och Kristin har det gemensamt att utgångspunkten vid deras separationer var att sambon skulle ha bostaden. Detta är också den absolut vanligaste lösningen när heterosexuella par separerar.

– Det är väldigt sällan som kvinnan i förhållandet har möjlighet att köpa ut mannen och bo kvar, förklarar boendeekonomen Claudia Wörmann.

– Bostadspriserna är så höga i dag. De har stuckit iväg, medan ökningen av kvinnolönerna varit mycket långsammare. Detta leder till att vi ser kvinnor som i mycket högre utsträckning än män köper mindre bostäder, bor hos bekanta, bor längre utanför stadskärnorna, sover på soffan i vardagsrummet medan barnen får sovrummet. Inget av detta behöver vara någon katastrof, men så ser det ut.

»Vi gjorde en undersökning 2016 där vi ställde frågan »har du eller någon i din närhet undvikit att separera på grund av hur bostadsmarknaden ser ut?« till över tusen personer. 21 procent svarade ja.«_{Claudia Wörmann}

Claudia Wörmann menar att de här omständigheterna faktiskt gör att kvinnor väljer att stanna kvar i relationer som inte fungerar, eftersom de inte har råd att göra slut.

– Jag tror att det är jättevanligt. Vi gjorde en undersökning 2016 där vi ställde frågan »har du eller någon i din närhet undvikit att separera på grund av hur bostadsmarknaden ser ut?« till över tusen personer. 21 procent svarade ja. Andelen i Stockholmsområdet som gav samma svar var 29 procent. Där är det också överlägset svårast att både hitta en hyresrätt och att få möjlighet att köpa en bostad eftersom priserna är så höga.

Enligt en annan granskning från det statliga bolånebolaget SBAB av de tjugo största kommunerna i landet kan en man med medelinkomst få lån till att köpa en trea i nio av dem. En kvinna däremot kan statistiskt sett inte köpa i någon kommun, då kvinnors medelinkomst är lägre än mäns.

– Jag har bara bott i andra hand. Sex månader, tre månader, två månader senast. Det har varit extremt jobbigt. Varje flytt har jag kommit längre och längre ifrån barnens förskola och skola, medan mitt ex bara kunnat bo kvar i lägenheten vi köpte tillsammans. Det har känts orättvist. Det är faktiskt först nu som jag fått ett någorlunda långvarigt andrahandskontrakt.

För Kristin återstår väntan på att en av köerna hon ställt sig i ska leda till en hyresrätt. I mars ska hon förhoppningsvis kunna flytta in i en tvåa, med pendlingsavstånd till barnens skola. Lägenheten kommer kosta mer än 50 procent av hennes lön varje månad, men den kommer åtminstone att vara hennes egen. Något som hon vid det här laget vet alltför väl inte är en självklarhet:

– Jag pratade med en kompis häromdagen. Hon har betalningsanmärkningar, och lämnar inte sin sambo på grund av det. Hon har ju ingenstans att ta vägen. Hon kan varken ställa sig i kö eller få ett andrahandskontrakt. Så visst kan bostadsmarknaden vara en kvinnofälla. Men den är också en klassfråga. Den som har lågavlönat jobb har varken pengar över till att betala av skulder eller spara för framtiden. Höga hyror och andrahandskontrakt skapar en ond cirkel.

Sara Martinsson är frilansjournalist

Foto Magnus Liam Karlsson

Illustration Hanna Källebo Neikter

Läs mer

5 råd från parterapeuten – så tar ni er igenom separationen trots att ni bor ihop

När kommer sexhotellen till Sverige?

Bostadsutopier för fler!