Bryt rundgången i våldtäktsdebatten

Ibland känns det som om våldtäktsdebatten går på tom­gång. Samma fraser upprepas år efter år utan att särskilt mycket händer. En sådan fras som upprepas i all oändlighet är att vi »måste prata om förövarna« i stället för offren. Det brukar stanna vid ett konstaterande att de flesta förövare är män, och att de måste straffas hårt. Väldigt sällan diskuteras hur vi ska arbeta för att förövare inte ska begå nya övergrepp.

Egentligen talar vi för lite om offren, men vi pratar ofta på fel sätt. Visst borde alla sluta diskutera hur våldtagna personer klätt sig eller om de var fulla. Samtidigt är det ett stort problem att vi sällan pratar om hur våldtäktsöverlevare kan gå vidare.

Att våldtäkt förstör livet är ett mantra som fortfarande upp­ repas i tid och otid. Det är inte ett särskilt hoppfullt budskap till våldtagna. Det riskerar att bygga på det rädslans landskap som framförallt kvinnor lever i, eftersom just kvinnor utmålas som offren. 

Vi saknar helhetssyn i en debatt som ständigt verkar utgå från anekdoter och enskilda fall. Trots att intersektionalitet och queer ofta diskuteras inom svensk feminism, handlar våldtäktsdebatten nästan alltid om (cis)män och (cis)kvinnor. Diskussioner om hbtq­-personers utsatthet eller andra makt­ ordningar än könsmaktsordningen är ovanliga. Den offentliga våldtäktsdebatten brukar kretsa kring frågan om hur vi genom lagstiftning och polisarbete skulle kunna fälla fler förövare, utan att fråga om fängelsestraff leder till färre våldtäkter.

»Att våldtäkt förstör livet är ett mantra som fortfarande upp­ repas i tid och otid. Det är inte ett särskilt hoppfullt budskap till våldtagna.«

De flesta undersökningar visar att det snarare är tvärtom. Teoretiker som Angela Davis och Michel Foucault har kall­lat fängelser för träningscenter för fortsatt kriminalitet. Amerikanska undersökningar visar att den förhöjda våld­ täktskulturen inom fängelserna innebär att det antalsmässigt sker nästan lika många våldtäkter inom fängelsets väggar, som utanför. Frågan diskuteras knappt i Sverige. Betyder det att vissa offer inte anses förtjäna samhällets stöd? 

Om upprättelse för våldtagna diskuteras i offentlig debatt sker det i regel med en antydan om att den enda vägen till upp­ rättelse går genom en fällande dom, som om människors hela känsloliv dikterades av lagboken. Polisens och rättsväsendets rasprofilering verkar helt glömmas bort. En svensk under­ sökning, Likhet inför lagen från 2006, påvisar till exempel att uppklarningsfrekvensen för anmälda våldtäkter var som högst om den våldtagna var vit och förövaren var rasifierad, och som lägst om förövaren var vit och den våldtagna var rasifierad. Om en papperslös vill polisanmäla en våldtäkt så riskerar hen att bli deporterad av samma polismakt. 

Att de flesta våldtas av någon som de känner är ett bud­ skap som förhoppningsvis börjar nötas in. Men vi måste ta oss vidare och prata om hur våldtäkt kan störa relationerna i en subkultur, en aktivistgrupp, i ett kompisgäng eller på en arbetsplats. Det är där, i de nära relationerna, som samhällets skambeläggande av sex, demonisering av förövare och viktimi­ sering av offer ofta får tragiska konsekvenser. 

»Vi måste tala om hur livet kan fortsätta efter våldtäkten, för både överlevare, förövare och community.«

Som det ser ut nu ifrågasätts överlevare ofta, av exempelvis så olika skäl som att hen inte anses lida tillräckligt mycket, eller för att förövaren är en person med hög status. I samtal med andra överle­ vare har vi sett att många undviker vänner som är gemensamma med förövaren. De undviker platser där förövaren kan tänkas hålla till. Om överlevaren blir trodd kan det å andra sidan leda till att förövaren svartmålas och utesluts totalt. Det är inte heller en särskilt bra lösning. När en person utmålas som allt igenom ond fråntas den också möjligheten att ta ansvar för sina handlingar och dess konsekvenser. 

Vi måste tala om hur livet kan fortsätta efter våldtäkten, för både överlevare, förövare och community. Rundgången i våldtäktsdebatten måste brytas. Vänner, familj, kollegor och andra sociala gemenskaper har potentialen att ge ett viktigt stöd till överlevare. De kan också arbeta på ett konstruktivt sätt för att utkräva ansvar från förövare. På samhällsnivå kan ett första steg vara det vi eftersträvar här – en mer nyanserad debatt. 

Anna Svensson, skribent, & Alexander Alvina Chamberland, performanceartist, skribent och genusvetare. 

Anna Svensson och Alexander Alvina Chamberland arbetar med en bok under arbetsnamnet Allt som är mitt, där de problematiserar samhällsdebatten kring våldtäkt och tar upp sina personliga erfarenheter av sexuella övergrepp. 

Kommentarer

ok, fast kvinnor "utmålas" inte som offer, de ÄR det i ungefär 98% av fallen. och ja, 98% av förövarna är cismän. Transmän har de facto inte samma kriminella statistik som cismän, de har högre än ciskvinnor, men inte liks höga som cismän. transkvinnor har såvitt jag läst en exakt likadan kriminell statistik som cismän. jag säger inte det för att vara taskig, utan för att ni undanhåller sanningen och det verker vara det ni INTE vill göra? i övrigt bra artikel, toppen att nån äntligen tar upp rasfrågan.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!