10-2-middag.jpg

»Florida Justice Transitions« heter den privata husvagnscampingen, Där bor ett antal dömda sexualbrottslingar, utstötta ur samhället. Men finns det brott så onda att vi aldrig an ge förövaren en andra chans?

De oförlåtliga

I Saint Petersburg, Florida, har hundra sexualbrottslingar och pedofiler sökt sin tillflykt till en trailerpark, avskilda från resten av samhället. De är utstötta och hatade. Men finns det handlingar så onda att vi aldrig kan ge människan bakom dem en ny chans? Vi besöker parken som förbrytarna själva kallar en modern spetälskekoloni.
Läs ett utdrag ur reportaget här:

Middagsbordet i mitten av trailerparken i Florida bågnar av corned beef, ångkokta morötter, kål och potatis. Några fat bärs ut, andra kommer snabbt in, fyllda med ljummen äppelkaka, tårta och sprutgrädde. Runt den vita duken med mineralvatten och pepsiburkar sitter en operationssjuksköterska, en tidigare direktör för en nanoteknikfirma, en trädgårdsmästare och en äldre krigsveteran. Samtalstonen bakom palmgardinerna och de paneltäckta väggarna är avslappnat ironisk. Vännerna talar om personliga problem, men också om Bush, Obama och change. Även bland USA:s mest hatade förbrytare ingjuter den nya presidenten hopp om förändring. Jag är inbjuden på middag men tänker mer på värdarnas brott än på hur corned beef smakar.
Jag tänker på Jim, den framgångsrika affärsmannen från Boston, och hur han går iväg för att möta den 14-årige pojke han chattat med på nätet (men som visar sig vara en polis undercover). På sjuk­sköterskan Chuck, och hur han glor på foton av nakna barn medan han guidar pedofiler runt i cyberspace. Och på Andrea, som för upp sina fingrar i den flicka hon är barnvakt åt. Är dessa människor verkligen de perversa monster som deras domar vittnar om?

»Folk kommer hata dig för att du skriver om det här stället« säger Robert innan jag slår igen dörren bakom mig.

Sexualbrottslingar i Florida är ständigt jagade. De förskjuts ur samhället, ner under broar, in i skogarna eller klumpas ihop på trailerparks som denna i Pinellas County, nära Floridas fjärde största stad Saint Petersburg. Flera amerikanska stater har infört lagar som innebär att ingen sexförbrytare får bo inom 300 meter från platser där barn vistas. Men kritikerna varnar för att tränga ut brottslingarna i resurssvaga områden, där det finns större risk att nya övergrepp kan pågå i det fördolda. Nyligen lyckades den 29-åriga Jaycee Dugard fly efter att i arton år hållits tillfångatagen i ett socialt belastat kvarter, Antioch i Kalifornien, där mer än hundra registrerade sexförbrytare bor. Dugards kidnappare, som hon fick två barn med, var även han dömd för sexualbrott.
Om sexualbrottslingar söker sig till vanliga bostadskvarter blir deras namn och ansikten uppblåsta på plakat eller löpsedlar på den lokala stormarknaden, varpå de blir bortjagade igen. Eller till och med ihjälslagna. De säger själva att de är utstötta från samhället. Oönskade. Oförlåtliga. Eller som campingens direktör Jim Broderick formulerar det, när han refererar till en medeltida praxis som levde kvar långt in på nittonhundratalet:
– Vi är nutidens spetälskekoloni.
»Florida Justice Transitions« som parken heter,  är en privat husvagnscamping, startad av modern till en sexualbrottsling som ingen ville ha till granne. Namnet signalerar ett sökande efter rättfärdighet och en tro på att människan kan förändra sig. Men vad är rättvist när vi talar om övergrepp på barn? Finns det brott så onda att vi aldrig kan ge förövaren en andra chans?

Jag har rest hit för att få reda på mer om vad pedofiler är för människor, och vad vi som samhälle ska göra med dem. Att fösa ihop dem i ett läger kan ur ett skandinaviskt perspektiv tyckas extremt. Men skulle vi ändå göra samma sak om vi kunde?
Den långa, något kraftige 59-årige Charles Milczarek – även kallad Chuck – kommer släntrande mellan husvagnarna i vad amerikanerna kallar »den perversa parken«. Han är alltid klädd i vitt, Chuck, från tennisskorna till t-shirten. Även hans sovrum går i vitt, från sängkläderna till tvåsitssoffan. Operationssjuksköterskan har suttit fem år i tre olika fängelser. För två veckor sen flyttade han in i en etta i det cementradhus som vetter rakt ut mot den bullriga huvudvägen Interstate 275. Från sitt fönster kan Chuck se bensinmacken Race Trac, snabbmatskedjan Waffle House och motellet Days Inn Tropicana, mest känt för att vara ett drogparadis.
– Bilar, motorcyklar, båttutor och stereoapparater, jag tycker om allt oväsen. Det är ljud jag inte hört på fem år. Det är livet… jag är tillbaka. Fri igen, säger Chuck, men tillägger efter ett par sekunder.
– Well… till en viss gräns.

I vintras frös en hemlös sexualbrottsling ihjäl eftersom han nekades plats på ett härbärge som låg i närheten av ett dagis.

Judy Cornett har en 9 mm i handväskan. Hon är en Floridamamma som vigt sitt liv åt att sätta sexualbrottslingar bakom galler.
Judy Cornett har en 9 mm i handväskan. Hon är en Floridamamma som vigt sitt liv åt att sätta sexualbrottslingar bakom galler.

Judy Cornett har en 9 mm i handväskan. Hon är en Floridamamma som vigt sitt liv åt att sätta sexualbrottslingar bakom galler.

Chuck är sexualbrottsling och så länge han är under tillsyn – i nästan fem år till – dikterar hans boenderestriktioner att han inte får leva inom 300 meter från busshållsplatser, kyrkor, skolor eller några andra platser där barn ofta vistas. Han måste vara i sin lägenhet hela natten och polisen har satt en GPS-sändare om hans ankel så att de kan följa varje steg han tar.
– Jag har gått förbi bron som sexualbrottslingar sover under, på plastpåsar mellan kasserade frys­boxar. Jag tackar Gud för att jag kan bo här, säger Chuck.
Utanför svajar den amerikanska flaggan över pastellfärgade trailers. De är ett slags husvagnar där hjulen är borttagna, och framför dem har de boende anrättat små rabatter med gula rosor, kaktusar och rosa pelikaner. Tre smala vägar skär genom förbrytarparken, som till ytan täcker en mindre fotbollsplan men ändå har egna trafikskyltar. Lagen gäller även här. I husvagnarna bor 2-4 människor ihopträngda i små rum eller sneda tillbyggnader, ibland utan fönster.
– Det är en annan känsla att vara här än ute i världen, där till och med mördare tycker att de är mer värda än oss. Här blir jag inte sedd med avsky, säger Chuck och avslöjar det som tidigt står klart: sexualbrottslingarna känner sig utstötta ur samhället, men de ser också parken som ett skydd mot samhället.

När det tog slut mellan Chuck och hans flickvän kort efter att han flyttat till Florida år 2000, uppsökte han fantasy-chatrum på internet. Sjuksköterskan lärde sig var det fanns barnporr och ledde sedan andra dit. En dag fick han kontakt med en fjortonårig pojke som visade sig vara en polis. Polisen fann en dator med fem barnporrbilder hemma hos Chuck.
– Det var inte som att jag samlade 80 000 bilder på helt sjuka grejer, säger han ursäktande.
Vi går ut. På ett vitt trädgårdsbord har Chuck satt en pelargonia med röda skott. Om en vecka kommer familjen som han inte sett på fem år.
– De är arga. Riktigt, riktigt förbannade. Min syster kan fortfarande inte förstå att det har hänt. Hon känner fortfarande motvilja mot mig. Men min familj säger hela tiden att de inte slutat älska mig… jag är deras bror… jag vet att jag sårat dem.
Flera av de bror- och systerbarn som kommer på besök har egna barn, men det är förbjudet för Chuck att leka med dem.
– Jag tror nog vi kan åka till stranden, så länge jag inte ligger för nära min systerdotters dotter, överväger han.

Detta är ett kortare utdrag ur texten som publicerades i Ottar #1 2010 – läs hela reportaget i pappers-Ottar!

Thomas Aue Sobol
Dansk frilansjournalist

www.thomassobol.com

Foto: Steven Achiam

Översättning: Malin Olsen

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2010) 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!