De vita och de andra

Exotiska främlingar, jämställda svenskar och ett ständigt tolkningsföreträde för det vita. Sissela Nordling Blanco läser tre decenniers Ottar och önskar sig en annan framtid.

Tvåårsregeln

Den som kommit till Sverige genom anknytning får tillfälligt uppehållstillstånd de första två åren, och därefter permanent – om relationen kvarstår. Kvinnoorganisationer har slagit larm om att regeln kan stänga in kvinnor i våldsamma relationer.

Jag suckar och lägger ifrån mig tidningen. Det är boktidningen Ottar med tema ”Främlingen i byn” (3/1995). Jag läser hur en vit, svensk man beskriver sin fru som ”avlad av en manisk ungerska och en stillsam irakier”. Avlad? Ja, liknelserna med djur fortsätter. Jag har aldrig läst något så exotiserande som denne mans beskrivning av sitt ”vilda blandförhållande”, som visar sig ha uppkommit då hon var papperslös flykting i behov av giftermål.

Men att börja i ett av de grövsta exemplen är kanske att göra det enkelt för sig när man ska analysera hur vithet skapats i Ottar sedan åttiotalet. Hela numret från 1995 är trots allt inte en enda lång fantasi om djuriska utlänningar vars hudfärg kontrasterar så härligt mot det egna ljusa skinnet. Däremot är kontrasterna mellan de som definieras som svenskar respektive invandrare ett genomgående tema fram till idag. I ledaren från 1995 meddelas att numret ”innehåller berättelser om oss och dem. Inte för att vi ska lära oss mer om hur annorlunda främlingarna är; snarare upptäcka mer om oss själva”. Vilka ”främlingarna” och ”oss själva” är råder inga tvivel om.

Vissa texter försöker nyansera bilden av ”den andre” (ja, muslimska kvinnor kan också vilja ha pessar och nej, invandrarmän är inte genetiskt mer benägna att våldta). Men någon uppgörelse med exotiseringen, det vita tolkningsföreträdet eller heteronormativiteten finns inte. Att särskilja ”vi svenskar” från ”invandrarna” är lika självklart som att skriva ”kvinnan och mannen” som naturliga komplement i ett kärleksförhållande. Kontraster dras även mot ”invandrarnas hemländer”. I temanumret ”När främlingar möts – om kärlek bland svenskar och invandrare” (2/1984), sägs det att ”flera hundra års omvandling av moralbegrepp, familjestruktur och kärleksuppfattning” behöver överbryggas i mötet mellan svenskar och invandrare. Invandrarna har nämligen, liksom de flesta människor i världen, fram till nyligen levt ”i en familjeform som var gammal redan då Aristoteles beskrev den som samhällets naturliga grundelement”. Det här skrivs inte i ett vakuum. Att framställa andra kulturer som underutvecklade är en av västvärldens främsta strategier för att legitimera maktövertagande och dominans.

Att Ottar 1984 beskriver jämställdhet och självförverkligande som ”svenska ideal” i kontrast till invandrarnas ”patriarkala kultur” kan inte avfärdas med att tidningen är gammal. Det hör i dag, kanske mer än någonsin, till det svenska nationsbygget att marknadsföra sig som ett öppet och jämställt land – en falsk självbild som skapats genom osynliggörandet av historiskt förtryck i syfte att kväva feministiska krav med förevändning att ”det är värre någon annanstans, sluta gnäll”. Det lagstiftade patriarkala och rasistiska förtrycket – som att papperslösa kvinnor lever helt utan rättigheter och fråntas rätten till säker och avgiftsfri mödravård och abort – tycks inte utgöra något hinder för denna självbild. Tvåårsregeln (se faktaruta) i utlänningslagen som i praktiken medför att människor lever som livegna och att Migrationsverket gång på gång bryter mot lagen i upprepade felbedömningar av kvinnors och hbt-personers asylskäl, tycks inte heller motsäga bilden av ett jämställt Sverige. För att driva en sexualpolitisk kamp framåt behöver självbilden utmanas.

Slutligen en blick framåt. Här önskar jag mig fler inslag som ”Sexualpolitikens skurkar” (1/2011) där kolonialismens roll i införandet av homofoba lagar i många länder tydliggörs. Fler analyser än de som länge har dominerat måste få höras. En tydligare konfrontation med strukturell rasism i Sverige och hur den är sammanlänkad med sexualpolitik är nödvändig, i tider då inte bara patriarkat utan även rasism tenderar att avfärdas och förläggas till extremister eller andra tid och rum.

 

Text: Sissela Nordling Blanco, frilansskribent och talesperson för Feministiskt initiativ

Den här texten publicerades i Ottar #3 2011. Beställ numret här!

Kommentarer

right on, sister!

Så vasst! Ren lycka (och mycket mindre ensamhet) att veta att du/ni finns!

> och nej, invandrarmän är inte genetiskt mer benägna att våldta

I så fall så är det alltså kulturellt betingat.

(Eftersom det finns så tydligt finns överrepresentation av vissa invandrargrupper i Brottsförebyggande rådets sammanställning.)

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!