torsken.jpg

Illustration: Amanda Jenderbäck

Den outforskade torsken

För 100 år sedan var det ett friskhetstecken att köpa sex, i dag anses torsken sjuk eller onormal. Men en sak är densamma, det är (i princip) alltid en man. Forskaren och etnologen Rebecka Lennartsson ger oss nedslag i sexköparens obeforskade historia.

På kvällen behövde jag en kvinna och gick till den flickans hus, vilken jag tidigare haft, där det fanns en säng, som hon påstod vara mycket upptagen denna natt. Beslöt mig för att stanna och sova med henne. Lämnade min tjänare att sova i förrummet, ty kåken har dåligt anseende. Eller vad gör inte den man som vill lyda naturens rop till trots mot vad alla de dumma lagar och vad vi kalla ära föreskriver. En million vägglöss överföll mig, sedan jag gjort min första stöt, så att jag knappast kunde få en blund i ögonen på hela natten, och tillbringade en mycket otrevlig stund.

Citatet är hämtat ur den landsflyktiga sydamerikanska frihetskämpen Francisco de Mirandas dagbok från 1787. Generalen anländer till ett Stockholm insvept i septemberdimmor och besöker både spinnhus, barnhus, sjukhus och dårhus, slott och koja i staden. Mellan varven spöar han sin notoriskt pinfulla dräng och raggar kvinnor och flickor runt om i staden. Citatet ger en ögonblicksbild av de skilda villkoren för en fattig flicka och den man som köpte hennes tjänster. Hans besök i hennes värld, präglad av löss och hot om övergrepp och rån, var endast en tillfällig olägenhet. För henne var det vardag, precis som den överhängande risken att bli gravid.

»Sexhandelns köpande part är en undanglidande skara.«

de Mirandas dagbok vittnar om en tämligen outforskad historia: sexköparens. Sannolikt beror det på att han – och en och annan hon eller hen – fram tills helt nyligen knappast betraktats som en egen kategori. Sexhandelns köpande part är en undanglidande skara.

Innan sexköpslagen kom 1999 och den debatt som ledde fram till den fanns knappast någon samhällelig diskurs om sexköparen; inga utredningar, ingen statistik, ingen debatt. Inga kontrollapparater har upprättats, inga räddningshem har instiftats. Som historieforskare är man hänvisad till de personliga erfarenheternas högst otillförlitliga dokument; dagböcker, brev, levnadsteckningar och litteratur.

Det ger en skev bild av köparen, då det främst är samhällets övre skikt som gjort avtryck i sådana källor. Emellanåt kan sexhandelns köpande part också skymta förbi i rättsprotokoll. de Mirandas tillfälliga förbindelser var nämligen i lag förbjudna. Inte för att de inbegrep en ekonomisk transaktion, utan för att parterna inte var gifta.

 

I 1700-talets Stockholm var allt utom- och föräktenskapligt sex olagligt för både kvinnor och män. Det dömdes enligt en skala av stigande straffsatser från lönskaläge, då ingen av parterna var gift, till dubbelt hor, där både mannen och kvinnan var gifta på annat håll.

Manliga homosexuella handlingar hade tidigare lagförts som sodomi eller tidelag. I 1734 års lag nämns inte sodomi, och mycket få sådana fall är kända.

»Hor sågs som en omoralisk handling som vem som helst kunde göra sig skyldig till.«

Ingen juridisk åtskillnad gjordes mellan prostitution, i bemärkelsen köpslående med sexuella tjänster, och annan utom- eller föräktenskaplig sexuell samvaro. Ordet prostitution användes faktiskt inte överhuvudtaget. 

Bild: Amanda Jenderbäck (obs beskuren).
Bild: Amanda Jenderbäck (obs beskuren).

Hor sågs som en omoralisk handling som vem som helst kunde göra sig skyldig till. Det speglar en genusordning där mäns och kvinnors lustar och begär inte sågs som artskilda.

Och trots den hårda lagstiftningen var de Mirandra knappast ensam om att uppskatta Stockholms utbud av »vackra och billiga« flickor. Om grevar, borgare och baroner lämnat vittnesbörd i egenproducerade källor om köpslående med kroppar och kön, är de påfallande frånvarande i de dokument som rättssystemet producerat.

Använder man domprotokoll som källa blir bilden snarast den motsatta: de män som anklagas för sex utanför äktenskapet är/var perukmakare, lakejer, gesäller, sjåare, sjömän. Enkla män från enkla förhållanden. Kommer de alls inför rätta beror det oftast på att kvinnan i fråga har blivit gravid. Och medan hon stod där med en skvallrande mage, kunde mannen inte sällan svära sig fri från skuld.

 

Ersättning för kvinnans gunst var under 1700-talet närmast institutionaliserat. Innan kärleken seglat upp som den ideala grunden för en heteronormativ tvåsamhet, sågs ju även äktenskapet i allmänhet som en praktisk och ekonomisk överenskommelse. Blicken på kvinnan som en vara som granskas, värderas och prövas begränsade sig inte till de kvinnor som tog betalt för sina tjänster. Den omfattade alla flickor och kvinnor som kunde låta sig övertalas med presenter eller mynt.

»I praktiken sågs han som vare sig en avvikare eller särskilt klandervärd.« 

De Mirandas syn på kvinnan, i synnerhet den mindre bemedlade, som en förbrukningsvara snarare än som en medmänniska, återkommer i flera källor. 1700-talets sexköpare var i lagens mening således kriminell. Han var knappast någon omtyckt figur. I praktiken sågs han å andra sidan heller inte som vare sig en avvikare eller särskilt klandervärd – och risken för att han skulle dömas var mycket liten.

 

En dag vid 1900-talets början kommer en familj till en läkarmottagning i Stockholm. Den 20 år gamla sonen, fostrad under »Herrens tukt och förmaning«, har förfallit till erotiska svärmerier. Ynglingen har blivit blek och besynnerlig och klarar knappast längre sitt arbete som målare. Läkaren Anton Nyström gör ett försök med hypnos, men finner den unge mannen alltför exalterad. Hur är det då ställt med hans erotiska vanor? Modern intygar att han varken haft samlag eller onanerat. Se där, problemet är uppenbart. Och ordinationen? Föräldrarna och läkaren kommer överens om att fadern ska visa sonen vägen till en glädjeflicka. Kort därpå återgår ynglingen frisk och frejdig till sitt arbete, fri från alla griller och besynnerligheter.

 

Vid tiden för ynglingens besök var prostitutionen i flera svenska städer, liksom i många andra länder, laglig så länge den var registrerad och kontrollerad.

Hemlig prostitution var fortfarande olaglig – men bara för säljaren. Det innebar tvångsbesiktningar och ett strikt reglemente för de registrerade kvinnorna, vars rörelsefrihet begränsades mycket. Köparna gick fria från både besiktningar och kontroll. Det var inte längre olagligt med samlag före äktenskapet.

Ordet prostitution fick sin moderna definition i samband med reglementeringen. Ett romantiskt kärleksideal hade växt fram, det skulle idealt ligga till grund för äktenskapet. Den ekonomiska transaktionen blev då avgörande för definitionen av prostitution. Det var både en snävare och vidare definition än den äldre juridiska definitionen av hor. Snävare därför att det förutsatte en ekonomisk transaktion. Vidare för att den omfattade mer än en kriminell handling. Hor begår man, prostituerad är man.

»Köpt sexualitet var enligt en tämligen enig läkarkår en instrumentell, rationell och hygienisk ersättning för ett bättre tingens tillstånd.«

Att säljaren var en kvinna och köparen en man förutsattes i alla diskussioner. En bit in på 1900-talet började man i viss mån uppmärksamma också homosexuell prostitution som ett problem. Möten mellan män i vissa kretsar var anonyma och tillfälliga och ägde rum på offentliga platser. Betalning förekom. 

Bild: Amanda Jenderbäck (obs bilden beskuren).
Bild: Amanda Jenderbäck (obs bilden beskuren).

Samhället bemötte det otillåtna umgänget med att bygga urinoarer med insyn, lysa upp parker och patrullera kända mötesplatser.

Den heterosexuella prostitutionen bedömdes åtminstone fram till 1918 som ett nödvändigt ont i en värld av sexuellt armod och idel fruktade avhållsamhetssjukdomar – må vara med betoning på ont. Köpt sexualitet var enligt en tämligen enig läkarkår en instrumentell, rationell och hygienisk ersättning för ett bättre tingens tillstånd, klart att föredra framför både onani och avhållsamhet.

Ett måttfullt brukande av sexköp ansågs heller inte påverka den betalande mannen. Medan prostitutionen tvingade på kvinnan en stigmatiserande identitet, förblev sexköpet en handling utan koppling till mannens förflutna eller framtid.

Om man frånser deras könslif, behöfva nu ifrågavarande kategori af män visst icke vara etiskt undermåliga personer. Tvärtom te de sig i allmänhet såsom blomman af manlig ungdom, kraftfulla och hurtiga, stundom därjämte arbetsamma och dugliga, fulla af munterhet och hopp.

Så beskrev läkaren M Möller prostitutionens kundkrets i en statlig utredning 1910. Medan den prostituerade kvinnan mättes, intervjuades, fotograferades och dissekerades, förblev sexhandelns köpande part i stort sett oproblematiserad.

 

Hundra år senare, runt vårt eget nyligen timade sekelskifte, besöker Charlie RFSU-kliniken i Stockholm för att tala ut om sin vana att köpa sex av kvinnor. I närmare 30 år har hans sexliv innefattat köpt sexualitet. På senare tid har han upplevt det som ett problem. Han känner sig deprimerad och resignerad inför sitt tvångsmässiga behov. Terapeuten är väl bekant med hans typ av problem. Hon har ingen enkel ordination, men hon kan vägleda honom i hans sjukdomsinsikt, ge honom nycklarna till barndomens trauman och händelser i livet som påverkat hans sexualitet och beroenden. I bästa fall kan han återfå makten över sin sexualitet.

 

Psykoterapeuten Eva Hedlund skriver i boken Män med sexuell beroendeproblematik (1999) om flera fall som Charlies. I och med att sexköpslagen trädde i kraft 1999 förändrades samhällets förhållande till sexköparen. Parallellt med kriminaliseringen har sexköpet allt oftare kommit att beskrivas som något som går utöver själva handlingen.

 »Vilka är de? Vilka är deras bevekelsegrunder? Hur kan vi förklara och råda bot på deras beteende?«

Köparna definieras som en kategori som kräver forskning, insatser och åtgärder. I ett antal studier utreds, klassificeras och analyseras sexköparna. Vilka är de? Vilka är deras bevekelsegrunder? Hur kan vi förklara och råda bot på deras beteende? Statistiska utredningar och intervjuundersökningar ger upphov till grupperingar, klassifikationer och teorier om motiv och grunder.

De har också räknats. Det är ingen enkel uppgift, men i olika undersökningar uppskattas att mellan 1 av 8 och 1 av 13 svenska män någon gång köpt sexuella tjänster. Oftast sker det utomlands.

Även i medierna rapporteras emellanåt om män med problematisk sexualitet som söker hjälp eller ventilerar sin ångest över tvångsmässigt behov av köpt sexualitet.

»Sexköpet har därmed gått från norm till avvikelse, från ordination till perversion, från handling till identitetsmarkör.«

Sexköpet har gått från att vara principen – och lösningen på ett problem, som i fallet med den unge målaren – till att bli ett symptom eller ett problem i sig självt, som i fallet med Charlie.

Det är en förändring som skett på flera plan. Det juridiska lappkastet kan härledas till en lång feministisk kamp för att uppmärksamma männens skuld i prostitutionsfrågan, och till den genusforskning som börjat problematisera män och maskuliniteter.

Emellertid tycks sexköparna i huvudsak hanteras inom en psykologisk diskurs där de definieras som avvikare. Utifrån individuella berättelser och erfarenheter av vanmakt och beroende sorteras sexköparna in under gruppen beroendebeteende, med den kliniskt diagnostiska termen perversion. Sexköpet har därmed gått från norm till avvikelse, från ordination till perversion, från handling till identitetsmarkör.

Bild: Amanda Jenderbäck (obs bilden beskuren).
Bild: Amanda Jenderbäck (obs bilden beskuren).
Olika förklaringsmodeller har framförts: män köper sex på grund av separationer i unga år eller för att de inte lyckats separera sig från sin mor, för att de saknat något i sin barndom eller i samband med djupa livskriser. Ett återkommande tema är att de hjälpsökande männen upplever sig själva som förtryckta. De bär på känslor av svaghet, tomhet och hjälplöshet. Sexhandeln, menar man, rymmer ett ömsesidigt utnyttjande, där även de betalande männen far illa.

Viljan att förklara, förstå och förändra sexköparen har kritiserats från olika perspektiv. Några anser att utvecklingen stjäl uppmärksamhet och resurser från sexhandelns verkliga offer. Med en radikalfeministisk tolkning finns dessutom en uppenbar fara med tendensen att individualisera förklaringarna till mäns sexköp. I stället för att se sexhandel som ett uttryck för en strukturell maktordning och varje man som en potentiell köpare, tolkas köpet som en avvikelse från en normativ maskulin sexualitet.

Den kritiken sammanfaller i viss mån med de anmärkningar som en sexradikal falang har att framföra. Enligt denna saknar kategorin egentlig grund och är pålagd männen utifrån och uppifrån. Tendensen måste utredas och analyseras tolkas som utslag av maktutövning.

Hur det än förhåller sig med den saken är det uppenbart att uppmärksammandet av och problemformuleringarna kring denna nya kategori tycks svara mot ett verkligt behov av terapi. Charlie i vårt inledande exempel är långt ifrån unik.

 

Hur har då Möllers »hurtfriska framtidshopp« blivit till dessa jagsvaga och förslavade avvikare? Hur ser förhållandet ut mellan dessa mäns erfarenheter och »upptäckandet« och patologiseringen av sexköparna?

Handlar det om en vidare samhällsförändring, om relationer mellan kön, makt och sexualitet i rubbning? Är det ett utslag av den »kris i manligheten« som emellanåt proklameras i västvärlden, eller rör det sig om enskilda mäns psykologiska problem? Och, inte minst viktigt; hur definieras och behandlas dessa förmenta avvikelser?

Psykologins tolkningsföreträde måste förstås mot bakgrund av ämnets utbredning och genomslagskraft även inom andra områden. Kanske kan man säga att det faktum att terapeuter och psykologer behandlar sexuella avvikelser fullföljer en utveckling som påbörjades under 1800-talet. Sexualiteten har nu definitivt »flyttat in i huvudet«. Den har kommit att beskrivas som kärnan i all mänsklig erfarenhet. Därmed har denockså blivit något av en kungsväg till förståelse av »jaget« – ett jag vars sanning måste avslöjas och förklaras.

»Båda patienterna är män som har fallit utanför ramarna för det som kallas normalt.«

Nyckeln till denna dechiffrering hämtas vanligen ur psykologin eller psykoanalysen. Det har ibland hävdats att vi lever i en »psykologisk tidsålder«, där religionens roll som vägledare i existentiella frågor har ersatts av psykoterapi och analys.

Kunskap som psykologin ger upphov till begränsar sig inte tillden akademiska världen, utan genomsyrar i högsta grad också vår vardag. Vi diskuterar sexmissbruk, medberoende och terapiformer, och kvällstidningar erbjuder checklistor för självdiagnos.

Kanske finns det fler länkar mellan de båda sjukbilderna ovan än man i förstone kan tro. I fallet med den unge målaren är det avhållsamheten som ställer till det för patienten, i Charlies fall måttlösheten – men båda patienterna är män som har fallit utanför ramarna för det som kallas normalt. Institutionerna de vänder sig till tillhandahåller en norm för den manliga sexualiteten, utifrån vilken man bedömer och behandlar de vårdsökande. I det första fallet är det läkarkåren. I det andra psykologer och terapeuter.

Om vi intresserar oss för hur dessa normer upprättas och införlivas, finns all anledning att sätta den verksamhet under luppen som nu erbjuder sexköparen behandling och terapi.

 

Rebecka Lennartsson är etnolog och forskningsledare på Stadsmuseet i Stockholm och chef för Stockholmia — forskning och förlag. Hennes forskningsområde är Stockholms prostitutionshistoria.

 

Lästips: I artiklarna Bekännelser (Kulturella perspektiv nr 2 2009) och Mammas pojkar (Nytänkande och eftertankar, red Meurling och Zachariasson 2006) skriver Rebecka Lennartsson mer om sexköparen och den terapeutiska diskursen.

 

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

 

Illustration: Amanda Jenderbäck

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!