Miles2tif.jpg

Miles Rutendo Tanhira. Bild: Marc Femenia.
Miles Rutendo Tanhira. Bild: Marc Femenia.

»Det modigaste jag någonsin gjort«

Den första vintern i Sverige var svår. Miles Rutendo Tanhira brottades med skuldkänslor över att ha lämnat hbtq-rörelsen hemma i Zimbabwe. För Ottar skriver han om asylprocessen, hemlängtan och om att hitta sin plats.

Min lärare frågade mig nyligen om det modigaste jag någonsin gjort. Jag blev överrumplad, bara satt där och mumlade utan att komma på ett trovärdigt svar. Frågan var kort och rakt på sak men väldigt svår att svara på. Jag fick inte fram ett ljud.

Jag är uppvuxen i ett samhälle där det anses skrytsamt att tala öppet om vad man har åstadkommit; för att inte tala om att erkänna sina starka sidor, man rynkade på näsan åt allt sånt. Det är nog det som förklarar varför jag tyckte att frågan var så svår.

När jag sitter här med pennan mot papperet och försöker komma på vad jag egentligen borde ha sagt på lektionen är det så många tankar som far genom huvudet. Det jag inte insåg då var att det faktum att jag befann mig på den där lektionen, hundratals mil från min familj, allt och alla jag hade känt till i trettio år, var en modig handling.

 

För fyra år sedan lämnade jag min familj, mina vänner, mitt jobb och min lägenhet i Zimbabwe och hamnade i en helt annan situation. Jag var miltals hemifrån i både bokstavlig och bildlig bemärkelse, med bara en resväska i handen och min fru vid min sida. En del tycker kanske att det var en feg handling: att lämna sitt hem.

För mig som aktivist var det bland de svåraste beslut man kan tänka sig, och jag brottades i flera månader med skuldkänslor över att ha lämnat rörelsen och communityt, men med tiden kom jag att inse att kampen förs på olika fronter. Jag väljer att se det från den ljusa sidan; jag var tvungen att ge mig av för att leva.

Visserligen hade jag besökt Sverige vid tre olika tillfällen tidigare, men när jag tänker på det i dag så inser jag att beslutet att bosätta sig i ett främmande land – där jag inte kände till någonting – krävde ett stort mått av förtröstan och hopp. Jag är nu mer övertygad än tidigare om att det verkligen var en modig handling. I Stockholm kände jag bara några få aktivister, på svenska kunde jag bara säga »hej, du är vacker« och »tack«.

»Så plötsligt slog sömnlösheten till. Vi brukade alltid somna klockan sex på morgonen för att vakna klockan fem på eftermiddagen samma dag.«

December 2012 började min första vinter i Sverige, och jag vet inte om det berodde på att det var den ökända »första gången«, men jag kan svära på att vintern det året var riktigt elak. om vädret var någonting att ställa humöret efter så kunde jag räkna med ett bistert uppvaknande. De grå molnen och mörkret, det eviga regnet, kylan som fick mig att fälla en tår varje gång jag försökte gå ut, för att inte tala om snön som nästan gick upp till knäna.

 

Ingen kan nog klandra mig för att jag tvivlade på min kärlek till vintern efter denna brutala sammanstötning. Att jag inte var vidare förberedd när det gällde kläder och ekonomi gjorde inte saken bättre. Jag minns att mina stövlar blev genomblöta i snön och att jag var tvungen att köpa ett par nya fast de kostade skjortan. Att försöka vänja sig vid klimatet var en mardröm.

Så plötsligt slog sömnlösheten till. Jag och min partner höll oss mest inomhus. Vi brukade alltid somna klockan sex på morgonen för att vakna klockan fem på eftermiddagen samma dag. Då var det redan mörkt, att gå ut verkade inte bara tråkigt utan också plågsamt.

Det värsta under den tiden var att jag inte hade någon fast bostad, att jag var tvungen att sätta i mig hemska D-vitamintabletter och ibland sömntabletter – något jag aldrig hade behövt förut. Som konsekvens gick jag upp några kilo, för det enda jag ville göra var att sova och äta, och snabbmat var det billigaste och snabbaste alternativet. Förutom bröd, Macdizzy (mitt smeknamn på McDonalds), och min nya upptäckt, en läsk som hette Zingo, smakade ingenting någonting, och därför blev lösningen vid alla måltider mer salt, mer ketchup…

 

Den perioden var den jobbigaste, för ju mer kulturchocken långsamt sipprade in, desto mer saknade jag mitt liv där hemma. Jag längtade efter min familj, mina kolleger, ett eget ställe och trygga rum, kort sagt allt jag hade lämnat kvar. Någonstans inom mig visste jag att jag hade fattat rätt beslut, men någon annanstans ifrågasatte jag nu om det var ett klokt beslut.

Miles Rutendo Tanhira. Bild: Marc Femeinia.
Miles Rutendo Tanhira. Bild: Marc Feminia.

När hemlängtan satte in var det efter till synes enkla men välbekanta småsaker: mannen som säljer kontantkort till mobiler i hörnet av Five avenue och Mazowe Street i Harare, larmet från de övernitiska rekryterna i presidentens livvakt när de joggar och sjunger utomhus tidigt på morgonen, och grälen i en Kombi (kollektivtaxi) när någon vill ha sina fem rand i växel. Solen.

Man saknar doften av färska pommes frites och vinäger på kåkstadsvis på tvärgatorna till Nyazika Road i Mbare, ungarna som springer omkring med Jolly Jus-tetror vid vattenpumparna, de kalla middagarna med levande ljus på grund av ZESa:s (Zimbabwe Electricity Supply authority) schemalagda strömavbrott och jubelropet »Yay! Magetsi auya!« (Elektriciteten är här!) och ululerandet som kommer sedan. Biljardkompisarna på kvarterspuben Aries, den underdåniga men ändå respektingivande blicken från den där gamla skolkamraten som alltid tjatar om en dollar att köpa sprit för. Och det dyrbaraste av allt: Man saknar sin pappas leende. Allt det hade jag lämnat kvar.

Nu var det dags att vänja sig vid det bistra vädret, tunnelbanesystemet, att ha kanel i allt, att lära sig ett nytt språk och att alltid behöva ursäkta sig för att man är engelsktalande. Dags att vänja sig vid att hoppas att man inte förolämpar någon eller uttalar ett ord fel så att det råkar bli en svordom när man försöker använda sitt lilla svenska ordförråd.

 

Plötsligt hade jag återigen hamnat i en minoritetsväv, där intersektionaliteterna mellan könsuttryck, ras, klass, till och med språk, spelar in. Hemma var det oftast på grund av min könsidentitet som jag råkade ut för diskriminering och kränkningar. Men i Sverige insåg jag att jag som rasifierad, arbetslös, asylsökande transperson var föremål för diskriminering i flera lager.

I Zimbabwe har vi ett talesätt som lyder Kusina amai hakuendwe (Håll dig nära din mamma), och det blev mitt mantra, särskilt under den där påfrestande perioden. Man inser att livet inte är helt igenom rosenrött i ett främmande land. Min dagbok blev min bästa vän, den man delar allt från »aha!« till »aj!«-upplevelserna med.

»Samtidigt som mina tankar upptogs av asylprocessen här i Sverige var jag tvungen att hantera familjen hemma.«

Resan kantades av utmaningar, som att vi var tvungna att bo i femton bostäder på två månader eftersom vi inte bodde på flyktingförläggningen. Generösa vänner erbjöd oss att bo en kortare tid i deras lägenheter, och när någon vän var bortrest kunde vi låna deras ställe. Det är svårt när man är van vid att ha ett eget ställe och vid friheten att veta att man kan göra vad man vill. Jag kände mig ängslig, rädd och osäker på framtiden. Samtidigt som mina tankar upptogs av asylprocessen här i Sverige var jag tvungen att hantera familjen hemma.

Efter tre månader med ständiga bostadsbyten hittade jag äntligen någonstans att bo tillsammans med min partner, i ett kollektiv i en hyreslägenhet. Med bara den klena dagpenningen från Migrationsverket och lite besparingar hemifrån var jag tvungen att snabbt försöka skaffa jobb.

Efter massor av ansökningar lyckades jag få jobb som projektledare med nyanlända hbtq-personer i Sverige. Det var en vändpunkt, både eftersom det är något jag brinner för men också för att det betalade räkningarna.

 

Om det är något jag har lärt mig genom att träffa och arbeta med andra asylsökande så är det att det tar på krafterna att gå igenom den byråkratiska och invecklade asylprocessen och att det definitivt formar en som människa. Det var hjärtskärande att lyssna på berättelser om att bli förskjuten av sin familj och isolerad av samhället och om »nära-dödenupplevelser« i händerna på ordningsmakten, och sedan att höra om kränkningar mot asylsökande transpersoner på gator och flyktingförläggningar i Sverige.

»Min advokat var tvungen att stoppa min intervju på Migrationsverket eftersom tolken konsekvent utelämnade ›transperson‹ i sin översättning«

Jag minns hur en transman som hade kommit till Sverige för att bo hos sina släktingar i stället blev utsatt för övergrepp och nästan bortgift med en äldre man när de fick veta att han var trans. En transkvinna som berättade att hon hade undkommit döden i sitt hemland var chockad efter transfobiska påhopp på flyktingförläggningen, där människor hotade att döda henne. På grund av sitt juridiska kön märkte hon att det var väldigt svårt att få jobb; hon var förbluffad över att transfobi och rasdiskriminering var en realitet även i Sverige.

Miles Rutendo Tanhira. Bild: Marc Feminia.
Miles Rutendo Tanhira. Bild: Marc Feminia.

Även om jag har ha turen att slippa den sortens svårigheter har även jag haft min beskärda del av vedermödor. Jag minns till exempel att min advokat var tvungen att stoppa min intervju på Migrationsverket eftersom tolken konsekvent utelämnade »transperson« i sin översättning till svenska, vilket innebar att intervjun blev ofullständig. Jag blev ursinnig. Efter att ha väntat i sju månader på en intervju var jag tvungen att vänta ytterligare två månader, tills de hade hittat en ny tolk som var förtrogen med transterminologin. Ibland undrar jag hur det hade gått för mig om min advokat inte hade varit så påstridig. Det oroar mig att tänka på alla andra transpersoner som kan ha blivit utsatta för den typen av felaktiga tolkningar, eftersom det naturligtvis kan ha fått negativa följder för deras fall.

 

Jag var i början av min könskorrigeringsprocess, så om det jag hade hört och läst stämde skulle jag få förtur till könsidentitetsmottagningen, men nix! – det tog två år innan jag kom in i systemet, och min oro växte förstås i takt med min väntan, som var lång och fruktansvärt plågsam.

Under min tid i asylprocessen kände jag mig kvävd av alla dessa upplevelser, jag var känslomässigt förstoppad, det kändes som om jag hade munkavle. Man brukar säga att det personliga är politiskt, och som journalist och aktivist ville jag tala klarspråk. Inspirerad av mina personliga erfarenheter men också av att ha lyssnat på andras historier började jag samla in asylsökande hbtq-personers berättelser, och sammanställde dem till en dokumentär lm med titeln (O)synliga berättelser om asylsökande i Sverige.

»Alla våra berättelser har sina rötter i en plats som är både smärtsam och hoppfull«

Om det var något som fick mig att känna mig uppgiven så var det problemet med att inte ha de fyra siffrorna, alltså personnumret, för utan de siffrorna existerar man nästan inte i Sverige. Det var oerhört smärtsamt att vara tvungen att skicka in sina originaldokument och sedan få tillbaka något som inte ens var godkänt som ID-kort. Det var som att frivilligt sätta sitt eget liv på ljudlöst läge, det var bara det att man inte visste hur länge det skulle vara så. För många i en liknande situation är det också en förlamande och frustrerande faktor eftersom de inte kan söka jobb, börja skolan eller ens gå på klubb för att stressa av.

 

Det jag tyckte var mest slående under processen – då jag träffade, skapade kontakt med och organiserade mig tillsammans med andra – var att vi allihop kom från olika länder, med olika bakgrunder, erfarenheter och att det ändå var helt uppenbart att alla våra berättelser har sina rötter i en plats som är både smärtsam och hoppfull.

Det låter klyschigt men jo, det är verkligen fantastiskt hur tiden förändrar situationer och vice versa. Jag har just gjort klart en svenskläxa på nätet, något jag aldrig hade trott var möjligt, knappt hade klarat av för ett år sedan.

»Sverige är inget hbtq-paradis, men i min egen berättelse är jag inte säker på om det är helvetet heller«

Här är jag nu fyra år senare, jag acklimatiserar mig långsamt till min nya miljö, jag lär mig massor – om mig själv också. Jag saknar fortfarande min familj även om jag får träffa och umgås med dem när jag åker till Sydafrika. Jag har också fått nya vänner och börjar hitta min röst igen. Tidigare i år startade jag nättidskriften Queerstion för att dokumentera berättelser och förstärka röster, och dessutom skapa kontakt mellan asylsökande och nyanlända transpersoner i Sverige, i Afrika söder om Sahara och i diasporan. Det är mitt sätt att vara en del av förändringen, men att göra det jag brinner för ger också mitt liv mening.

 

Jag har kommit så långt, gått igenom toppar och dalar, jag vill gärna tro att min positiva energi har hindrat mig från att bli galen. Livet är en resa, varje dag innebär en ny vändning. Det stämmer att vi allihop kommer från olika bakgrunder och att vår medvetenhet i olika frågor skiljer sig åt, och Sverige är inget hbtq-paradis, men i min egen berättelse är jag inte säker på om det är helvetet heller. Jag tror att det som betyder mest i livet, var man än befinner sig, inte är vilka omständigheter man lever i utan vilken inställning man präglas av.

I Zimbabwe har vi ett talesätt: om du tänker förbanna mörkret så tänd åtminstone ett ljus. Och på samma sätt har jag lärt mig att om man sitter och frossar i självömkan, klagar på allt och alla, så kommer det att tynga ner en och inte leda någonstans. Negativ energi för bara med sig mer negativa saker, för det man skickar ut i universum kommer tillbaka tiofalt.

Jag vet inte vad morgondagen rymmer. Jag förstår var jag befinner mig i dag eftersom jag vet hur långt jag har kommit, och mitt beslut att befinna mig just här var en jäkligt modig handling. 

 

Miles Rutendo Tanhira är journalist, aktivist, filmare och grundare av Queerstion.org

Översättning: Helena Hansson

 

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.