photo_by_nicklas_dennermalm.jpg

Still från Dyke Hard
Foto: Nicklas Dennermalm

Det är något magiskt med Sveriges queera community

Film: Dyke Hard.
Regi: Bitte Andersson.
Njuta Films, 2014.

Det finns en film som heter Miami Connection. Den handlar om ett synthrockband som taekwondo-sparkar sig igenom Miami och den hade premiär 1988, lokalt i Florida. Lokalpressen kallade den årets sämsta film, och sen hände inte så mycket mer innan filmdistributören Alamo Drafthouse fick tag på en kopia och för ett par år sedan nådde den äntligen sin publik. Den supersöta helt utflippade historien om det mansmysiga stjärtsparkarbandet hade fått mogna, plötsligt fanns det en publik som var beredd att ta filmens märkliga budskap om vänskap och ninjor till sig. Som fiktivt band kvalar Dyke Hard, från filmen med samma titel, in någonstans mellan Dragon Sound från Miami Connection och Camel Lips från (John Waters-filmen) Serial Mom.

Här bjuds på sexploaterande fängelseröj, glamrockcyborger från framtiden och rafflande spöksex. Det hoppas mellan genrer som musikal, road movie, martial arts och skräckkomedi. Ibland blir det lite för mycket av det härliga. Sidohistorierna får aldrig riktigt det utrymme som krävs för att man ska förstå på vilket sätt de är relevanta och hur de hänger ihop med den huvudsakliga berättelsen, den om rockbandet som ska ta sig till den stora rockbandstävlingen. Skådespeleriet är ojämnt – vissa briljerar medan andra kämpar sig igenom sina repliker. Och med tajtare klipp kunde slutresultatet blivit lite rappare. Men det känns nesligt att ta på sig de tjocka recensentglasögonen när man ser en film som inte på något sätt strävar efter att vara perfekt. Dyke Hard verkar trivas med sina skavanker, så varför skulle inte jag kunna trivas med dem? Skaparglädjen övervinner eventuella invändningar.

»Det är något magiskt med Sveriges queera community. Det borde inte, rent statistiskt, komma så mycket bra queerkultur från Sverige som det gör – men det gör det.«

För transparensens skull: Jag känner Bitte Andersson, och diverse andra personer som dyker upp i Dyke Hard. Det gör nog de flesta som tillbringat någon tid i Stockholms hbtq-värld. Bitte berättade nyligen för SVT att 300 personer varit inblandade i produktionen av Dyke Hard så utsikten att hitta någon helt obefläckad recensent är rätt dålig. Nu har jag dock inte bott i Sverige på många år, och med blicken från fjärran avstånd är det väldigt tydligt att det är något magiskt med Sveriges queera community. Det borde inte, rent statistiskt, komma så mycket bra queerkultur från Sverige som det gör — men det gör det. Därför är det både förvånande och inte att ett så här ambitiöst projekt (budgeten må vara låg, men det syns i varenda bildruta hur mycket blod, svett och tårar som gått åt under produktionen) kommer här ifrån.

Bitte Andersson, som också har en karriär som serietecknare och illustratör, skapar ett eget estetiskt universum. En värld som bygger på tillspetsade referenser från lågbrynt genrefilm förflyttade till en camp serietidningsvärld. Trots inspiration från både det ena och andra är den världen väldigt mycket hennes egen. Och det skulle förvåna mig om vi besökt den för sista gången. 

Tomas Hemstad

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!