Trans_social_Anonym bild 2.jpg

Anonymiserad bild på Sam i texten. Bild Charlie Olofsson.

Det sociala skyddsnätet brister för unga transpersoner

Allt fler unga transpersoner kommer ut medan de bor kvar hemma, och för den som inte får stöd hemifrån kan det bli tufft. Socialtjänsten brister och det är svårt att få hjälp. »Vi vet att det inte är bra« säger Socialstyrelsen. Sam, 16, tog till slut saken i egna händer och rymde.

»Vad är det här?!« Sams pappa har hittat kalsongerna i tvättkorgen och undrar vad det är frågan om. Det är sommaren 2014 och Sam kommer ut som kille. Två år senare stänger han av telefonen, hoppar på nattåget och sticker från hemstaden i Mellansverige.

Innan dess ska två kuratorer göra orosanmälningar till socialtjänsten och konflikten mellan honom och hans pappa växa.

– Pappa vägrade acceptera. Han sa att jag kunde vara vem jag vill, men »här hemma är du inte Sam«.

Enligt Tanya Charif, utvecklingsledare på Kunskapscentrum för sexuell hälsa i Göteborg, finns det stora brister i socialtjänstens hantering av unga transpersoner. Hen har träffat flera i Sams situation.

– Det är vanligt att inte få rätt hjälp, eller att hjälpen kommer för sent.

»Det psykiska våldet som transpersoner utsätts för förminskas av socialtjänsten. ’Vi vet att det inte är bra’, säger Socialstyrelsen.«

Ungefär samtidigt som Sam kom ut hemma pratade han med sin mentor i skolan, och när höstterminen började kom han ut för sin klass.

– Mina klasskompisar och lärarna sa Sam och han. Allt var bara bra, det var rätt, säger han.

Men hemma var det diskussioner och bråk nästan varje dag. Sams pappa gillade inte att han var öppen i skolan och på sociala medier.

– Varje kväll tog han min telefonen och gick igenom den. Efter Pride tog han den i en vecka. Jag sparade ingenting. Så fort jag hade läst ett sms raderade jag det, säger Sam.

Han beskriver åren efter att han kom ut som ett helvete.

– Jag försökte hålla mig borta hemifrån så mycket som möjligt. Jag gick till skolan tidigt, långt innan vi började, och stannade tills den stängde på kvällen. Jag kände mig inte alls trygg hemma, säger Sam.
 

Skolkuratorn reagerade på att han inte mådde bra och gjorde en orosanmälan. Efter det kallades Sam och hans pappa till socialtjänsten på samtal.

– Jag trodde att det var vändpunkten. Jag tänkte att nu skulle jag få flytta. Jag beskrev hur jag hade det och att jag inte ville bo kvar, men det hände ingenting. Det kändes som att de aldrig hade hanterat någon i min situation, säger Sam.

Handläggaren på socialtjänsten kunde inte sätta sig in i hur jobbigt det är att inte bli respekterad hemma, tror han.

– Jag har ju rätt att känna mig som en riktig person. Jag är Sam, jag kan inte vara någon annan.

»En enkät bland socialsekreterare visar att kunskapen om transpersoners villkor är låg.«

Tanya Charif upplever att det psykiska våldet som transpersoner utsätts för förminskas av socialtjänsten. Könsbrytandet uppfattas som ett val som de unga gör och föräldrarna ses som oskyldigt oförstående: »Det är inte lätt för dem, det är ju så nytt de här«.
– Det får stora konsekvenser när samhällets stöd inte fungerar. Det leder till ohälsa, hemlöshet, självskadande beteende och i värsta fall självmord, säger Tanya Charif.

På Socialstyrelsen är man medveten om bristerna. En enkät bland socialsekreterare visar att kunskapen om transpersoners villkor är låg.

»Jag var livrädd. Jag trodde att han skulle slå mig. Han gormade och gick på och på och på. Jag kände att vad som helst kunde hända.«

Från politiskt håll har det tagits vissa initiativ för att kartlägga och förbättra socialtjänstens bemötande av transpersoner. Frågan tas till exempel upp i den statliga utredningen »Transpersoner i Sverige – förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor”, som kom förra året. Där finns vittnesmål från personer som, liksom Sam, upplever att de inte får den hjälp från socialtjänsten som de behöver.

På regeringens bord ligger också sedan 2014 en annan statlig utredning med förslag på ändringar i lagen som reglerar könskorrigeringar. Där föreslås bland annat att åldersgränsen för att ändra juridiskt kön ska sänkas från 18 till 15 år, och att unga (från 15 år) ska kunna göra ändringen utan vårdnadshavarens samtycke. Med anledning av det föreslogs även tillägg i socialtjänstlagen.

Ett lagförslag slår till exempel fast att socialnämnden alltid ska kontakta unga transpersoner som har ansökt om att ändra juridiskt kön utan vårdnadshavarens samtycke för att »göra en bedömning av om den unge är i behov av omedelbart skydd«. Förslaget om att sänka åldersgränsen för ändring av juridiskt kön har i dagsläget inte gått igenom, och därmed inte heller lagförslagen som rör socialtjänstlagen.

»Undersökningen visade att 90 procent av kommunerna inte nämner hbt-perspektivet i introduktionsutbildningar för personal i socialtjänsten.«

Något som däremot har genomförts är kunskapshöjande insatser hos socialtjänsten. 2016 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att undersöka vilken typ av kunskapsstöd eller insatser som behövs. Undersökningen visade bland annat att 90 procent av kommunerna inte nämner hbt-perspektivet i introduktionsutbildningar för personal i socialtjänsten. Sammantaget visade undersökningen att socialsekreterarnas kunskap om transpersoners villkor är låg.

– Vi vet att det inte är bra, men försöker göra någonting åt det, säger Socialstyrelsens hbtq-samordnare Maja Österlund och berättar att de har tagit fram en utbildning om hbtq för socialtjänsten.

 

Ungefär ett år efter att Sam och hans pappa hade varit på samtalet hos socialtjänsten gjordes en ny orosanmälan, nu av Sams nya kurator. Hans pappa stormade in i köket med skorna på och drämde ner kallelsen från socialtjänsten på köksbordet. Sam vågade inte säga ett ord.

– Jag var livrädd. Jag trodde att han skulle slå mig. Han gormade och gick på och på och på. Jag kände att vad som helst kunde hända så jag vågade inte vara kvar, säger han.

Samma kväll, när lägenheten var tom, packade han två väskor och gick till tågstationen. Han köpte biljetter till sin pojkvän i en annan stad och satte sig på nattåget.

– Jag skickade ett långt sms till pappa och sa att jag inte mår bra hemma och att jag inte skulle komma tillbaka. Jag skrev att han inte skulle försöka ringa, att jag inte skulle svara. Sedan tog jag ur batteriet ur mobilen.

 

Enligt socialtjänstlagen kan barn (unga under 18) flyttas från sin vårdnadshavare om det finns en »påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling«.

   Maja Österlund, hbtq-samordnare på Socialstyrelsen, är osäker på om det kan anses tillräckligt allvarligt att föräldern inte respekterar ens könsidentitet, och till exempel vägrar använda rätt namn och pronomen.

– Det beror på hur det påverkar ungdomen. Det måste göras en individuell bedömning. Utgångspunkten i Socialtjänstlagen är att det bästa för barnet är att leva med sin vårdnadshavare, och det finns en mening med det. Barn ska inte omhändertas lättvindigt, säger hon.

»Det var först efter att han hade blivit hemlös som han till slut fick hjälp av socialtjänsten.«

För Sam tog helvetet slut för ungefär ett år sedan. Då fick han flytta till ett familjehem, men det var först efter att han hade blivit hemlös som han till slut fick hjälp av socialtjänsten. Efter att han hade rymt meddelade hans pappa att han inte längre var välkommen där. Sam skulle försöka bo hos sin mamma istället. Hon missbrukar och hade inte haft fast bostad på flera år, men då hade hon fått låna en lägenhet av en bekant.

– Det höll i en vecka, sedan blev hon utkastad. De hade något avtal som hon hade brutit, berättar Sam.

Mitt i natten vaknade han av bråk och stök när hans mamma åkte ut på gatan. Själv fick han stanna kvar till morgonen. Då ringde han till socialtjänsten och för första gången kändes det som att de lyssnade. Nästan direkt kom två handläggare och körde honom till ett jourhem.

 

Ibland tänker Sam på hur det hade varit om han hade fått hjälp tidigare, när den första orosanmälan gjordes. Han önskar att han – men framför allt hans pappa – hade fått bättre stöd. Socialtjänsten kan sätta in kontaktfamilj eller andra stödjande funktioner, men det är frivilliga insatser som kräver att föräldern vill ha hjälp.

– Om det hade varit annorlunda hemma eller om jag hade fått flytta tidigare hade jag nog haft bättre självkänsla, säger han.

Fast han försöker att inte titta så mycket bakåt. 

– Jag har det jättebra nu. Det har aldrig känts så här stabilt. Jag känner mig trygg och får vara mig själv, säger han.

 

Charlie Olofsson

Sam heter egentligen någonting annat.

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.