bdsm.jpg

Bild ur filmen Ceremonin av Lina Mannheimer som har premiär 13 februari 2015.

Det våras för BDSM

Biopremiärer för »Femtio nyanser av honom« och »Ceremonin« om den 85-åriga dominatrixen Catherine Robbe-Grillet. Lägg därtill tjugoårsjubileet för Stockholms första BDSM-klubb för kvinnor. Våren 2015 är BDSM i högsta grad närvarande i svenskt kulturliv.

LASH och WISH:s jubileumsfest

Klubbarnas 20-årsjubileum uppmärksammas med festen Backlash – Lash is back den 29 januari. Temat är läder och 1990-tal. Både arrangörer och dj:er som var aktiva i det tidiga Lash deltar. För mer information, se www.clubwish.se

CEREMONIN

Regissören Lina Mannheimers dokumentär om den 85-åriga franska dominatrixen Catherine Robbe-Grillet och Beverly Charpentier, som svurit Robbe-Grillet sin eviga underordning, samt deras närmaste krets. Långfilmen har föregåtts av kortfilmerna ”Kontraktet” (2010) och ”De fem sinnena” (2010). Biopremiär 13 februari. 

FEMTIO NYANSER ÅT HONOM

Baserad på E.L. James storsäljande erotiska romantrilogi, med Dakota Johnson och Jamie Dornan i huvudrollerna. Biopremiär 13 februari.

BDSM

Kort för initialerna i bondage, bondage och disciplin, domination och submission (dominans och underkastelse på svenska) samt sadism och masochism.

– Det var ett kall, mitt sätt att utöva sexualpolitisk aktivism, säger Helene Delilah.

Hon pratar om läderklubben Lash, som bröt ny mark när Helene Delilah och hennes vänner drog i gång verksamheten en januaritorsdag 1995 i SLM:s (Swedish leather men) lokal vid Mariatorget i Stockholm. En tillåtande, utmanande, queer mötesplats för kvinnor, transpersoner och intersexuella var visionen. Och så blev det.

– Då fanns det fortfarande en bild av att lesbiska, de sitter och håller varandra i händerna och kan inte uppskatta lite råare sex eller sex på halvoffentliga platser som en klubb. Så var det inte, visade det sig.

»BDSM är ingen sjukdom. Det är inget man kan bli smittad av, det är en sexuell läggning och en preferens.«

Helene Delilah tog sitt sexualpolitiska engagemang vidare in i RFSU Stockholm, där hon så småningom blev anställd. 2009 strök Socialstyrelsen sjukdomsklassningen av BDSM-preferenser, resultatet av ett arbete som Helene Delilah var med och drev.

– Att något är en diagnos signalerar att det är fel och oönskat, något som ska behandlas och medicineras. Men BDSM är ingen sjukdom. Det är inget man kan bli smittad av, det är en sexuell läggning och en preferens.

Det som för Helene Delilah utmärker BDSM är samtycke, förhandling och kommunikation. För att bli tillfredsställd är det nödvändigt att själv ha klart för sig vad man är ute efter, och att i nästa led göra klart för andra hur man vill ha det.

– Inom BDSM är samtycket helt avgörande. Finns inte samtycke är det inte längre BDSM, utan ett övergrepp. Inom BDSM är det väldigt tydligt att det är så – men det gäller ju allt annat sex i lika hög grad. Där finns mycket att lära av BDSM.

2009 bytte Lash namn till Wish och renodlade i samband med det BDSM -konceptet ytterligare. Camilla, som vill hålla sitt efternamn hemligt, är föreningens ordförande. Hon tycker sig se en pågående »BDSM –light«-trend, manifesterad i form av BDSM -inspirerade plagg hos de stora kedjorna och »Femtio nyanser«-seriens popularitet. Vad det i praktiken innebär för dem som aktivt utövar BDSM är emellertid en annan fråga, menar hon.

»Hon fastnade för de stora filosofiska frågorna i Catherine Robbe-Grillet och hennes näras liv: Varför vill man ge bort sin frihet?«

– Jag tror att den allmänna bilden av BDSM är att det bara handlar som sex och att det därför är något privat som man inte ska prata om. Det jag kan känna är frustrerande är att det, i alla fall för mig, handlar om så mycket mer än så. Det handlar om personlig utveckling, mod, min relation till andra människor och min syn på relationer och beteende. Det gör att jag kan känna mig halv i sammanhang där jag inte kan berätta om mitt BDSM-engagemang.

Lina Mannheimer är regissör, och aktuell med sin första långfilm. Dokumentären »Ceremonin« som har biopremiär vid alla hjärtans dag handlar om den nu 85-åriga franska dominatrixen Catherine Robbe-Grillet och hennes närmaste krets. I synnerhet Beverley Charpentier, som 2005 skrev ett brev där hon på livstid förbinder sig att vara Robbe-Grillets underordnade. I allt. Lina Mannheimer fick korn på historien efter att ha sett en fransk tv-intervju med Catherine Robbe-Grillet som inte ville lämna tankarna.

– När jag först såg henne trodde jag att hon var en representant för katolska kyrkan, som skulle kritisera BDSM. I stället beskrev hon en scen med en svart man, som piskades vid Seine, upplyst av flodbåtarnas sken. Det var så förvånande. Hon var en så tydlig spegel av en massa fördomar som jag inte visste att jag hade.

I nästa led fastnade hon för de stora filosofiska frågorna i Catherine Robbe-Grillet och hennes näras liv: Varför vill man ge bort sin frihet? Varför vill man ta emot någons frihet?

– Min utgångspunkt har varit utifrån ett allmänmänskligt plan. Det är inte så att jag är särskilt intresserad av BDSM som en läggning eller en subkultur, däremot såg jag det som en fantastisk plattform för att fundera över alla de här frågorna.

Vilka är de viktigaste frågorna som BDSM belyser, tycker du?

– Det är enorma frågor. I arbetet med filmen har jag vridit och vänt på kärlek och vad det är att tillhöra någon annan. Vi pratar om maktrelationen, både om att ha makt och att ge bort den och paradoxen i det – kan man uppnå total frihet bara genom att ge bort sin frihet? Det handlar om gränser, om att utmana gränser och om vad som ger livet mening.

 

Jenny Damberg

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!