Don Quijote.jpg

Lars Arvidson (Don Quijote), Katija Dragojevic (Dulcinea), Marcus Jupither (Sancho Panza) och ensemble. Bild: Markus Gårder/Folkoperan.
Lars Arvidson (Don Quijote), Katija Dragojevic (Dulcinea), Marcus Jupither (Sancho Panza) och ensemble. Bild: Markus Gårder/Folkoperan.

Don Quijote - en opera om kärlekskranka dårar

Don Quijote — hopplös idealist eller bara en dåre? Miguel Cervantes dråpliga riddare utforskas i Folkoperans »Don Quijote — en opera om kärlekskranka dårar«. Ottar träffar Carl Johan Karlson, regissören bakom den normkreativa uppsättningen.

FAKTA DON QUIJOTE

Premiär: 20 september 2018

Spelas tom: 30 november 2018

Längd: Ca 2 tim 20 min

Regi: Carl Johan Karlson

Medverkande: Lars Arvidson, Marcus Jupither, Katija Dragojevic m fl.

Vad är det som gör att historien om Don Quijote passar bra för operascenen?

– Jag inspireras av de stora känslorna: Tron på människan, på konsten, på en inneboende godhet och viljan att stå upp för varandra. Precis som att den tiden behövde det då, när verket först kom ut, så behöver vår tid det nu — de här känslorna har inte samma plats idag. Tanken på att vår uppsättning var relevant för vår nutid fanns där redan för två år sen, men vi visste ju inte då att vi skulle röra oss mot det politiska läget vi befinner oss i nu…

»Det finns definitivt ett mått av queert läckage, det är inte bara en typisk riddarhistoria.«

Huvudkaraktärerna tar del i ett »normkreativt triangeldrama«. Varifrån kom den tolkningen?

– Det föll sig ganska naturligt. Dulcinea, som här får vara mer än »kärleksintresset« kan sägas stå i toppen av den här triangeln och representera olika sorters begär. Efter henne kommer Don Quijote — som står för det normativa och konservativa, som faller för Dulcinea för att det väntas av honom som man. Och bakom honom står Sancho Panza. Hittills har de flesta sett dem som ett komiskt radarpar, utan att problematisera deras relation.

– När jag läste romanen kunde jag bara tänka: »Men han är ju kär!« Don Quijotes livsöde behandlas ofta som ett ensamt, tragiskt sådant, men så ser inte jag det: Sancho har ju funnits vid hans sida under hela resans gång. Det finns definitivt ett mått av queert läckage, det är inte bara en typisk riddarhistoria.

Carl Johan Karlson. Bild: Sören Vilks.
Hur kommer din bakgrund inom scenkonst och stand up till användning?

– Sångarna fokuserar på musiken, medan jag kan behandla det dramaturgiska — relationerna, karaktärerna, de komplexa personporträtten. Mina »Stockholmsqueera« rötter inom genusvetenskap, RFSL, och den queerfeministiska klubben Idyll ligger till grund för min egen tolkning. Kombinerat med sången blir det en unik blandning, som ger utrymme både för det komiska och lite dråpliga, och den tragiska dramatiken.

»Jag gillar att leka med den stereotypa maskuliniteten hos den klassiska hjälten.«

Vad är det viktigaste för dig i ditt skapande som regissör?

– Jag vill göra upp med »Bergmantraditionen«; den här bilden av det manliga geniet som jobbar ensam och tar åt sig all ära. Istället vill jag skapa ett utrymme där alla medverkande kan jobba tillsammans och ge uttryck för sin kreativitet. Det går inte att göra ensam på sin kammare, utan det händer i arbetet med andra, när man tillsammans inser att 1 + 1 blir 3.

Hur skulle du beskriva din Don Quijote?

– Jag gillar att leka med den stereotypa maskuliniteten hos den klassiska hjälten, och att gestalta det perifera snarare än det normativa — att porträttera dem som står i samhällets utkant, de utstötta, förlorarna, som ändå tar sig rätten att tro att de är någonting mer än vad de förväntas vara. Om jag ska sammanfatta det kort så är Don Quijote min favorit-antihjälte och en riktig dåre.

 

Text Hanna Böhm

 

Don Quijote – en opera om kärlekskranka dårar har premiär på Folkoperan den 20:e september. Läs mer här.

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.