Efterdyning

Sri Lanka drabbades hårt av Tsunamin. I kaoset efter flodvågen är kvinnorna särskilt utsatta. Preventivmedel saknas, förlossningsvården är obefintlig och våldtäkterna har ökat. Ottar har träffat några av de drabbade.

Kvinnor diskrimineras när landet byggs upp

Sedan 30 år tillbaka finns FN:s befolkningsfond UNFPA på plats i Sri Lanka. De har arbetat mycket med kvinnors situation i de områden av landet som är drabbade av konflikten mellan regeringen och gerillan, de tamilska tigrarna. Konflikten har pågått i 20 år. Sedan två år tillbaka råder vapenstillestånd.

Lubna Baqi är UNFPA:s representant. Hon säger att kvinnor och barn i Sri Lanka generellt haft det ganska bra jämfört med andra fattiga länder. Men nu är situationen en annan. Nu finns nya arbetsuppgifter. Så här säger Lubna Baqi angående…

Kvinnliga hygienartiklar

– I början fick vi rapporter från lägren om att det saknades hygienartiklar för kvinnor. Så då prioriterade vi hygienen, för att få ut inte bara medicin utan även bindor, tvål, underkläder med mera.

Preventivmedel

– Användandet av preventivmedel har varit relativt högt, spiral och hormonsprutor är vanligast. Kondomer står bara för tre procent av alla preventivmedel. För att lyckas få ut preventivmedel i lägren kan vi inte bara skeppa ut lådor och slänga åt dem. Det måste ske mera riktat och vi måste jobba med upplysning.

Könssjukdomar

– Hiv-siffran har hittills varit låg. Om tsunamin får följder av ökade hiv-fall vet vi inte än, men om man sätter en massa folk i läger så ökar den sexuella aktiviteten vilket är lika med en ökad riskfaktor för könssjukdomar.

Våld mot kvinnor

– Rapporter om våld och våldtäkter kom tidigt. Vi lyckades efter en tid få i gång samtal mellan oss, regeringen och kvinnor som arbetat i lägren och kunde presentera fakta. Nu utbildar vi kvinnliga arbetare i lägren för att kunna dokumentera övergreppen på ett korrekt sätt.

Aborter

– Abort är olagligt i Sri Lanka. Trots det slutar en tredjedel av alla graviditeter med abort. Det finns risk att den siffran ökar nu. Vi har redan fått rapporter om aborter i lägren, och dessa är sådana där komplikationer tillstött.

Diskriminering

– Generellt är det alltid männen som för kvinnornas talan och ofta blir deras behov inte synliggjorda. Även de som ger hjälp är oftast män. Därför måste vi få med kvinnorna i beslutsordningen i lägren. Men i en krissituation som denna är det svårt att tänka i nya banor.

Andreas Stickler

Polischefen i Batticaloa, R.M. Harischandra Bandara, lutar sin överkropp över skrivbordet och ser på oss. Kroppstyngden får skrivbordsstolen att knirra. För en kort stund är det bara fläkten i taket som stör tystnaden i det ljusa rummet med sitt vispande ljud.

– Kvinnovåld? Nej, vi har inte fått så mycket rapporter om det. Vi har haft en del fall av fylla i lägren, men då har vi tagit in dem och gett dem en varning. Några våldtäkter har inte förekommit.

– Hur förebygger ni våld mot kvinnor?
– Vi åker ut och utbildar lägercheferna och personalen i lägren. Och det finns vakter dygnet runt.

Men polischef Bandaras sanning är inte allas sanning. När vi pratar med organisationer, hjälparbetare och drabbade blir bilden en annan: att kvinnornas största problem i dag är männens supande. Män som förlorat sina hem, sina jobb, delar av sin familj. De dricker upp de pengar de fått i kompensation av staten. De säljer tvålar, kastruller och annan hjälp de fått för att få pengar till sprit.

Och i de fotspåren finns förstås våldet mot kvinnor, vare sig det är dokumenterat eller ej.

Enligt UNFPA, FN:s befolkningsfond, kom rapporter om våld och våldtäkter tidigt. Men i det kaos som rådde i början var det svårt att få myndigheterna att ta dessa vittnesskildringar på allvar eftersom de inte var officiellt dokumenterade. Och än i dag märks svårigheterna att få uppgifter, rykten och uttalanden bekräftade. Det finns ingen officiell statistik över våld, över kvinnors situation. Det finns inte ens bekräftade siffror över antalet döda.

På UNICEF berättar man om ett rykte att soldater utnyttjat unga kvinnor i flyktinglägren. Mot löfte om att hjälpa dem att hitta sina familjer har de tagit betalt med sex.

– Rädda barnen har gått ut med en skrivelse om detta till regeringen, men såvitt jag vet har de inte fått något svar ännu, säger Bo Viktor Nylund som är chef för Child Protection Service.

—–

Batticaloa är en stad på Sri Lankas östkust, som drabbats hårt av tsunamin. I staden finns sju flyktingläger inhysta i skolor. Där huserar cirka 6 000 hemlösa människor sedan den 27 december. Inom kort ska de flyttas till mer temporära tältläger utanför staden, läger som blir dessa människors nya hem. Det har talats om att de ska bo där i sex månader, kanske ett år. Men ingen vet. Regeringen har lovat att bygga nya hus, men ingen vet.

Atputhamalar är gravid i åttonde månaden. Hon bor i ett läger inhyst i en skola i centrala Batticaloa. Här bor 1 060 personer, de sover på bastmattor på stengolv i stora skolsalar. De har inmutat små hörn på kanske två gånger tre meter i skolsalarna där de bor familjevis. På dessa ytor finns allt de äger.

Överallt finns människor. De ligger och sover i dunkla hörn, kvinnor går omkring med små barn på armarna, män med tomma blickar står lutade mot stenväggen som om de inte vet vart de ska ta vägen.

Det är dammigt och smutsigt, det luktar kvavt och instängt som det luktar om gamla kläder. Det är hett, 35 grader i skuggan. Bredvid oss går en man med tuber på ryggen och skyddsmask för ansiktet och duschar golvet med desinfektionsmedel. Vi pratar med Atputhamalar via tolk.

– Hur sköter du din hygien?
– Det är okej. Jag klarar mig. Jag får hygienartiklar.

– Var ska du föda?
– På General Hospital här i stan. De har en förlossningsavdelning.

– Är du ensam här?
– Nej, jag har min familj, jag har tre barn sedan tidigare.

– Var befann ni er när vågen kom?
– Uppe på taket till vårt hus.

Atputhamalar berättar att det finns 19 gravida kvinnor i lägret. Hittills har ingen fött ännu.

– Vad händer efter förlossningen?
– Vi ska flyttas till ett tältläger där vi ska vara med bebisen. Jag vet inte hur det blir sen, vårt hus är borta.

—–

Några timmars bilresa söder om Batticaloa ligger Ampara, en region som drabbats än hårdare. Av de dryga 44 000 som dött av flodvågen kom cirka 12 000 härifrån.

Utanför byn Tirrukkovil ligger flera stora tältläger sida vid sida. I ett av dessa bor det i dag 1 244 människor, hälften är barn under 12 år. Livet fortsätter här, de flesta män som har ett jobb att gå till gör det. Ingen behöver svälta, men det är familjer i kris, människor med posttraumatisk stress, kvinnor, män och barn som sedan den 26 december har upplevt helvetet på jorden. Kantat av död och förstörelse; ett samhälle under kollaps.

I ett av dessa tält bor en familj med tre barn. Mannen är polis, men sedan de flyttat hit har han inte gått till jobbet. Han får inte för sin fru. Hon törs inte bli lämnad ensam med barnen i lägret. Och då finns det ändå polis och militär som vaktar, och på ytan verkar det vara ett av de bättre organiserade och välskötta lägren.

—–

Två gånger i veckan kommer ett indiskt läkarteam hit och har mottagning. Köerna ringlar långa, mest kvinnor och barn, och oftast rör det sig om infektioner eller influensasymtom. Det delas ut febernedsättande och vitaminer i mängder. Men läkaren ser ett annat problem: de som inte ställer sig i kön. Männen.

– Många män har stressrelaterade problem. De dricker, och det kommer till och med hit folk om kvällarna som säljer sprit till dem. Att folk ska tjäna pengar på spritförsäljning här är bedrövligt.

Chef för lägret som drivs av People’s church är Pastor Neroshan Perera. Han lämnade sin familj och sitt jobb som präst i Colombo för att arbeta här. Vi sitter på en enkelt ihopsnickrad träbänk utanför personalens mattält och han bjuder oss på en kopp starkt, sött te.

– Finns det hygienartiklar till kvinnor?
– Ja, vi har ett förråd med bindor och tamponger. Men vi kan inte bara dela ut dem hur som helst, då skulle männen sälja hälften för att få pengar till sprit.

– Finns det preventivmedel i lägret?
– Nej, inte just nu. Det är svårt, det är inget människorna här pratar om. En del kvinnor vägrar till och med att låta sig undersökas av manliga läkare. Vi har i flera veckors tid försökt få hit ett kvinnligt, tamilskt läkarteam.

– Hur ser du på framtiden?
– Regeringen har sagt att de ska bygga upp alla förstörda samhällen, men det är ett stort arbete och det kommer att ta tid. Det behövs också god planering och prioritering av vilka områden det är mest bråttom med. Så vi måste ha tålamod att vänta. Det blir en tuff väntan, men vi har inget val.

Andreas Stickler

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2005) 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!