En bögkvinna i Buenos Aires

Ottar har träffat universitetsdoktorn Cecilia Palmeiro som givit ut en kritikerrosad bok om vänsterrörelser, hbtq-aktivism och queera artister i Brasilien.

Cecilia Palmeiro definierar sig som ”en naturligt opererad” transvestit, har doktorerat i Latin American Literature på Princetown University i New York och klär ut sig till bio-man för att få tillgång till ”knulltunnlarna” på Buenos Aires bögklubbar. Ottar träffar författaren och forskaren Palmeiro som i våras gav ut en bok, Desbunde Y Felicidad, om vänsterrörelser, HBTQ-aktivism och queerartister i Brasilien och Argentina från 1970-talet fram till 2001.

Palmeiro har alltid varit rebell. Redan som liten började hon ifrågasätta den patriarkala maktordningen som rådde i hennes traditionella, argentinska överklassfamilj. När hon undervisade på det statliga universitetet UBA i Buenos Aires kom hon till föreläsningarna i höga klackar, Mullberry och utstuderad makeup. För att komplettera bilden av den som vägrar infinna sig i fack och normer hade hon ett långt förhållande med en bio-man som hon själv beskriver som ”militant muslim” samtidigt som hon levde och skrev om queerrörelser och hbtq-aktivism:

– Jag försöker alltid röra mig mellan platser där jag kan omkonstruera mig själv, få erfarenheter och upplevelser som förskjuter och påverkar mina perspektiv och min identitet i förhållande till genus, klass, ras och nationalitet. 

12-palmeiro-2.jpgCecilia Palmeiro upplever att hennes identitet har blivit starkt påverkad av att hon har rest och bott i andra länder. I Argentina tillhörde hon en vit, privilegierad intellektuell medelklass, men under det som hon kallar sin ”ekonomiska exil” i USA uppfattades hon inte längre som vit, hon blev bara en vanlig ”latina”.

»Jag försöker alltid röra mig mellan platser där jag kan omkonstruera mig själv, få erfarenheter och upplevelser som förskjuter och påverkar mina perspektiv och min identitet i förhållande till genus, klass, ras och nationalitet.« 

– Trots att jag pluggade på ett av de finaste universiteten var det uppenbart en klassresa neråt; jag pratade inte språket så bra, jag hade latino-accent och jag bodde i så kallat fattiga områden med andra latinos och afroamerikaner. I Brasilien och Mexico uppfattas jag däremot som vit, europé och gringa. 

Debutboken ”Desbunde y Felicidad, de la Cartonera a Perlongher handlar om hbtq-aktivism och queer-artister i Brasilien och Argentina, och är en omarbetad version av hennes doktorsavhandling från Princeton University. Hon säger att hon började skriva den utifrån sina erfarenheter av krisen i Argentina 2001 och det politiska uppvaknande som hon och hennes generationskamrater gick igenom:

– När jag började läsa litteratur som skrivits mellan 2000-2002 upptäckte jag att politiseringen av kroppen gick som en röd tråd genom allt jag läste, och jag frågade mig var denna politisering kom ifrån. Jag började förstå sambandet mellan det dagliga livet och politik, något som aktivister inom feminist- och hbt-rörelsen redan hade artikulerat i slutet av 90-talet, och dem i sin tur hade blivit inspirerade av Frente de Liberación Homosexual de la Argentina (den första hbt-gruppen i Latinamerika) som var aktiv mellan 1971-1976 och som senare vidareutvecklades under demokrati-processen (1978-1984) i Brasilien efter diktaturen. Jag var intresserad av hur dessa politiska deviser ”smittade av sig” via skönlitteraturen och utvecklades till kroppslig mikropolitik. 

Hon är själv aktiv inom queer-rörelsen i Argentina och hade redan innan hon flyttade till USA startat en aktivistgrupp för queerstudier. Under krisen 2001 samarbetade de med andra formationer inom vänstern och marginaliserade grupper som t ex prostituerade kvinnor, transvestiter, immigranter och gatuförsäljare.

»Det är inget problem i dagens Buenos Aires att vara gay från medelklassen, problemet är att vara immigrant och transvestit från Bolivia!«

– Det var en intressant situation. Vi studerade queerteori som grundats av amerikanska akademiker, och försökte applicera den på vår verklighet och våra erfarenheter av ojämlikhet och diskriminering. Men saker och ting har delvis förändrats sedan dess, numera är det lagligt med gayäktenskap i Argentina och det finns en öppnare attityd mot hbtq-personer. Det är inget problem i dagens Buenos Aires att vara gay från medelklassen, problemet är att vara immigrant och transvestit från Bolivia.

Palmeiro menar att queer är en komplex term både i teori och praktik, kanske först och främst för att den framförallt används i det vi kallar västvärlden. Queerrörelsen i Argentina ville  komma åt den ursprungliga betydelsen av ordet queer som på engelska betyder ”konstig” eller ”icke normal”, och vidga begreppet så att det även kan inkluderar ras, klass, etnicitet, religion, nationalitet och ålder: 

– Jag identifierar mig som queer även om jag är biologisk kvinna som har relationer med män. Den latinamerikanska versionen av queer kan inte uteslutande vara relaterat till sexualitet, då förlorar vi queerteorins potential som faktiskt handlar om det ”icke-identifierbara”, att vara en motpol till normalisering och stabilisering av identiteter som ”gay” eller ”lesbisk”. 

»När jag går på gayklubbar och vill ta mig in i ”knulltunnlarna” brukar mina kompisar hjälpa mig att klä ut mig till bio-man, det brukar funka«

Tidigare har Cecilia sagt att hon inte heller tror på teori utan praktik, att det är omöjligt att skilja dem åt. Hon vägrar att vara en teoretiker som aldrig har haft praktiska erfarenheter av det hon skriver om:

–  Jag är alltid misstänksam mot intellektuella och akademiker som aldrig går ut från sina bibliotek, det enda de gör är att materialisera sitt tänkande. Men alla gör inte det. Det var min lärare på universitetet i Buenos Aires som introducerade mig till darkroom-kulturen och lärde mig allt om hur det fungerar. När jag går på gayklubbar och vill ta mig in i ”knulltunnlarna” brukar mina kompisar hjälpa mig att klä ut mig till bio-man, det brukar funka. Men jag vågar inte interagera, en del personer blir arga när de upptäcker att jag inte har en riktig penis. Till vardags brukar folk tro att jag är transa, jag brukar säga att jag är en naturligt opererad transvestit, en bögkvinna!

 

Text: Clara Lee-Lundberg

Journalist bosatt i Brasilien

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!