Tomas Hemstad krönika byline_foto LA SUBSTANCE.jpg

Thomas Hemstad.
Thomas Hemstad. Foto: La Substance

En värld utan rasism

När Hunger Games: Mockingjay Part 1, alltså den tredje delen i filmkvadrologin baserad på Hunger Games-böckerna, hade premiär i slutet av förra året skrev Imran Siddiquee en uppmärksammad text i tidningen The Atlantic med rubriken The Topics Dystopian Films Won’t Touch. I texten ställdes den retoriska frågan varför ungdomar förväntas kunna hantera berättelser om totalitära ideologier, klasskrig, pandemier och global uppvärmning, samtidigt som dessa fantasivärldar snabbt sladdar förbi problem som rasism och sexism. Han skriver: »(…)vilket är märkligt. Om USA skulle förvandlas till en totalitär stat, eller drabbas av en miljökatastrof, kan vi med säkerhet säga att samhällets djupaste klyftor inte skulle magiskt försvinna över en natt«, i texten som belyser hur rasismen tvättas bort även ur framtidsskildringar som bygger på problem som hotar jorden i dag.

 

Som exempel på historier som Hollywood skulle kunna berätta för att ändra denna trend, skriver Siddiquee om science fiction-författaren Octavia E. Butlers magnifika framtidsepos Parable of The Sower. I Parable of the Sower från 1993 (och uppföljaren Parable of the Talents), skriver Octavia E. Butler fram ett samhälle i sönderfall, som vi ser genom ögonen av tonåriga Lauren Olamina. Lauren lider av »hyperempati«, hon känner andra människors smärta, och i berättelsen följer vi hur hon tvingas växa upp och bli en ledare, och samtidigt utvecklar en sorts filosofisk religion, som hon kallar Earthseed. Parable-böckerna och Butler brukar få exemplifiera den estetiska och kulturella inriktningen afrofuturism.

 

Sociologen Alondra Nelson, som är en av de akademiker som kommit att definiera afrofuturismen som rörelse, skriver i sin inledning till essän Future texts om hur vår populärmytologis utopiska bild av hur ny teknologi frigör oss från vår geografiska, kroppsliga och etniska position misslyckas med att ta med i beräkningen hur diverse ojämlikheter faktiskt förstärks genom avsaknad av tillgång till nämnda framsteg.

>>Författaren använder science fiction-genrens möjligheter för att diskutera maktförhållanden.<<

Nelson menar att när vi pratar om digitala klyftor och teknologisk ojämlikhet, så talar vi ofta om skillnaden på tillgång till sagda teknologi, mellan svarta och vita. 

»I varje scenario blir rasifierade identiteter, och i synnerhet svarthet, en anti-avatar för digitalt liv. Svarthet konstrueras som en motpol till berättelsen om hur teknologin driver oss framåt.« 

 

Afrofuturismen ifrågasätter detta narrativ genom att belysa tematik som rör den afrikanska diasporan med verktyg som science fiction, fantasy och spekulativa scenarion. Att just Octavia E. Butler, vars författarskap inleddes långt innan termen afrofuturism myntades, ses som en av rörelsens förgrundsgestalter är därför inte så konstigt; nästan allt hon har skrivit utforskar intersektioner mellan ras, kön och klass. 

I Patternistserien följer vi Doro och Anyanwu, en man och en kvinna som är i stort sett odödliga, i deras distinkt olika idéer om familjebygge. I Xenogenesis-trilogin (eller Lilith’s Brood som de också kallas) berättar hon historien om hur mänskligheten närapå utplånat sig själva med kärnvapenkrig, när de räddas av en utomjordisk ras som kallas oankali. Oankali har ett tredje kön som fungerar som en länk mellan både kön, och oankali och andra raser, och för kvarvarande människor står alternativet mellan att förena sig, och förlora delar av sin mänsklighet, eller dö ut.

Och i boken Kindred berättar hon om en kvinna som i 70-talets USA på något sätt länkats ihop med en vit pojke från antebellum-Södern, och som slungas tillbaka i tiden till den omänskligt grymma verkligheten som var slaveriet.

 

Gemensamt för alla dessa titlar är att de använder science fiction-genrens möjligheter för att diskutera maktförhållanden. Och de låter dessa spekulativa världar byggas av svarta kvinnliga röster.

Octavia E. Butler gick bort 2006, men hennes skrivande framstår fortfarande som visionärt. För om vi vill kunna föreställa oss en framtid där rasistiska strukturer inte längre formar samhället, så måste vi våga föreställa oss hur vi nådde dit. Afrofuturismen visar vägen. 

 

Tomas Hemstad är frilansskribent bosatt i San Francisco. 

Ur nummer: 
#1/2015 Framtiden
Ur nummer: 

Kommentarer

Rasistiska strukturer? Afrofuturism? Det låter som en överkurs från EXPO, eller nåt som är minst lika sjukt. Du borde söka hjälp för dina fobier, Hemstad. Min hemstad har blivit ett mångkulturellt helvete med en massa skränande araber, och annat löst folk. Det är ju sånt som Hemstad gillar, men vi som fått vår hemstad förstörd gillar inte det. Så är det.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk