Ensamhetens kön

Det finns människor som är ensamma. Inte ensamma så där som vi alla är – på ett existentiellt plan och i perioder – utan verkligt ensamma. Man är kanske vuxen sen lång tid tillbaka, men har aldrig haft sex med någon, har aldrig varit nära. Ibland tänker jag att det borde finnas en sexualpolitik just för dem. Ja, eller så borde alla som intresserar sig för hur sex går till åtminstone fundera på frågan. Tittar man i statistiken så verkar det nämligen finnas ett kompakt ointresse för människor som av olika skäl inte har sex med andra. När sex ska beskrivas i siffror är det för att identifiera problem och riskbeteenden bland de som har sex.
På en blogg hittar jag signaturen Ensambarn. Där står det:

Jag tänker på alla de saker jag inte gjorde och de ord jag inte sade, alla de upplevelser, resor, relationer och annat trevligt jag aldrig har upplevt. Olika saker höll mig tillbaka, mest min egen rädsla. Fester, fikastunder och massa andra roliga saker jag gick miste om för att jag var osäker, för att jag inte hade någon aning. Jag visste inte hur jag skulle vara, vem jag skulle vara. Många gånger har jag låtit bli att ta chansen bara för att jag var rädd att framstå som misslyckad och patetisk. Jag minns blickar som bekräftade vad jag misstänkte, men ändå vågade jag inte lita på mig själv. Jag blev så osäker att jag nästan sprang därifrån, högröd i ansiktet. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, jag kunde inte de sociala reglerna …

Engelskan har ett ord: solitude, för den positiva ensamheten, och ett annat: loneliness, för den oönskade. Svenskan däremot har bara ett ord: ensamhet. Man kan vara övergiven, lämnad, isolerad, utesluten. Fast själv har vi också. Det låter lite kaxigare. Man är inte ensam, man är själv. När socialantropologen Lissa Nordin i antologin Queersverige (2005) ska intervjua ensamstående män på den norrländska glesbygden (en grupp som i böcker och på film har beskrivits som tämligen knepig vad gäller nära relationer), är det vanligaste sätt på vilket de beskriver sig, just själv. ”Jag är själv”, heter det. En man berättar:

Jag tycker jag är så avundsjuk på så många. Man känner sig väldigt utelämnad. Som när vi är ute på dans, jag och det där gänget. Då är det ju ofta så att dom har med sig sina respektive. Och så sitter dom där och pratar, skrattar och har roligt /…/ sen säger dom, följ med nu och fika. Men alltså ibland, jag går som bara ifrån. För jag känner mig som så fruktansvärt ensam i såna situationer. (s 36).

”Snälla du, lova mig en sak”, skriver Ensambarn: ”Ta chansen”. […] ”Allt för många gånger har jag gått och undrat vad som kunde ha hänt om jag bara sagt ja, hängt på eller svarat annorlunda. Jag är trött på det nu. Nu vill jag ha ett riktigt liv.”

Ett riktigt liv …

Är det att ha sex med någon. Är det att komma samman? Är det barn och familj och gemenskap? Vad gör man om man inte kan? Jag frågar några människor som tänkt på det där:
– Ensamhet kan definieras på en mängd olika sätt, säger Suzanna Boman som arbetar terapeutiskt med människor som söker stöd för olika sexuella problem på RFSU:s klinik på sjunde våningen vid Medborgarplatsen i Stockholm.

– För vissa rymmer den en djup känsla av utanförskap. Ofta är längtan och drivkraften att få ihop det med någon väldigt stark, berättar hon. Till klinikens telefonrådgivning ringer människor som längtar efter att få ett förhållande att fungera, eller som funderar på sig själva i relation till andra.
Suzanna Bomans erfarenhet från jobbet på kliniken är att många samtal som gäller just ensamhet kommer från äldre män vars partner har dött. Dessa män har svårt att fylla tomrummet efter hustrun, hon har fyllt alla deras behov av närhet. Kvinnor verkar ha andra sorters nätverk och blir därför inte lika drabbade.
En allvarlig man ligger på ett biljardbord

Men också personer med olika former av fysiska och psykiska funktionshinder hör av sig till kliniken. Många av dessa har alltid varit ensamma. Kanske finns det en lättare psykisk funktionsstörning i botten. Nu har man kommit upp i 30–årsåldern och kompisarna börjar bilda familj. Man känner sig udda.
– Förr, innan informationsutbytet på nätet började blomstra, kunde dessa människor önska att vi vore en kontaktförmedling, säger Suzanna. Frågan löd: Hur får man till det?

Inger Björklund är ny som terapeut på RFSU-kliniken, och hon tar med sig sina tidigare erfarenheter från en ungdomsmottagning. Hur tänker hon kring ensamhet?
– Till en ungdomsmottagning söker man ofta i samband med den sexuella debuten. I mötet med den andra personen får man en sexuell identitet och blir samtidigt bekräftad. Man kommer fysiskt nära någon annan, man delar något intimt och känner sig vuxen.
Så vad säger ni till den som inte får uppleva det där? Till den som lever ensam, undrar jag.

– Ja, det är ju liksom brännpunkten i allt detta, säger Inger och blir allvarlig. Att det är så orättvist. Det är ju ingen självklarhet att få behovet av närhet och kärlek och sex tillfredsställt.
Dilemmat och den stora orättvisan, formuleras så här i en antologi om den moderna ensamheten från 2006 (apropå att 2,5 miljoner svenskar lever i ensamhushåll, många utan kontakt med sin familj): ”Vi är alla behövande, men inte alla är önskade”.

– Fast för vissa kan det vara mer hotfullt att leva nära en annan människa än att inte göra det, inflikar Suzanna. En del föredrar sexuella kontakter utan intimitet, medan nära relationer kan bli identitetsmässigt förvirrande för andra. Sexualitet, det har ju alla, men den som är främling inför sig själv, upplever alltid ett visst främlingskap också i kontakten med andra.
Och sen citerar hon den brittiska psykoanalytikern Donald Winnicott som i slutet av 1950–talet efter att under lång tid ha studerat små barns lek och samspelet mellan föräldrar och barn, påpekade att förmågan att vara ensam är ett viktigt steg i mänsklig utveckling. I varje människa finns behovet att vara ensam, menade Winnicott, och då gäller det att också kunna. Att bemästra och kunna vila i – ja till och med njuta av – ensamheten är något som man måste lära sig.

– Dessutom pratar vi ofta om helt olika saker när vi diskuterar ensamhet, säger Inger. Ensamhet ställs mot tvåsamhet. Man definierar det som motsatser. Men så behöver det inte vara.
– Ja, det är viktigt, fyller Suzanna i. Man kan vara lycklig utan att ha en partner, och man kan vara djupt ensam och känna sig helt misslyckad i en parrelation.

Begär kan beskrivas som trianglar, har det sagts. Men det kan också finnas begär mellan två, och begär inom en människa. ”Märk väl, det jag diskuterar är inte att vara ensam i sig”, skriver Winnicott. ”En människa kan befinna sig i enskilt förvar, och ändå inte förmå vara ensam. Hur stort lidande det innebär kan vi inte föreställa oss”. (Ur The Capacity to be Alone, min övers). En annan fin sak från Winnicott: Att kunna ligga i sängen bredvid den man just haft sex med och vara i sig själv. Utan att behöva dra sig undan. Eller det här: En liten unge leker för sig själv medan mamma eller pappa stökar runt i lägenheten. Dom finns där, man slipper oroa sig, men får vara ensam. Paradoxen lyder: att vara ensam medan någon annan är närvarande.

En sak som slagit Inger Björklund sedan hon började arbeta på RFSU–kliniken är att många är beredda till så stora uppoffringar för att leva kvar i en relation, trots att den är komplicerad. Partnern kan ha hamnat i tvångsmässigt sex. Hon eller han kan vara utagerande, otrogen, kanske aggressiv, men man är ändå beredd att kämpa för sin relation.
– Vi möter ofta dessa par, säger Suzanna.

Och sen förklarar hon hur alla relationer i grunden handlar om att reglera närhet och avstånd, men att vissa har svårare för det där än andra. För en del människor upplevs närheten som alltför krävande och då är ett vanligt mönster, särskilt hos män, att man drar sig undan, som in i en skyddande bubbla. Man så att säga väljer ensamheten. Han kanske porrsurfar mycket, och nu söker de hjälp.
Kvinnorna då? Ja, kvinnor med en sexuell problematik porrsurfar sällan tvångsmässigt, menar både Suzanna och Inger, men de kan å andra sidan utveckla ett mönster med flera parallella partners och otrohet om de lever i en fast parrelation. Det blir ett sätt att undfly intimitet. De kan själva säga att de inte förstår varför de gör så här mot sin partner.

Inger:
– Även om kvinnor och män kan uttrycka det på olika sätt, så är det samma fenomen. Man dövar ångest.
Hon fortsätter:
– Sen har vi ju det inte helt ovanliga mönstret att gå in i den ena relationen efter den andra. Att aldrig riktigt vara ensam, att fly från sig själv, att aldrig bli till som individ. Många unga kvinnor som har problem med lusten följer detta mönster, menar Inger. De ser inte sina egna behov, eftersom de aldrig upplever sig som helt separerade från andra. Var börjar och slutar mitt jags gränser? Man vet inte. Eller som den danske sexologen Preben Hertoft formulerat saken: Intimitet kräver identitet.

Både unga tjejer och killar kan använda den egna kroppen för att tillfredsställa sin partner, betonar både Suzanna och Inger. Man har sex fast man inte har lust, och själv kanske man inte tycker att det är så fel, men kroppen reagerar. Den säger nej genom att man plötsligt inte kan få erektion eller genom att penetration gör ont. Killen i ett heterosexuellt förhållande kan säga: ”Jag får ingen erektion och nu är jag så himla rädd att hon ska lämna mig”.

Ofta är det kris när människor ringer till RFSU–kliniken. En kille kan till exempel ringa när han har blivit upptäckt av sin tjej och säga: ”Hon har upptäckt att jag tittar jättemycket på porr. Hon betyder allt för mig, och jag vill inte att det ska ta slut.” En annan form av ensamhet uppstår när bilden av den älskade plötsligt raseras, som när det avslöjats att partnern tittat på barnporr. Vem är jag som inte upptäckt detta? Relationen sätts på prov och ofta är man oerhört ensam med sina frågor och sin ångest. Kanske finns det också barn med i bilden. Pedofila begär.

Men de som inte har någon alls då? Ringer de, undrar jag. Nja, säger både Inger och Suzanna. Samtalen från den osynliga grupp som är verkligt ensam och saknar vänner, är få. Oftast är det personalen på olika gruppboenden som vill ha utbildning i hur man hanterar och bemöter människor som är väldigt ensamma, menar de.

Det där är viktigt, tänker jag: Att den ensamme ofta inte kan föra sin egen talan. Hon eller han är utlämnad till att få stå ensam med skammen och tanken att ”ingen vill ha mig”. Och så berättar Suzanna om de som söker sig till RFSU–kliniken och som efter ett tag kommer fram till att de faktiskt mår bättre i ensamhet. Närheten blir helt enkelt för smärtsam och då är det bättre att låta bli. Personen i fråga kan säga: ”Nu, efter att ha suttit i lägenheten i flera år, kan jag äntligen gå ut och köpa mig en tidning.” Och kanske är det där man får börja om man letar efter en sexualpolitik också för dem som står lite utanför. Allting har en början. Vårt ansvar (alla vi som bryr oss om kärlek och sex) är att skapa ett samhällsklimat som gör det möjligt för den som vill och kan att ta det där första steget ut i världen.

Kristina Hultman
är frilansskribent och medlem i Ottars redaktionsråd.

Foto: Thobias Fäldt

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2009)