Karin Kihlberg.JPG

Karin Kihlberg. Foto privat

Ensamstående gravida är osynliga i samhället

Hur är det att vänta barn utan att leva i en relation? Informationen riktas främst till par – ett tecken på att om utopin om kärnfamiljen är stark, menar Karin Kihlberg som separerade under graviditeten.

»Ska du göra abort?« frågade en bekant när jag berättade att jag var gravid. Hon visste att jag nyligen hade separerat och frågan ställdes inte för att såra mig, men det jag insåg under graviditetens gång var att hennes fråga var ganska talande för samhällets syn på familjebildning. Jag som ensamstående skulle inte få barn på »rätt sätt«. Om en kvinna i en parrelation berättar att hon är gravid kan hon räkna med att mötas av jubelrop och gratulationer. Jag visste aldrig vilka reaktioner jag skulle få och det gjorde mig osäker.

I Sverige lyfter vi fram båda föräldrarnas ansvar och försöker att göra pappan mer delaktig. Det är tydligt i mödravårdscentralens vänta barn-grupper, föräldralitteraturen och samhällsdebatten. Det är bra, men det finns en baksida. För dem som inte passar in i konstellationen mamma-pappa-barn blir fokus på parrelationen smärtsam. Jag hade turen att kunna gå i en vänta barn-grupp för ensamstående genom Minna-mottagningen, och det är jag oerhört tacksam över. Jag vet inte hur det ser ut i resten av landet, men jag misstänker att vilket bemötande man får beror väldigt mycket på var personen vänder sig och vilken barnmorska man möter.

»Det tråkiga var att jag inte hittade några böcker som vände sig till personer i min situation. De böckerna jag läste var som en enda lång lovsång till kärnfamiljen.«

Min önskan är att alla mödravårdscentraler ska erbjuda vänta barn-grupper för ensamstående. Saknas det underlag; se till att ha en utformad handlingsplan för stöd- och hjälpinsatser. Att erbjuda kuratorssamtal är enbart meningsfullt om kuratorn är väl insatt i vad en ensamstående gravid står inför. Det krävs inte bara kunskap om krisbearbetning utan också om familjerättsliga frågor eftersom den gravida antagligen funderar över vad olika vårdnadsformer innebär i praktiken.

Under graviditeten läste jag många böcker om föräldraskap och familjeliv. Det fanns mycket att fundera över, men det tråkiga var att jag inte hittade några böcker som vände sig till personer i min situation. De böcker jag läste var som en enda lång lovsång till kärnfamiljen och riktade sig främst till heterosexuella par där pappans roll lyftes fram. Det är progressivt på sitt sätt. I Sverige är barn inte en kvinnofråga, men ensamstående gravida är osynliggjorda. Att vi inte ens nämns är besynnerligt med tanke på att den som inte kan dela föräldraskapets utmaningar med en partner ofta är extra sårbar.

Vad gör den ensamstående efter tre dygn med en kolikbebis som inte vill sova? Mitt råd är att inte slösa tid på att söka efter svar i föräldralitteraturen, för där finns de inte. Då är det bättre att gå in på ett chattforum och hitta likasinnade.

»För dem som inte passar in i konstellationen mamma-pappa-barn blir fokus på parrelationen smärtsam.«

Historiskt sett är den ensamstående, gravida kvinnan en »dålig kvinna«. Det är inte en tillfällighet att Moa Martinssons roman Mor gifter sig väckte uppmärksamhet när den kom 1936. En kvinna skulle vara gift innan hon blir gravid. Ibland känns det som att sådana föreställningar lever kvar än i dag. En kvinna ska leva i en seriös relation när hon skaffar barn. Allt annat är fel, eller åtminstone ses det som ett misslyckande.

Att vara ensamstående gravid och sedan ensamstående mamma har sina för och nackdelar. Det är fantastiskt, samtidigt som det är oerhört krävande och svårt. Tillvaron blir inte heller enklare av att olika sociala problem förknippas med att vara ensamstående. Vi får ofta värja oss mot olika stereotyper, och trots att jag lever en privilegierad tillvaro med universitetsutbildning, jobb och bra boende så påverkar det mig. Sanningen är att den ensamstående mamman kan vara vem som helst och kanske är det just det som är obehagligt?

När medier väljer att enbart skildra extrema levnadsöden som de flesta kan distansera sig från, alternativt att inte skildra oss ensamstående överhuvudtaget, kan livet fortsätta att kännas tryggt. Tryggt för dem som är inkluderade, men exkluderande för oss andra.

 

Text: Karin Kihlberg

 

Kommentarer

I egenskap av helt ensamstående mamma och som sådan befann mig i ett vacuum när jag i 4,5: e månaden fick beskedet att jag var gravid, trots att den förra läkaren hävdade det motsatta- känner jag mina tårar rinna i floder av din artikel.

Jag hade turen att då bo på Södermalm och kunde gå på mama mia söder, som var det bästa jag hade att välja på.

Trots detta kände jag mig så "apart" och jag förstod att allt var så fel så fel. Jag försökte få svar och kände just då att jag fick de. Men inget av det stämde. Man får inget stöd som ensamstående förälder. Det känns nu i efterhand som att de jag fick kontakt med bara svarade positivt och hjälpande för att jag inte egentligen hade något val. Det var för sent för att göra abort- eller så svarade de efter att ha kollat med facit för 80-90 talens socialtjänstslag. Då för tiden kunde även ensamma mammor (pappor fanns ju i regel inte och finns inte nu heller om inte mamman har avlidit eller är gravt narkotikaberoende) få vara sjuka och inlagda på sjukhus och ha rätt till barntillsyn på sjukhus exempelvis.

Jag har varit så utbränd, jag har gått igenom akut diskbråck medan min son skrikit efter välling och inte kunnat röra ett ben. Det tog flera timmar innan min mamma som tar hand om min pappa som blivit som ett barn igen pga demens, fått hjälp av hemtjänsten.

Jag inser nu efter flera år av den här stundom härliga tiden men också oerhört påfrestande tiden- hur ålderdomligt vårt system är. Jag inser hur stort sveket är gentemot de barn som växer upp i det "moderna samhället" är. Våra behov är helt enkelt osynliga. Hur mycket jag än hade velat tro det motsatta, kvarstår faktum. Min son är stämplad redan som nyfödd. Han har inga rättigheter. Jag har bara skyldigheter såsom mamma. Jag får inte vara sjuk, ha vuxna behov eller kräva att bli rättvist behandlad. Som 7-åring har min son fortfarande inga kompisar. Han har bara mig. Är detta verkligen 2014?

Tack för en bra skriven artikel! Håller helt med och känner av det du skriver.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk