Erotik i terapisoffan

Artikeln ”Att hitta sin grej” i Ottar nummer 3, 2005, väckte känslor och ledde till debatt. I texten berättade ”Kerstin” om hur hon blivit sexuellt förlöst genom att inleda ett förhållande med sin massageterapeut. Erotiska relationer mellan behandlare och patienter är dock ingen okomplicerad sak, och några av Ottars läsare eftersökte problematisering och fördjupning. Journalisten Anna Lytsy har lyssnat till två olika sätt att se på en sådan relation: övergrepp – eller jämbördigt förhållande.
”Det är alltid fel”, säger Gullvi Sandin, leg psykolog och psykoanalytiker.
”Jag håller inte med om det där moraliska”, säger Eva, som hade ett intensivt förhållande med sin psykiater under några månader.

FAKTA

Socialstyrelsen utfärdar kompetensbevis i form av legitimation för 21 olika yrkesgrupper, däribland psykologer, psykoterapeuter och läkare/psykiatrer.

• En legitimerad yrkesutövare är förpliktigad att arbeta ”i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet”.
• Den patient eller klient som inte tycker att så sker kan anmäla yrkesutövaren till Socialstyrelsen eller till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, som är en egen myndighet.
• Behandlande yrkesutövare utan legitimation lyder under ”Lagen om yrkesverksamhet på sjukvårdens område”.
• Den patient/klient som anser sig felbehandlad av en icke-legitimerad behandlare kan göra en polisanmälan.
• Yrkesbeteckningen ”terapeut” kan användas av vem som helst. Endast psykoterapeuter kan vara legitimerade.

Gullvi Sandin: Du är körd som behandlare

– Det är inte ok. Det är alltid fel när en behandlare har något slags sexuell relation med en klient. Säger Gullvi Sandin.

– Ja, det är det. För i samma ögonblick har du klivit av ditt professionella uppdrag. Den som börjar utgå från sina egna känslor och behov istället för från sin klients är körd som behandlare.

Gullvi Sandin är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och psykoanalytiker, verksam vid RFSU-kliniken i Stockholm och i privat praktik. Hon har lång erfarenhet av människor i terapi, och är tydlig i sitt ställningstagande att sexuella relationer mellan behandlare – av något slag – och klienter inte ska förekomma.

– Det är klart att jag inte kan utesluta att en sådan relation kan bli bra, men det kräver i så fall ett mycket stort arbete av paret. På någon nivå vet båda parter att det har hänt något som egentligen inte skulle hända, och det måste erkännas och bearbetas.

Skälet till att erotiska relationer mellan behandlare och klienter är något näst intill omöjligt, eller i alla fall mycket svårt, att hantera, är enligt Gullvi Sandin att förhållandet dem emellan alltid är ojämlikt. Den ena har sökt upp den andra för att få hjälp med problem som han eller hon inte klarar av på egen hand och kanske aldrig tidigare pratat med någon om.

– Det är en mycket speciell relation som uppstår i terapirummet, där klienten kan känna sig både sedd, förstådd och omhändertagen av behandlaren.

Liksom förälskad eller sexuellt attraherad.

– Ja, säger Gullvi Sandin. I längre terapier eller analyser är det snarare regel än undantag att klienten börjar känna varma känslor för sin behandlare, och önskar sig en hög grad av närhet.

Detta blir också ett redskap att arbeta utifrån i psykoterapin eller psykoanalysen: Vad är det egentligen klienten känner? Vad kan finnas under ytan i önskemålen om erotiska eller andra slags nära relationer?

– Att en klient blir förälskad i sin behandlare kan till exempel vara ett tecken på att hon eller han vågar öppna sig och känna närhet. Men det kan också bero på en föreställning om att hon eller han bara kan få uppmärksamhet och bekräftelse genom att vara förförisk, säger Gullvi Sandin.

– En människas erotiska föreställningar eller fantasier innehåller mycket information som man kan arbeta med i en terapi.

Om de inte levs ut vill säga. Då går, enligt Gullvi Sandin, inte bara ”arbetsmaterialet” förlorat, utan klientens beroendeställning och förtroende missbrukas dessutom.

Gullvi Sandin jämför relationen mellan behandlare och klient med den mellan barn och föräldrar:

– Om ett barn söker närhet, ömhet och förståelse men möts av den vuxnas sexualitet så är det ett övergrepp. Incest.

– Och lika lite som en förälder kan skylla på barnet i en incestsituation kan en behandlare skylla på sin klient.

Klienten är, klargör Gullvi Sandin, alltid fri att känna, tänka och säga vad hon eller han vill i terapirummet. Behandlaren är naturligtvis också fri att känna och tänka – men inte att leva ut.

– Det är därför det är så viktigt med egenterapi och egenanalys under utbildningen för psykoterapeuter och psykoanalytiker, så att man som behandlare får redskap för att bli medveten om sig själv.

– Om situationen ändå blir ohanterlig ska behandlaren söka konsultation eller, om inget annat återstår, bryta kontakten med klienten.

Gullvi Sandin menar att det inte brukar bli några större problem så länge en behandlare är medveten om vad som pågår i hennes eller hans eget inre.

– Det är giftigare om det är omedvetet och behandlaren får för sig att de egna behoven egentligen är klientens.

Gullvi Sandins egna erfarenheter av hur hennes terapeut hanterade vad hon kände för honom är goda:

– Vi hade en överenskommelse om att jag skulle berätta alla mina drömmar. Första gången jag hade en erotisk dröm om honom tyckte jag att det var oerhört pinsamt. Som om jag hade haft sex med honom utan att han visste om det. Dessutom var jag ung då, och tyckte att han var en gammal gubbe.

När Gullvi Sandin dock, under stora vedermödor berättade, visade det sig inte vara så farligt.

– Det var något med hans väldigt sakliga attityd som avdramatiserade det hela.

Dessutom kom det fram att drömmen egentligen handlade om Gullvi Sandins längtan efter att ha betydelse och bli sedd.

– Min terapeut hade väckt upp de där känslorna genom att vara som ett slags god far för mig. Och han lät mig känna det jag gjorde utan att kränka eller bestraffa mig – eller utnyttja mig för egen vinning.

Gullvi Sandin rekommenderar den som funderar på att gå i terapi av något slag att vända sig till en behandlare med legitimation.

– Det är ju ingen garanti, men ändå något slags kvalitetsstämpel.

Eva: Han visste allt och tyckte om mig i alla fall

Två dagar efter att den sex månader långa terapin avslutats ringde Evas psykiater hem till henne från sin mobiltelefon och bad henne komma ut på gatan där han väntade i sin bil. När hon gjorde det överlämnade han en röd ros och sa att han hade varit kär i henne sedan den första gången hon klev in i hans mottagningsrum, och att han ville leva med henne. Efter någon vecka inledde de ett förhållande. Men efter fyra månader skickade han ett sms där det stod att han hade bestämt sig för att gå tillbaka till sin fru.

Det är några år sedan nu.

– Jag kan inte se det som att felet var att Stefan var min läkare och jag hans patient, säger Eva. För mig är regler om att man inte får ha sådana relationer lika tramsiga som de om att anställda på vissa arbetsplatser inte får ha kärleksrelationer med varandra. Stefan och jag var först och främst människor.

– Samtidigt känner jag mig sviken, för han visste allt om mig och allt om min bakgrund. Och ändå gjorde han som han gjorde, och utan att ens förklara sig efteråt.

Alltihop började med att Eva mådde mycket dåligt efter en separation.

– Jag hade gjort allt för att bli sedd och bekräftad utan att lyckas. Jag var helt tom och urlakad.

Till slut tog Evas familj henne till sjukhus. Stefan, som var överläkare på psykakuten i den stad i södra Sverige där de båda bor, var den som tog emot henne. Han skrev ut antidepressiv medicin, vilket var vad Eva ville ha, men föreslog också att de skulle ses en gång i veckan framöver. Eva samtyckte och terapin inleddes.

– Det kändes jättebra. Jag berättade allt för Stefan, om alla dåliga relationer med män som jag haft. Han blev min fasta punkt på vägen tillbaka.

Efter ett halvår kände Eva att hon hade fått ordning på sitt liv och meddelade Stefan att hon ville avsluta terapin. Han svarade att det var bra, eftersom han gärna ville att de skulle träffas privat.

– Jag tyckte inte att det var något konstigt med det. Vi hade ändå setts och pratat effektivt kanske 25 gånger. Jag tyckte att vi hade blivit vänner och trodde att han brydde sig om mig.

Stefan föreslog att de skulle äta lunch en vecka senare. Det dröjde dock bara två dagar tills han åkte hem till Eva med rosen.

– Jag fattade ingenting! Det fanns inte i min värld att se honom som man. Det var ju bland annat därför jag hade känt mig så trygg med honom, för att vår relation inte var sexuell.

Vilket den dock omgående blev. Efter någon vecka av telefon- och sms-kontakt inledde Eva och Stefan ett förhållande. De talade om att gifta sig och skaffa barn och använde aldrig några preventivmedel. Stefan påbörjade skilsmässan från sin fru.

– Det var ingen jättepassion från min sida, men jag tänkte att det kanske inte var så dumt i alla fall. Han visste ju allt om mig, all skit, och tyckte om mig i alla fall.

– Och han var så säker på att det var just mig han ville ha.

Stefan och Eva hade en intensiv relation – tills en dag då han helt plötsligt försvann och slutade svara i telefonen när hon ringde. Så småningom kom sms:et om att han ville försöka igen med sin fru.

– Det var en chock. Ena dagen pratade vi om vilken kyrka vi skulle gifta oss i och nästa var det slut.

Eva försökte gång på gång komma i kontakt med Stefan, men han höll sig undan. Evas bror anmälde Stefan till Socialstyrelsen, men hon följde aldrig upp anmälan, som därför las ner.

– Jag ville inte att det skulle se ut som någon simpel hämnd.

Till slut sökte Eva upp Stefan på jobbet, så att han blev tvungen att släppa in henne på sitt rum för att inte riskera en scen. Han var iskall och rasande för att hon, enligt honom, hade anmält honom.

– Men det hade jag ju inte!

Eva har långsamt arbetat sig tillbaka till ett liv efter Stefan. De har idag sporadisk kontakt. Hon hoppas fortfarande på att en dag få en förklaring av honom, på varför han gjorde som han gjorde.

– Fast jag har förstått att han befann sig i något slags kris och ifrågasatte allt i sitt liv när jag dök upp och av någon anledning fick honom att må bra.

Eva säger att hon inte känner sig bitter, och hon upprepar att hon inte tycker att det faktum att Stefan var hennes läkare har med saken att göra.

– Jag håller inte med om det där moraliska.

– Men det förstår ju jag också att det kanske har med min egen överlevnad att göra att jag ser det så. Jag vill ju ändå tro att det var människan Eva som Stefan såg, och att jag betydde något för honom. Inte att jag bara var ett slags byte eller en patient som han utnyttjade.

Eva kommer inte att gå i terapi igen.

– Jag har creddat människor med högskoleutbildning och viktiga jobb för mycket. I min värld är det de som stöttar och hjälper andra och håller allt uppe. Eller var. Nu vet jag ju att de inte är mer än människor de heller.

Anna Lytsy, frilansjournalist och författare

”Eva” och ”Stefan” är fingerade namn, och detaljer som skulle ha kunna göra personerna identifierbara är ändrade.


 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2006) 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!