Ett dammigt arkiv märkt »eshgh«

Rojin Pertow skriver om hur språkförbristningen kring sexualitet i ens modersmål leder till en lucka i ens identitet

Det är främst i de vardagliga detaljerna som luckorna märks, de hål i meningarna som annars hade bildats kring en identitet, tegelstenar till ett bygge. Detta handlar inte om huruvida migranter bär på en skambelagd kultur, deras skyldighet att tala om det med sina barn när de väl nått det nya landet, eller hur de bör förhålla sig. Till. Det. Jag vet inte vad ordet sexualitet översätts till på mina modersmål. Det är vad det här handlar om.

»Företeelser som upplevs, känns i bröstkorgen, inpå och under självaste huden. Vad heter det på de språk jag tänker mina tankar?« 

Att inneha ett språk för något är inte alltid synonymt med att uppleva ett fenomen. Förnimmelsen kommer innan uttrycket. En identitet fanns innan ordet »identitet«, likaså fanns en sexualitet långt innan och efter dess språkliga motpart. Jag vet, då jag fortfarande saknar ord för saker som finns.

Företeelser som upplevs, känns i bröstkorgen, inpå och under självaste huden. Vad heter det på de språk jag tänker mina tankar? Jag kan säga att jag är någons dotter, syster, vän och [flickvän]. En vän som är en flicka. Det är så långt jag kan ta mig, för jag vet inte vad det heter egentligen. Att stiga in i mitt ordförråd märkt »kärlek och sexualitet« på svenska, är att bli bjuden in till skymningslandet. Varmt, färggrannt, doftande och rikt på mjukt gräs att sitta på.

Att sedan gå från det till en förbommad dörr, in till ett dammigt arkiv märkt »eshgh« i något så litet som en språkväxling eller en handvändning, torde med all önskvärd tydlighet visa det ena språkets rikedom och det andras tillkortakommanden i stark kontrast, men det är inte så det förhåller sig. I stället är det en lågintensiv sorg över vad som inte finns där.

»Alla dessa ord och meningar som målar en lidelsefull bild av åtrå, längtan, vibrationer och hjärtslag; de finns där och de har sagts, men av andra än mig.«

Framförallt är det den ouppfyllda potentialen: farsi och sorani var kärlekens språk långt innan franskan lade beslag på epiteten. Alla dessa ord och meningar som målar en lidelsefull bild av åtrå, längtan, vibrationer och hjärtslag; de finns där och de har sagts, men av andra än mig. De ägs av någon annan i ett annat land, och de fattas mig. Naturligtvis finns medlen för att bygga upp sitt språk i vuxen ålder, i någon mening slutar ett språk aldrig att utvecklas, inte heller på individnivå. Föreställ dig dock kära kamrat, att du i dag inte skulle veta vad du ska kalla de du älskar, utöver familj och vänner, som inte inger en känsla av fysiskt begär hos dig.

De du skänker en betydande del av din tankeverksamhet, de du planerar ditt schema efter i den mån det är möjligt, de du ger tillgång till din kropp och ges detsamma till deras tillbaka. Vilka är de, med dina ord?

En språklig manifestation betyder inte alltid att fenomenet som uttrycks existerar i den faktiska världen. I språket förekommer begreppet tid i timmar och minuter, någonting som i realiteten endast visar sig genom att dagen blir till natt och vintern till vår. Språket kan både abstrahera och konkretisera, vilket är varför det är vårt sätt att beskriva identitet på, både statiskt och dynamiskt. Det är inte så att någon stulit denna förmåga från mig, jag klandrar ingen.

Det är mer som att fröet aldrig såddes och det växte ingenting i marken där det mjuka, iranska gräset skulle ha varit.

»Färgen röd är röd oavsett vilket språk vi talar, men det är en rikedom att kunna förklara alla dess nyanser, vad som händer om en droppe vitt eller blått blandas i den.«

Det är naturligtvis inte bara jag, språkförbistringen bland mina landsmän är ständigt höljd i dunkel. Jag vet aldrig om de inte vill, eller om de som jag inte kan prata. Om det. Så detta är en nick till dem, till er, till oss. Det är inte vår kultur eller våra släktingar som svikit oss eller någonting som tagits ifrån oss. Det är någonting vars ord aldrig funnits där, men vars innebörd är högst verklig ändå.

Det stämmer att språk är makt, men det finns mer i livet än språk. Färgen röd är röd oavsett vilket språk vi talar, men det är en rikedom att kunna förklara alla dess nyanser, vad som händer om en droppe vitt eller blått blandas i den. På samma vis är någon fortfarande någon utan att behöva yppa ett ord, hon är någons dotter, syster, vän och flickvän. Men inte alltid på det språk hon tänker sina tankar. Migranterna och migranternas barn uttrycker sig mångdimensionellt, på flera olika språk. För där ett faller kort tar ett annat vid, och det är så vi har byggt. Vi drömmer i färg, vi talar i språk.

 

Rojin Pertow är antropolog och skribent

 

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

 

Ur nummer: 

Kommentarer

Det här var så fint och så sorgligt på samma gång.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!