Andreas Brunnstsröm Två världar möts 1.jpg

Andreas Brunnström Två världar möts 1.jpg
Andreas Brunnström Foto: Mikael M Johansson Illustration: Hanna Nika

För gammal för puberteten

Andreas Brunnström fick sin aspergerdiagnos när han var 17 år. Nästan tio år senare kom han i puberteten. I boken Två världar möts – att leva med Aspergers syndrom, skriver Andreas om mötet med ungdomsmottagningen. Ottar publicerar ett utdrag, och en intervju med författaren.

Jag har suttit länge i telefonkön efter att först ha prickat in den rätta telefontiden. Det har jag inga problem med, jag är van att passa tider. Men när jag väl kommer fram till sköterskan på ungdomsmottagningen, har presenterat mig och förklarat mitt ärende, att jag vill få en tid för att prata om sex och samlevnad, avbryter hon mig och frågar hur gammal jag är. När jag svarat som det är, att jag är 26, blir hon tyst en stund. Och säger sedan: »Tyvärr, Andreas, du är för gammal … Det är en åldersgräns på 25 för att man ska få komma hit.«

För gammal?! Jag har ingen aning om hur det här med sex fungerar. Hur kan man vara för gammal? Och vart ska jag vända mig i stället? Räddningen blir RFSU och mansmottagningen. Men, oj, vad jag skulle önska att det fanns en mottagning för oss med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som det så fint heter, med allt under ett och samma tak!

»Puberteten gick mig obemärkt förbi, och när andra pratade om onani, sex och sånt, så berörde det mig inte det minsta.«

Som så många andra människor somhar asperger kom jag in i puberteten rejält mycket senare än alla andra. Man kan egentligen säga att puberteten gick mig obemärkt förbi, och när andra pratade om onani, sex och sånt, så berörde det mig inte det minsta. Jag hade ingen aning.

Så, vad gör man när typ 26 och hamnar i puberteten? Jo, jag ringde så klart ungdomsmottagningen för att få en grundkurs för nybörjare, för att få veta vad som gäller, hur man ska tänka och vad man ska vara försiktig med. Jag ville få lite grundläggande kunskap helt enkelt.

Men eftersom jag inte fick komma dit, så fick jag i stället en idé. Tänk om det skulle finnas ett speciellt hus för oss med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Ett hus där precis allt finns under ett och samma tak, där personalen vet exakt hur vi fungerar, så att vi inte faller mellan stolarna, som är så vanligt annars.

De ska kunna svara: »Andreas, jag förstår din fråga, och utifrån ditt fall så fungerar det så här …« För vi är inte lika alla människor! Därför behöver vi också bli bemötta på olika sätt, även om vi alla naturligtvis ska bli bemötta på ett vänligt sätt, oavsett om vi har Downs syndrom, är rödhåriga, mörkhyade eller 98 år gamla. Jag har nämligen märkt att det lätt kan bli missförstånd när man går till en vanlig vårdcentral. De är inte så insatta på asperger och då kan det bli svårt att förstå vad till exempel läkaren som man träffat pratar om. 

Illustration: Hanna Nika

Det är min dröm. Jag vill öppna ett hus där alla är välkomna, oavsett ålder. Där vill jag att det ska finnas arbetsterapeuter, sjuksköterskor, logopeder, läkare, psykologer, sexologer och så vidare, som är extra kunniga på de här funktionsnedsättningarna. Ingen ska behöva känna sig dum när han eller hon ringer, ingen ska behöva känna att han eller hon inte passar in. Inte ens alla normala ska behöva känna att de inte passar in, även om det inte är de som ska få hjälp i första hand. Det ska naturligtvis inte heller finnas någon åldersgräns. Här ska vi alla kunna samlas, den som har Downs syndrom, den som har Tourettes syndrom, de med adhd, de med asperger. Det ska inte heller spela någon roll om vi är 17, 26 eller 92 år gamla.

[…]

Hur gick det då för den här 26-åringen som suttit i telefonkö för att få lite grundläggande råd om sex och samlevnad? Jo. Jag gick i många år till RFSU i stället där jag träffade en manlig sjuksköterska. Några dagar innan jag skulle dit skrev jag ner mina frågor och skickade dem till honom och så fick jag svar på dem när jag kom dit. Min samtalskontakt skulle sen sluta på RFSU och då fixade han så att jag fick komma till Stockholms mansmottagning. Där går jag numera på samtal hos en psykolog.

Vi pratar mycket om hur man ska bete sig när man dejtar, om hur det fungerar på sociala forum som Facebook och om vissa umgängesregler. Vi pratar om saker som hur det går till på krogen och om hur man beter sig i olika sammanhang. Det känns skönt, för ibland är det svårt att förstå hur andra människor tänker och varför de beter sig som de gör i olika sammanhang. Man hänger inte riktigt med och då kan jag få hjälp att begripa när jag pratar med sjuksköterskan som från början sa att han inte kunde något alls om asperger.

[…] 

»Jag har mycket inom mig som behöver komma ut, till exempel det här med att jag kom i puberteten så sent, det grämer mig väldigt.«

Numera går jag hos en psykolog som kan asperger. Jag träffar honom var tredje månad, och det räcker för att jag ska hålla mig lugn. Så länge jag får gå och prata av mig, som hos min psykolog och på mansmottagningen, slipper jag oron. Jag är så orolig för att jag ska bli deprimerad eller få ångest, jag vill inte det. Jag har mycket inom mig som behöver komma ut, till exempel det här med att jag kom i puberteten så sent, det grämer mig väldigt. Det kanske är svårt att förstå varför det är så stort för mig, men det handlar mycket om att jag blev ännu mer utanför i samband med det. Jag fattade inte alls vad alla pratade om och jag fick inte någon som helst möjlighet att vara med i den svängen. Jag kände mig så fruktansvärt utanför, och det är jag ledsen för än i dag. 

 

Utdrag ur Två världar möts – att leva med Aspergers syndrom (Gothia fortbildning förlag, 2017) av Andreas Brunnström med Anna-Maria Stawreberg.

 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 

INTERVJU:

 

Hej Andreas Brunnström, författaren till Två världar möts, om puberteten, relationer och bristerna inom vården.

 

Du skriver i boken om att du kom in i puberteten långt senare än dina kompisar, vilket är vanligt om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Hur var det för dig?

— När mina kompisar var klara med sin pubertet hade min inte ens börjat. Om jag hade gått i en särskild klass eller skola med andra med asperger hade vi gått igenom det tillsammans. Då hade jag fått veta att det är normalt att vara sen. Nu förstod jag inte varför inget hände mig när jag var mellan 12 och 15 år. Det skulle ju hända nåt då. Det var väldigt svårt och det känns som om jag aldrig fick en riktig pubertet.

Andreas Brunnstsröm.jpg
Bild: Mikael M Johansson

När du kommit in i puberteten så kontaktade du en ungdomsmottagning, men fick beskedet att du var för gammal (åldersgränsen är 25 år). Vad tänkte du då?

— Ja, jag var 27 år och förstod inte varför jag var för gammal. Jag fick ingen tydlig förklaring. Det var ju rätt tid för mig. Därför tycker jag att det ska finnas särskilda ungdomsmottagningar för de som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som asperger. Då kan man komma när man är 27 eller 35 år och bli tagen på allvar. Inom vården är kunskapen fortfarande bristfällig. Och det här är så viktigt! Det pratas alldeles för lite om kärlek, sexualitet och asperger.

»Jag var 27 år och förstod inte varför jag var för gammal. Jag fick ingen tydlig förklaring. Det var ju rätt tid för mig.«

Så småningom kom du till mansmottagningen i Järva och har fått stöd från Asperger center. Vad var det du behövde prata om?

— Till exempel hur gammal man ska vara för att ha ett förhållande. Hur länge dejtar man? Många säger att man känner när man är ett par men det fungerar inte för mig. Jag behöver veta exakt när man blir ett par. Många med asperger har svårt att visa känslor och vi har svårt att läsa av andra, så hur vet man då att det är kärlek? Det är fortfarande mycket kring sex- och samlevnad som kan vara svårt för mig, och nu är jag 37 år. Men när jag har fått hjälp har självförtroendet vuxit.

Hur tänker du kring relationer?

— För mig skulle det vara svårt att vara tillsammans med nån som inte har asperger. Jag skulle önska att det fanns mötesplatser, som en bar eller restaurang, där man vet att alla har Aspergers syndrom, ADD eller ADHD. Det skulle göra det enklare att träffa någon. Det blir så många konflikter annars. Som till exempel det här med kroppskontakt, för många av oss med asperger är det svårt med kroppskontakt och då kan man synka bättre.

Vad vill du uppnå med boken?

— Den ska fungera som en lathund både för den som själv har asperger men också för anhöriga och andra, till exempel inom vården. Det är svårt att bli lyssnad på. Även nu 2017 måste jag bråka för att få den hjälp jag behöver.

 

Anna Dahlqvist chefredaktör på Ottar. 

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.