Förlorat paradis - Girighet, sexslaveri och amerikanskt hyckleri

På paradisön Saipan i Mikronesien har USA sanktionerat låglöneslaveri för den amerikanska klädindustrin sedan många år. Efter politiska skandaler lägger fabrikerna nu ner, och de tusentals skuldsatta gästarbetarna – nästan bara kvinnor – tvingas in i den spirande sexturistbranschen.

Straffen kom försent

Sedan denna artikel publicerades våren 2006, har de korrupta politiker och lobbyister som upprätthållit de arbetsrättsliga övergreppen, blivit offentligt fördömda i USA. Jack Abramoff sitter numera i fängelse för att ha mutat tjänstemän och för förskingring, Tom DeLay har inte längre någon politisk post. Den amerikanska senaten röstade nyligen igenom en lag som höjer minimilönen på Mariana-öarna till 35 kronor i timmen. Ironiskt nog är det troligen för lite och för sent för de tusentals gästarbetarna på Saipan. Lönehöjningarna kombinerat med nya internationella avtal innebär att fler klädfabriker på Saipan slår igen. I fabrikernas frånvaro lämnas hundratals fler kvinnor arbetslösa, skuldsatta, och med få valmöjligheter annat än prostitution och strippande för att betala tillbaka sina lån. Vill du veta mer om de politiska turerna kring Norra Mariana-öarna, gå in på Msmagazine.com, där följs historien upp och du kan också läsa reportaget i sin helhet.

Surret från hundratals symaskiner ljuder i den tjocka, dammiga luften på klädfabriken RIFU på ön Saipan. I en gigantisk magasinsliknande lokal, bakom bevakade metallstängsel, sitter 300 anställda – de flesta kinesiska kvinnor – som klipper, syr, stryker och viker blusar med sådan effektivitet och koncentration att de nästan liknar maskiner själva.

Arbetarna producerar över 15 000 plagg om dagen för märken som Liz Claiborne, The Gap, Ralph Lauren med flera. Märkesföretagen äger inte fabriken, de anlitar underleverantörer som driver lokala fabriker som ligger utspridda på de små paradislika Norra Mariana-öarna i Mikronesien, nära Indonesien.

Om en arbetare inte klarar att producera en viss kvot kläder per dag måste hon stanna kvar efter dagens slut och arbeta gratis för att bli klar. Annars riskerar hon att inte bli utvald till framtida – betalt – övertidsarbete, vilket är nödvändigt för att överleva.

Arbetarna, främst från byar på landsbygden eller storstädernas slumområden, är ofta djupt ekonomiskt skuldsatta, efter att ha fått betala upp till 35 000 kronor till ”rekryterare” för ett års kontrakt. Pengarna – en mindre förmögenhet i Kina där flest rekryteras – har många lånat av lånehajar som tar upp till 20 procents ränta. Om arbetarna inte jobbar enormt mycket övertid har de svårt att betala tillbaka. Innan man tjänar sin första dollar måste en som är skyldig, säg 35 000 kronor, jobba nästan 2 500 timmar för minimilön, vilket motsvarar fler 40-timmarsveckor är vad som ryms på ett år.

Och det förutsatt att man faktiskt får betalt. Fler och fler anställda lämnar in formella klagomål om att de inte fått ut sina löner, vissa kvinnor vi pratar med har inte fått sin lönecheck på över fem månader. Trots att kvinnorna på RIFU och andra fabriker på Saipan jobbar sex dagar i veckan, upp till 20 timmar om dagen.

– En eller två dagar i veckan jobbade vi genom en hel natt, jag var helt utmattad,

säger Chen Xiaoyan, 26, en nervös ung kvinna med tunn hästsvans som tidigare jobbade för RIFU.

– Ibland var vi inte ens lediga på söndagar, men om man inte ville jobba så tilläts man ingen övertid. Som straff, säger hon.

Lyder under USA:s lagar

Amerikanska konsumenter som köper kläderna dessa kvinnor producerar har aldrig hört talas om Saipan, eller om de tretton andra öar som utgör samväldet Norra Mariana öarna (CNMI). Öarna, som ligger strax utanför Guam (som tillhör

USA) beslagtogs från japanerna av amerikanska militärstyrkor under andra världskriget och fungerade som bas för de atombomber som senare skickades till Hiroshima och Nagasaki. Efter kriget kom Norra Mariana-öarna att tillhöra FN:s territorium, men förvaltades av USA.

År 1975 röstade Saipans ursprungsfolk, som består av småbönder och fiskare, för att bli en del av USA:s samvälde. En beteckning som gav invånarna formellt amerikanskt medborgarskap och ställde dem under USA:s lagstiftning. Två kritiska undantag kom dock att gälla; öarna undantogs från USA:s regler om minimilön, Mariana-öarna kunde därför sätta egna lägsta lönenivåer (idag cirka 25 kronor, jämfört med cirka 40 kronor i USA) samt från de flesta bestämmelserna som gällde kring immigration. Det har gjort att klädproducenterna som driver fabriker på Saipan tillåts importera tusentals utländska gästarbetare som – ironiskt nog – märker kläderna de syr med ”Made in Saipan (USA)”, ”Made in Northern Marianas (USA)”, eller helt enkelt ”Made in USA”.

Gästarbetarstatus innebär att arbetarna får stanna på öarna på obestämd tid, men aldrig kvalificerar sig för amerikanskt medborgarskap. De som klagar över arbetsförhållandena blir inte bara sparkad från sin anställning på sekunden, utan – enligt undantag i immigrationsreglerna för gästarbetare – utvisade.

– Det finns allvarliga problem här och alla vet om det, säger den federala amerikanska ombudsmannen Jim Bendetto, och tittar ut från sitt kontorsfönster på regnet som öser ner.

– Ingen skulle säga att arbetare inte blir utnyttjade här. Det finns inga fackföreningar på Saipan, och det lokala arbets- och immigrationsdepartementet är så underfinansierat att det tar upp till ett år att handlägga ett enda fall av missförhållanden på arbetsplats.

Bristen på arbetsrätt var precis vad inflytelserika politiker och lobbyister ville. De såg Mariana-öarna som en utmärkt plats för en blomstrande, oreglerad industri. Den ökände lobbyisten Jack Abramoff, jobbade sedan 1995 med samväldet, och senare för klädproducenterna. Hans uppgift var att se till att förslag som gav arbetarna större rättigheter inte gick igenom kongressen. Abramoff drog in miljoner till Norra Mariana-öarna, och stod i daglig kontakt med den maktstarke republikanske kongressledamoten Tom DeLays kansli. DeLay var ansvarig för att republikanska partiet röstade enhetligt, och eftersom partiet var i majoritet kunde han sätta agendan, och se till att reformförslag inte gick till omröstning.

För Tom DeLay var Mariana-öarna en perfekt grogrund för kapitalismen. 1998 firade han nyår på Sapian med sin familj och berömde den lokale guvernören så här; ”Du är en ledstjärna för vad som pågår inom det republikanska partiet, du representerar allt gott vi försöker göra i Amerika genom att leda världen mot en avreglerad marknadsekonomi”.

Hotade att bryta av benen

För att få en annan bild av Saipan räcker det att gå över gatan. Vid halvelva har tusentals kinesiska kvinnor just slutat jobbet och försöker ta sig hem genom det ihärdiga regn som skär genom den mörka natten. De passerar de lite exklusivare, fabriksägda barrackerna tills de kommer till små skjul av korrugerad plåt, med tunna trädörrar. I ett av plåthusen bor tre kvinnor som delar en dubbelsäng. Lukten av wokade grönsaker fläktar från ”köket” – ett par kokplattor och bunkar med vatten i ett hörn utanför skjulet. Nio personer samsas om en toalett.

En kvinna har jobbat här i två år, men är inte ens i närheten av att betala tillbaka skulden till sin rekryterare. De andra nickar instämmande.

– Jag har hört att långivaren bryter benen av min familj om jag inte betalar tillbaka pengarna snart. Jag oroar mig mycket för det, sade den 35-åriga kinesiskan när vi talade med henne via en tolk.

– Den enda maten jag har råd att köpa är ris och en viss sorts billiga förkokta grönsaker. Mina tänder blöder jämt, säger hon. Hennes ögon är som våta stenar.

De flesta gästarbetarna kommer från Kina, Filippinerna, Bangladesh, Thailand. Många är extremt lågutbildade. Av de 30 arbetare vi intervjuar har nästan alla barn som de lämnat hos släktingar i hemlandet, i hopp om att tjäna ihop till barnens skolgång.

– Rekryterarna berättade att USA är ett fritt land, och eftersom vi aldrig varit här trodde vi på dem, säger en 22-årig fabrikssömmerska från Fujian-provinsen i Kina.

– De ljög.

Om en kvinna råkar bli gravid medan hon arbetar på Saipan, ställs hon inför ännu en mardröm. Enligt en undersökning av USA:s inrikesdepartement har ett antal kinesiska arbetare på Marianaöarna tvingats återvända till Kina för abort, eller tvingats till en illegal abort.

Graviditeter är ett stort problem. Många gästarbetare är rädda för att förlora jobbet. Det hände Chen Xiaoyan. Hon var anställd av RIFU. För tre år sedan fick hon sparken för att hon vägrade lämna in ett attesterat intyg, där hon gick med på att stå för alla kostnader i samband med sin graviditet.

Med få ekonomiska alternativ känner en gravid arbetare sig ofta tvungen att besöka en av de illegala abortklinikerna. Fyra akupunktur-kliniker erbjuder piller som framkallar abort, enligt en tolk och före detta fabriksarbetare vi träffar.

– Jag har skjutsat fyra kinesiska kvinnor hit för abort, säger han och pekar mot en oansenlig cementbyggnad med röda kinesiska bokstäver och en skylt på engelska där det står ”Akupunktur, örter, massageoljor”.

– Jag har sett tjejer som aldrig ville sluta blöda, och vid två tillfällen fick jag skjutsa tjejer till sjukhus.

Klädfabrikerna flyttar från Saipan

Än mer illavarslande är att Saipans klädindustri nu minskar. I juni 2005 gick GATT-avtalet ut (internationellt avtal sedan 1974 som reglerat den globala handeln med textil och kläder). Det har drastiskt begränsat den kvot som får exporteras till USA varje år. Det var just friheten från kvoter och tullar som lockade klädfabrikanter till regionen. Utan dessa fördelar flyttar de nu till Kina, Vietnam och Kambodja, där de kan betala ännu lägre löner.

Sedan GATT-avtalet fram till maj 2007 har 15 fabriker stängt. Klädindustrin har halverats och tusentals arbetare står utan jobb. Vissa observatörer tror att alla fabriker har lagt verksamheten 2008.

Tusentals klädarbetare har då inte en chans att tjäna ihop till skulden till rekryterna i sina hemländer. Vad ska de göra om fabrikerna stänger? Vissa kommer söka arbete inom den återupplivade turistindustrin, men jobben är få. När ett hotell utlyste 100 platser förra året köade 1 000 personer. Dessvärre kommer många istället vara med och göda öarnas andra lukrativa, idag spirande industri; sexturismen.

– Jag kan fixa massor av kinesiska flickor, säger en man med en väldigt lång nagel på ett av sina fingrar. Han kalllar sig ”Free”.

– Du kan ta en tjej till hennes rum och göra vad du vill med henne. Hela natten.

Saipans red light district, där strippklubbar samsas med massageinrättningar, drar till sig asiatiska affärsmän, och marinsoldater på tredagarspermis från de amerikanska baserna i Indiska oceanen.

– Varje gång ett fartyg går in till hamn vill de ha tjejer, säker en taxichaufför.

– De säger ”Jag vill ha ett bra knull ikväll, fixa mig en trevlig tjej”, berättar

han.

Luras till sexbranschen

Det finns ingen pålitlig statistik, men uppskattningsvis är 90 procent av Saipans prostituerade före detta fabriksarbetare, och säljer sexuella tjänster för cirka 350 kronor natten.

En del har också trott att de rekryterats till restaurangbranschen.

– Jag trodde jag skulle jobba som dansare, säger en ung filippinska. Hennes röst är inte högre än en viskning, och håret ligger som en gardin framför ansiktet.

– Jag blev väldigt förvånad första kvällen de sa till mig att jag skulle strippa. Det enda sättet att få dricks var att fånga upp pengarna med brösten eller vaginan. Och det fanns ett vip-rum där folk kunde ha sex, säger hon.

Så småningom fick hon och en vän sin chans att fly. De gjorde ett rep av hopknutna byxor, och firade sig ner från en balkong på andra våningen.

– Vi skämdes jättemycket för det vi gjorde men det gick inte att säga nej. Min familj litade på att jag skulle försörja dem, säger hon.

Bristen på rättigheter för gästarbetare, och avsaknad av politiska initiativ för att förbättra situationen, skapar en grogrund för slaveri, berättar Jolene Smith, chef för människorättsorganisationen Free the Slaves.

Pengar till sin sons skolgång

Den mest hjärtskärande historien vi får höra på Saipan kommer från en 24-årig filippinska som inte vill uppge sitt namn. Hon, och en 22-årig kvinna som sitter bredvid henne på en bänk, kom hit förra hösten (2005, reds anm). En rekryterare erbjöd dem 2 800 kronor i månaden som servitriser. Hennes 14 månader gamla son hade dött av uttorkning året innan för att hon inte hade pengar till medicin. Hon kunde inte säga nej, viskar hon, eftersom hon trodde det skulle leda till att hon kunde erbjuda ett bättre liv åt sin andra, treåriga son.

– Men de tvingade mig att arbeta som prostituerad, säger hon.

De förväntades ha sex med upp till fyra män per dag, och fick bara en skål nudlar att äta.

– Den kvinnliga chefen sa att om jag inte arbetar får jag aldrig åka tillbaka till Filippinerna eller återse min son. De skulle anmäla mig så att jag hamnade i fängelse.

Medan vi pratar på härbärget där hon gömt sig de senaste fem månaderna, kurar den andra tjejen ihop sig till en boll, och tårar rinner ner längs hennes kinder.

– Det här är en mörk, mörk plats i Amerika, säger en före detta klädesarbetare medan vi kör förbi en av de dolda abortklinikerna under den tropiskt varma solen. Det är som en mardröm.

Text: Rebecca Clarren
Översättning: Carolina Hemlin

Rebecca Clarren är undersökande journalist med bas i Portland, Oregon, USA. Hon intresserar sig särskilt för arbetsmarknadsfrågor. Clarren har skrivit för bland andra Salon, The Nation och Los Angeles Times Magazine. Erica Hsu och duVergne R. Gaines har bidragit med research till denna artikel. Texten är en kortad version av Paradise Lost. Greed, Sex Slavery, Forced Abortions and Right-Wing Moralists publicerad i MsMagazine

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk