hemstad-klubb.jpg

Tomas Hemstad (t.h) klubbar I Berlin. Foto: Wolfgang Andres

Festen visar vägen

Den är ett undantag, en utopi, åtminstone för några timmar. Tomas Hemstad om varför festen är så viktig – där vi kan vara mer än oss själva, känna oss älskade av både vänner och främlingar. Och där allt är möjligt.

Jag går ner för trapporna mot källaren. Ett discobeat pumpar i det knullrum som för kvällen huserar ett litet dansgolv fullt med björnar. Jag kindpussar Timo bakom skivspelarna. »Behöver du något att dricka?«. Han skakar på huvudet, och jag springer upp för trapporna igen, kommer ut i drakrummet, döpt efter den enorma drakstatyn på väggen som sprutar eld om man trycker på en knapp i dj-båset. Här står ett band och spelar krautig industrirock och jag stannar för att lyssna ett tag innan jag rusar vidare mot det stora dansgolvet där en enorm tårta precis ska rullas ut. Den gör det, och precis när discjockeyn drar igång något techno-klassiskt som jag känner igen (Model 500?), så hoppar en skäggig man ut ur tårtan och hela dansgolvet skriker av glädje. Välkommen till Gegen. 

Min festidentitet bildades i ett repressivt Stockholm, ungefär från 1993 och framåt. På punkspelningar på Kafé 44 lärde jag mig att det magiska med en moshpit är inte att man hoppar runt och slår på varandra, utan de tio utsträckta händerna som hjälper dig upp om du faller. Första gången jag dansade i flera timmar i sträck var på Tuben, en klubb som huserade i de ombyggda toaletterna vid Odenplan 1996, på en drum’n’bass-fest som hette Pee Pee. Jag minns att kondensen droppade från taket och att de hårdaste killarna och tjejerna hade tjocka North Face-jackor på sig. Och så var det Docklands. 

Det var runt den här tiden som rejv blev ett fult ord i svensk offentlighet och drösvis med civilpoliser skickades ut för att speja på dansglada ungdomar. Ganska snart blev stämningen mörkare, alla tittade sig över axeln för att slippa spendera nattens sista timmar på polisstationen, och det gick inte längre att slappna av och hänge sig åt rytmen och basen. Men vi gick ut än då ändå. Allt oftare på bögklubb eller liknande. 

>>Bögar, flator, strejta, transpersoner och cispersoner dansade extatiskt med varandra, som om vi aldrig gjort något annat!<<

När jag tänker på hur Sveriges hbt-samhälle har utvecklats sedan jag var ung så är det genom fester som jag ser förändringen ske. 1998 var jag del av det kollektiv som startade Queerpunk. Vi var en brokig skara av tonåringar och unga vuxna som hade en vision om att det gick att festa till annan musik än schlager och house vilket var så långt som hbt-Stockholms fantasi sträckte sig under denna tid. Jag minns de första festerna på Studion och Kafé 44 som svårhanterliga. Bögar och flator gick sällan på samma fester, och det var ovanligt med fester som riktade sig till alla inom queercommunityt, snarare än en specifik grupp. Det tjafsades en del, bildades små grupperingar inom festerna och stämningen var bitvis kärv. 

Men processen hade satts igång, och för varje gång vi gjorde fest blev det trevligare. När vi, runt millennieskiftet, deklarerade att Queerpunk skulle dö och gjorde vår sista fest var det som att något hänt. Bögar, flator, strejta, transpersoner och cispersoner dansade extatiskt med varandra, som om vi aldrig gjort något annat! Det finns en bild på mig från chillouten på Docklands omgiven av Psychic TV-symboler och med en cigarett hängande från munnen, drypande av svett. Varje gång jag ser den bilden tänker jag att jag kanske aldrig varit så lycklig. Ganska snart efteråt startade Daniel (som varit drivande i Queerpunk) och Asynja (som drivit klubben Puma), klubben Slick på Södra Teatern, där denna nya blandning av människor omsattes på riktigt. Plötsligt kändes inte hbt-festandet som något undanskuffat, där minsta gemensamma nämnare alltid gällde. Plötsligt var våra fester de som alla ville gå på. 

Jag och Makode startade Asshole, ett tillhåll för hobbits som gillade alternativ musik, med ett eget rum på TipTop, som var den tidens stora hbt-disco. Det var där jag upptäckte att festens magi handlar om att blanda människor som vanligtvis inte söker sig till varandra. 

På festen blir praktiken som teorin bygger mot synlig. Vi kan prata och prata om hur vi vill att världen ska se ut, men genom fester kan vi visa hur det skulle kunna se ut istället. Nej, jag menar inte att festen förändrar världen, men jag tror att den kan visa vägen mot andra möjliga världar. Festen kan i bästa fall ge oss den frihetskänsla som kanske borde omge oss hela tiden, den där vi känner oss säkra och älskade av både vänner och främlingar. Det må vara en utopi men det är en utopi som går att uppnå, i åtminstone några timmar. 

1991 gavs Hakim Beys bok TAZ: The Temporary Autonomous Zone ut. Boken, som är en märklig blandning av politisk filosofi och poesi, beskriver bland annat taktiker för att skapa zoner som står utanför samhällets kontroll. Enligt Beys resonemang är ögonblicken innan revolutionen har stelnat i nya samhällssystem den egentliga utopin, och densamma upphör så fort kontrollapparaten sätts i bruk. TAZ blev en kultbok som inspirerade rejvscenens teknival-fester och la grunden för det som skulle komma att bli festivalen Burning Man. Rejvare och anarkister – som upplevde att den enda sanna friheten var på de ofta olagliga festerna – gjorde festen som sådan till ideologi. 

>>Festen kan i bästa fall ge oss den frihetskänsla som kanske borde omge oss hela tiden<<

Festivaler som Burning Man i Nevada-öknen och Fusion i Tyskland drar ut festens timmar över flera dagar. De skapar en värld runt omkring besökaren där andra normer och värden råder än i övriga samhället. Klubbar som Berghain gör detta i mindre format, och i städer som Berlin kan man (om man har orken, pengarna och lusten) flyta runt mellan dem i dagar i sträck utan att gå och lägga sig. För vissa städer har detta blivit ett lockbete, något som skapar jobb och lockar turister. I Sverige är vi dock inte lika bra på att värna om det karnevaliska. Festande ses som ett nödvändigt ont som kräver enorm reglering och kontroll. Det mest organiserade motståndet mot detta har kommit från libertarianer (Frihetsfronten) och det är svårt att tänka sig technodemonstrationer som de som hölls i Tyskland när Gema (motsvarande svenska Stim) försökte höja sina arvoden gentemot klubbarna. Egentligen tror jag att vi är lika glada i fest i Sverige, like fästa vid våra favoritklubbar och fester, och lika bra på att dansa. 

När jag flyttade till Tyskland för snart sex år sedan så trodde jag att jag slutat med fester, slutat spela skivor. Jag tänkte att i Berlin behöver jag inte göra något, där finns allt. Men ganska snart började jag finna luckor, se hur separerade olika delar av hbt-rörelsen och klubbkulturen var. Enter Gegen. Tillsammans med två italienare, en med rötter i den ideologiska techno-scenen och en från den akademiska queerpolitiska världen, bestämde vi oss för att börja göra fester tillsammans. 

Den skäggiga mannen är ute ur tårtan sen länge. Vi har stängt tre av dansgolven och kvar på festen är bara de som orkar ända till slutet. Stora dansgolvet fortsätter pumpa techno men vi sitter ute vid poolen och slappar. Överallt dräller det av halvnakna kroppar. Kvinnor, män, folk som inte definierar sig som någotdera. Vi sitter i små grupper men det är som att vi alla är inbegripna i en kollektiv omfamning. Här är vi mer än vad vi är annars. Mer oss själva och mer någon annan. Bara mer. Och här ser vi allt som faktiskt är möjligt. 

 

Tomas Hemstad är frilansskribent

 

Ottar går att beställa här!

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!