Fotbollen gör oss fria

Marit Östberg minns sitt åttiotal och konstaterar att trots flatfobi och enskilda nationers bakåtsträvande är damfotbollens framgångssaga ett efterlängtat faktum, och Pia Sundhage är en sann hjälte.

När jag på 1980-talet sprang runt på dammiga grusplaner. När jag andades och åt fotboll. Om jag anat vilka historiska vingslag jag red på medan fotbollen rusade runt i blodomloppet. Om jag anat vilken historisk milstolpe min idol Pia Sundhage var. Om jag anat att det som var lika självklart som livet i själva verket var ett resultat av hård, lång kvinnokamp.  
Inför det sjätte damfotbolls-VM i världshistorien ser jag en intervju med Pia Sundhage i tv. Jag har gåshud. I rutan sitter tränaren för USA:s landslag och uttalar sig om sin tränarfilosofi med en självklar pondus som sällan ses hos en kvinna på internationell fotbollsnivå. Hon är en av de första kvinnliga topptränarna i världen. Och öppet lesbisk .  

Fotbollsemancipationen är en framgångssaga. Om man tänker att det så sent som 1970 i Sverige diskuterades om kvinnors fysiska och sociala lämplighet att spela fotboll. Att damfotboll var förbjuden i Tyskland fram till samma år.  
Men om man inte jämför sig med historien, utan med samtiden. VM 2010 fick varje herrspelare i det vinnande nationallaget 250 000 euro, till det vinnande damlandslaget 2011 lovas 60 000 euro per spelare.  
Men det blir bättre. Både i Tyskland och i Sverige är fotbollen den mest växande lagsporten för tjejer. Och det har aldrig varit så mycket medial, seriös och oseriös, pepp och uppmärksamhet som nu, inför och under VM 2011. Tysklands öppningsmatch mot Kanada spelades inför en fullsatt arena i Berlin. 73 680 människor. Det är stort.  

Både i Tyskland och i Sverige är fotbollen den mest växande lagsporten för tjejer. 

gudrun.jpg– Minst tjugo procent var flator i publiken, berättar Gudrun Fertig, som var där. Det kändes nästan som årets andra Pride, säger hon när hon rapporterar från Tysklands invigningsmatch på Hitlers skrytbygge Olympia Stadion.
Gudrun Fertig är min fotbollstränare, hon fick mig att börja spela igen efter tjugo års uppehåll. Jag trodde jag var för gammal. Tanter spelar inte fotboll. Jag visste inte att det där barnet forfarande levde i mig, hon som sprang omkring med glädjen och bollen i hjärtat. Nu har jag fått ett eget lag i Berlin, med bara lesbiska tanter som yr runt på konstgräs.  
När Fertig inte tränar sitt lag är hon online-redaktör för Tysklands två stora hbt-tidningar Siegesäule  och L-Mag. L-Mag, en tidning för lesbiska, har just kommit ut med ett nummer om damfotboll.
“En av elva är hetero”, är tidningens titelrubrik. Omslagsflicka är Fatmire Bajramaj, den enda som kommit ut som hetero i det tyska damlandslaget.

Gudrun Fertigs tes är att damfotbollen i Tyskland är en lesbisk sport, men att spelarna själva och medierna av olika anledningar håller det faktumet på intern nivå. När L-Mag inför sitt fotbollsnummer försökte samtala med landslagsspelarna om deras sexuella identitet ville nästan ingen ställa upp på en intervju.  
– Problemet är att man oftast tror att homofobi fungerar likadant inom herr- och damfotboll, vilket det inte gör, menar Fertig. Inom herrfotbollen finns det klassiska fobin, hetsen mot bögar som gör det svårt för den enskilda individen att komma ut.  

Inom damfotbollen är det inte själva laget, utan samhällets flatfobi som är hindret.

Inom tysk damfotboll får man vara lesbisk, det finns en annan möjlighet att vara öppen, iallafall internt. Och det finns offentliga, väldigt oproblematiska, komma-ut-historier. Som Tysklands andre landslagsmålvakt Ursula Holl som gift sig med sin partner.  
Men de offentliga komma-ut-historierna kunde varit många, många fler, menar Fertig. Inom damfotbollen är det inte själva laget utan samhällets flatfobi som är hindret.  
– Om alla kvinnor inom tysk fotboll skulle börja prata öppet om sin sexuella identitet skulle det visa sig att nästan alla var flator. Då skulle damfotbollen få den där flatstämpeln som man kämpar så hårt för att få bort – för att inte skrämma iväg ”vanliga” tjejer från att börja spela, och för att inte förlora tittarsiffror och sponsorer. Man föreställer sig att de som intresserar sig för fotboll är heterosexuella män och kärnfamiljer, och att de inte vill se lesbiska spelare. Vilket naturligtvis inte är sant, självklart skulle folk fortsätta visa intresse även om majoriteten inom landslaget skulle visa sig vara lesbiska.

Men idag är det viktigaste att skapa bilden av att “vanliga” tjejer spelar fotboll. 
Kanske är det en av förklaringarna till havet av hästsvansar på VM-planerna i år, de europeiska spelarnas märkligt homogena stilar. Ett annat exempel är de unga spelarna från Tysklands U21-lag som fotograferades i sexig skolflickelook i Playboy några veckor innan VM. Enligt egna utsagor var anledningen till att de ställde sig framför kameran att bevisa att man inte måste vara ful och okvinnlig för att spela fotboll.
Problemet är om fotbollsspelarna förväntas representera en enda sorts kvinnlighet. Om lesbiskhet och otraditionell kvinnlighet fortsätter att vara ok som undantag, men aldrig som norm.  
Gudrun Fertig fantiserar om hur det varit om hennes regnbågsdröm slagit in på Olympiastadion. Att det alternativa varit så kraftfullt att ingen ställt sig upp när nationalhymnerna spelades, att tusentals åskådare viftat med regnbågsflaggor istället för sina svart, röd, gula färger. Den hetsiga alkoholiserade matchostämningen saknades, men patriotismens symboler ifrågasattes inte.  
Frågan är hur mycket damfotbollens popularitet kommer påverka elitfotbollen, och hur mycket elitfotbollen kommer att förändra damfotbollen.  

Om jag som fotbollsbarn på 1980-talet anat hur privilegierad jag skulle känna mig trettio år senare när jag tänker tillbaka på timmarna, dagarna, åren jag spenderade med lagkamrater, att jag fick utvecklas tillsammans och lära mig samarbeta och inte konkurrera med andra tjejer. Att bara få finnas där tillsammans med de andra.

 

Marit Östberg är frilansskribent, bosatt i Berlin och Stockholm.

 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!