EpifonimaLucy_PhotoKlaraG.jpg

Bild: Cirkus Cirkör.

Fullständigt feministiskt

RECENSION Epifónima, Cirkus Cirkör

Feminismen tar plats i scenkonsten när Cirkus Cirkörs »Epifónima« gestaltar århundranden av kvinnokamp mot patriarkatets bojor.

Epifónima, Cirkus Cirkör.

▶ Regi: Tilde Björfors

▶ Medverkande: Lisa Angberg, Kajsa Bohlin, Ashtar Muallen, Karolina Wojtowicz m.fl.

▶ Läs mer här!

»Förkunna seklers sorg, förkunna seklers glädje« står det ovanför Östgötateaterns ingång. Esaias Tegnérs ord är passande när Cirkus Cirkörs Epifónima har urpremiär i Norrköpings gamla teater. Tilde Björfors deklarerar i programbladet att det är dags att omsätta den politiska viljan till handling genom att sätta århundraden av kvinnlig frihetskamp i förgrunden. Måltavlan är så klart på patriarkatet, vars existens inte minst metoo-rörelsen var ett dånande vittnesmål om. Sju kvinnliga cirkusartister klädda i olika nyanser av rosa deltar i denna manifestartade föreställning som äger rum i ett scenrum prytt av ett kryssvalv.

 »Jag kan utan att hemfalla åt överdrifter kalla detta verk feministisk i alla bemärkelser.«

Epifonima Bild Klara G

Lisa Angbergs inledande golvakrobatiknummer väcker också associationer till scenrummet som moderliv när hon till en knakande ljudbild nästan smärtsamt föds fram. Kajsa Bohlin, akrobat och poet, är vår clownliknande ledsagare som leder oss in i kampen genom drastiska växlingar mellan det poetiska och det plakatteatraliska komiska. En riddarrustning figurerar i de båda akterna: både en allusion till Jeanne d’Arc och till patriarkatets bojor, som ju som bekant är det enda vi har att förlora. De sju kropparna är som en enda, tack vare de sömlösa övergångarna mellan numren, men också framför allt tack vare Rebekka Karijords lysande suggestiva musik som accentuerar kvinnors mångröstade kollektiva erfarenhet.

»En riddarrustning figurerar i de båda akterna: både en allusion till Jeanne d’Arc och till patriarkatets bojor, som ju som bekant är det enda vi har att förlora.«

Från poesi till distad rapsång och från Ashtar Muallens vackra tygnummer till Karolina Wojtowicz nagelbitande hårakrobatik: jag kan utan att hemfalla åt överdrifter kalla detta verk feministisk i alla bemärkelser. Om man vill bortse från den ibland överdrivet peppiga tonen så hade sju kvinnliga artisters imponerande fysiska prestationer räckt. Men det här är också scenkonst, och som sceniskt gestaltad feminism levererar den också. 

 

Loretto Villalobos är frilanskritiker.

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.