Går det att mötas?

Är transpersoners rättigheter en självklar del av den feministiska kampen? Eller ses transpersoners rättigheter som ett hot, ett perspektiv som urvattnar feminismen? Diskussionen är inte ny, men den har dykt upp med full kraft
igen det senaste året. Ottar pratar med aktivister och forskare om vad de anser att konflikten egentligen handlar om.

»Det går att inkludera transpersoner utan att ta bort kvinnor«

Paula Dahlberg 

Intersektionell aktivist som driver Instagramkontot @vardagsrasismen.

Varför är det viktigt att prata om transfrågor inom den feministiska rörelsen?

− Utan transfrågan får vi inte en helhetsbild av det patriarkala förtrycket. Transpersoner som tilldelades könet kvinna vid födseln ses som könsförrädare när de transitionerar, av radikalfeminister. De möts med misstänksamhet, som om de försöker luras, och med det följer en ökad risk att utsättas för våld. Den risken gäller i ännu högre grad transkvinnor, som drabbas av föreställningar om att vara perverterade män som vill stympa sig för att bli kvinnor.

Vi ser en våg av diskussioner kring trans och feminism, internationellt och i Sverige — vad tror du att det beror på?

− I Sverige tog diskussionen riktig fart i och med JK Rowlings uttalande om menstruerare i somras, men jag skulle säga att det har smugit sig på under de senaste tre åren. Jag tror att det hör ihop med en generell konservativ våg i tider av oro. Det finns en tendens att söka trygghet i det svartvita – som att kön endast handlar om spermier och ägg.

Vad blir konsekvensen av den diskussion som förs, främst på sociala medier?

− För oss transpersoner har det en väldigt negativ effekt. De som kritiserar transrörelsens plats inom feminismen låtsas som om de inte alls är emot oss transpersoner. Samtidigt ifrågasätter de transvården och menar att vi behöver terapi för att förstå att vi inte är trans. Det är samma argumentation som vi har sett historiskt kring homosexualitet.

− När det förs diskussioner i feministiska kretsar där det är underförstått att transpersoner lever i en psykologisk vanföreställning, förstärks det lidande som många transpersoner upplever som en följd av fördömande och avståndstagande, i vissa fall från vänner och familj.

Kan du förstå oron kring att den feministiska kampen hotas av en mer flytande definition av kön?

− Nej, jag håller inte med om att man inte kan prata om kategorierna man och kvinna. Om vi tar JK Rowling som exempel så menade hon i en artikel att kvinnor raderats ut i och med begreppet menstruerare, men i den artikeln står det kvinnor OCH menstruerare. Det går att inkludera transpersoner utan att ta bort kvinnor.

Är det möjligt att mötas?

− Jag önskar att de skulle gå, men när utgångspunkten är att vi som är trans inte kan inkluderas, att förtrycket av oss inte räknas, då är det inte möjligt. 

◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼

»Transrörelsen är feministisk. Punkt.«

Signe Bremer Gagnesjö 

Forskare på Genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. Disputerade 2011 med avhandlingen Kroppslinjer: Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering.

Varför är det viktigt att prata om transfrågor inom den feministiska rörelsen?

− Jag vill gärna vända på frågan. Varför skulle det inte vara viktigt? Det handlar om en grupp vars vardag ofta innehåller könsbaserat förtryck – borde det då inte vara självklart att transpersoners och ickebinäras livsvillkor finns med i samtalet om hur det förtrycket kan avskaffas?

− Dessutom skulle jag säga att frågan utgår ifrån att transrörelsen inte redan är en central del av den feministiska rörelsen. Transrörelsen är feministisk. Punkt. Transpersoner har alltid varit en del av feminismen.

Vi ser en våg av diskussioner kring trans och feminism, internationellt och i Sverige — vad tror du att det beror på?

− Det blåser konservativa högervindar. Jag ser tydliga paralleller till den internationella högerpopulistiska så kallade antigenus-rörelsen, där ämnet genusvetenskap demoniseras och där särskilt unga transpersoner används som politiska slagträn. Könskonservativ anti-transfeminism är en mycket olycklig del i detta.

Vad blir konsekvensen av den diskussion som förs, främst på sociala medier?

− Vi förlorar många oerhört viktiga röster som kanske ägnat hela sina liv åt den feministiska rörelsen och som plötsligt får erfara att de inte har någon plats. Det blir en form av våldsutövande inom den feministiska rörelsen. Ingen vinner på det.

Kan du förstå oron kring att den feministiska kampen hotas av en mer flytande definition av kön?

− Jag kan förstå att det finns okunskap, men jag har svårt att förstå rädslan. Min ingång i den feministiska kampen är att en kan utsättas för könsbaserat förtryck oavsett kön. Det måste inte utgå från de två kategorierna man och kvinna. Att hävda att det exempelvis inte går att driva transkvinnors utsatthet för våld som en feministisk fråga därför att så många ciskvinnor utsätts för våld, är en motsättning som inte borde finnas.

Är det möjligt att mötas?

− Då måste man ha en annan ingång. Det går inte att säga att någon inte finns om man vill ha ett öppet samtal om viktiga feministiska frågor. Jag upplever inte att reaktionerna från transrättsrörelsen handlar om att radera ut någons existens. Finns cis-kvinnor? Det är inte en fråga som förekommer på kultursidorna.

◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼

»Bägge parter måste rannsaka sin kvinnosyn«

Cissi Wallin 

Författare, poddmakare och radikalfeministisk aktivist.

Varför är det viktigt att prata om transfrågor inom den feministiska rörelsen?

− Jag tycker frågan är felställd. Det som allt fler feminister vill prata om är synen på vad kön är. För mig som radikalfeminist är det strukturella patriarkala förtrycket av kvinnor centralt och det blir svårt att definiera om vi inte vet vad en kvinna är. Om man jämför med Black Lives Matter så drivs den kampen utifrån en analys av gemensamma faktorer för rasifierade. Det är en diskussion vi feminister behöver föra utifrån vad som förenar kvinnor.

Vi ser en våg av diskussioner kring trans och feminism, internationellt och i Sverige — vad tror du att det beror på?

− Jag har varit aktiv som feminist på nätet i ungefär tio år och sett hur man som kvinna och feminist blir mer och mer problematiserad för att man pratar om abort, mens eller sexism som kvinnofrågor. Det »polisandet« har skapat en irritation som imploderat i ett identitetspolitiskt kaos. Vi är många feminister – även en del transkvinnor – som känner att vi inte får prata om vårt förtryck utan att ta hänsyn till andra förtrycksgrunder. Då vattnar vi ur feminismen.

− Det är ohederligt att hävda att kritiken kring definitionen av kön går ut på att en massa feminister hatar transpersoner.

Vad blir konsekvensen av den diskussion som förs, främst på sociala medier?

− Det är svårt att diskutera på sociala medier. Det finns en kultur av att vilja sätta dit varandra. Jag vill hellre ta samtalet i poddform, som i vår podd Wallin & Drougge där vi har intervjuat en transman och kommer att ha med en transkvinna och en ickebinär person. Jag tror att det är lättare att nå förståelse när man hör varandras röster. Det blir inte samma demonisering.

Vad tänker du om den ilska och oro som debatten väcker hos transpersoner och inom transrörelsen?

− Jag förstår inte vad rädslan består i. Det mördas en kvinna varannan vecka. Det mördas inte en transperson varannan vecka. Transpersoner har högre självmordsstatistik, men det beror inte på elaka feminister, utan på psykisk ohälsa. Att faran skulle komma från feministiskt håll är en halmgubbe.

Är det möjligt att mötas?

− Jag tror att vi ska fundera på varför det är främst transkvinnor som hörs och »polisar« medan transmännen är ganska tysta. För mig är det ett tecken på en patriarkal strömning. Precis som vi har internaliserat kvinnohat i den feministiska rörelsen finns det inom transrörelsen. Bägge parter måste först rannsaka sin egen kvinnosyn.

◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼

»Det är en politisk stridslinje som också är väldigt kroppslig«

Lena Martinsson

Professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet.

Varför är det viktigt att prata om transfrågor inom den feministiska rörelsen?

− Att utmana gränser för vad kön är och ska vara, och att möjliggöra för flera olika sätt att leva som könsvarelse, har en självklar plats i den feministiska rörelsen. Transfrågan ligger helt i linje med en feministisk tradition som handlar om att ifrågasätta stabila och givna principer och regler för hur vi ska leva.

Vi ser en våg av diskussioner kring just trans och feminism, internationellt och i Sverige — vad tror du att det beror på?

− Jag ser ju att det sker en ökad polarisering, men varför det händer just nu vet jag inte. Däremot tycker jag att det är intressant att den här föreställningen om två stabila kön drivs samtidigt av både konservativa radikalfeminister och företrädare för anti-genusrörelsen. Det är värt att fundera över.

Vad blir konsekvensen av den diskussion som förs, främst på sociala medier?

− Det är viktigt att lyfta fram att det är många som skadas i den här diskussionen. Det är en politisk stridslinje som också är väldigt kroppslig och som får direkta konsekvenser för människor vars existens inte erkänns.

− För den feministiska rörelsen i stort hade det troligen varit bra om kampen istället inriktats på att gå emot uppenbar antifeminism och transfobi. Men detta är en bred rörelse och det har alltid funnits olika strider och riktningar inom feminismen.

Kan du förstå oron kring att den feministiska kampen hotas av en mer flytande definition av kön?

− Om man grundar sin kamp på att det bara finns de kvinnor och de män vars tillskrivna kön vid födseln överensstämmer med könsidentiteten och att det är tillhörighet till den stabila kvinnogruppen som är avgörande för att få vara med i rörelsen, då kan jag förstå att man uppfattar det som ett hot. Det är en fråga om analys, hur man förstår kropp, identitet och kön. Men det är en analys som exkluderar en grupp som är viktig för den feministiska kampen.

Är det möjligt att mötas?

− Kanske är det inte det som är det viktiga? Här menar jag att det kan vara viktigt att visa att det finns olika former av feminismer. Stora delar av den feministiska rörelsen fortsätter att utmana normer om binära kön. Det görs överallt, vid köksbord, på arbetsplatser, i politiken, på skolgårdar.

Illustration: Ella Jax

TRE NEDSLAG I DEBATTEN 2020

▶ I maj skrev Cissi Wallin en krönika i Expressen där hon varnade för en urvattnad feminism, bland annat som en följd av att »(…) transfrågan har mer och mer börjat definiera kvinnokamp«. I en replik i tidningen QX skrev Andrés Esteche Caratte att patriarkatet sitter »(…) i samma båt som kapitalet, rasismen, homo- och transfobin och funkisfobin (…)« och menade att »Cissis transfobi gynnar inte fajten mot patriarkatet«.

▶ Några veckor senare publicerade den brittiska författaren JK Rowling ett inlägg på Twitter där hon raljerade över att begreppet menstruerare (och inte kvinna) användes i en artikel om mens. Kritiken och ilskan exploderade på sociala medier. Rowling kallades transfob och TERF (transexkluderande radikalfeminist) men fick också gott om stöd.

▶ I september intervjuades den queerfeministiska filosofen Judith Butler i brittiska New Statesman och sa då bland annat att hon med sorg såg den radikalfeministiska rörelsen förvandlas till en kampanj där transpersoner framställs som sjuka och onormala, och manade till motstånd mot detta.

 

◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼


Text Anna Dahlqvist

Illustration Ella Jax

 

Ur nummer: