Hbtq-rörelsen saknar klassperspektiv

Sigrid Aliki om varför boken Stärnfamiljejuridik missar klassperspektivet, varför arbetsrätt är en hbtq-fråga, och hur det gick till när hbtq-rörelsen gick från revolutionär kamp till ett medelklassprojekt.

Ibland sägs det att lagstiftning har så kallad »normerande effekt«. Det betyder att det som är lagligt också efter ett tag blir det som framstår som normalt eller eftersträvansvärt i ett samhälle. Exempelvis har den »normerande effekten« varit ett argument för att införa samtyckeslagstiftning i Sverige. Det har sagts att samtycke i lagen kommer bidra till att skapa en norm om att samtycke är en förutsättning för sex. 

»Personer som saknar privategendom är gifta i betydligt mindre utsträckning. De saknar helt enkelt anledning.«

Familjerätten, lagar om bland annat äktenskap, arv och föräldraskap, är i hög grad ett system med sådan normerande effekt. Familjerättens hela utgångspunkt är i grunden att skydda äganderätten och privategendomen och behålla den inom den biologiska familjen. Och det färgar av sig. Det är bland annat därför det kan vara så svårt att berätta om en sprucken familj. Skammen som delvis kommer ur att inte ha något värt att skydda. Oavsett om en var egendomslös eller inte så är detta narrativet, och det går också åt andra hållet.

Juristen och transaktivisten Dean Spade har i artikeln Marriage Will Never Set Us Free skrivit att personer som saknar privategendom är gifta i betydligt mindre utsträckning. De saknar helt enkelt anledning. Det finns varken något att skydda i en nutid, eller något att ge i arv till en framtid.

»Döda queers förnekades sin historia, efterlevande vänner och partners förnekades den de älskat och levt med, enbart för att familjerätten inte erkände dem.«

Att bli erkänd av lagstiftningen har också länge varit en stor del av den synliga hbtq-rörelsens organiserade kamp (alldeles särskilt i Sverige där individens frigörelse har gått genom staten snarare än i polemik med den). Det är inte konstigt. Möjligheten att skydda sina relationer rättsligt är viktig. Se bara de många exemplen på hur det var under de hiv och aids-drabbade 1980- och 90-talen då biologiska familjemedlemmar använde sin självklara förstahandsrätt till de avlidna som familjejuridiken gav dem, för att utradera relationer som var förknippad med skam. Döda queers förnekades sin historia, efterlevande vänner och partners förnekades den de älskat och levt med, enbart för att familjerätten inte erkände dem.

En annan viktig rättslig seger har handlat om tvångssteriliseringarna av transpersoner – som var lagliga fram till 2013 och som till slut fälldes av hbtq-rörelsen och juristen Kerstin Burman tillsammans. Formell legalisering av en rättighet är ibland en fråga om liv och död.

»Formell legalisering av en rättighet är ibland en fråga om liv och död.«

Det är nog därför det är lite nedslående att läsa den relativt nyutkomna boken Stjärnfamiljejuridik. Det är den första bok i kritisk familjerätt som getts ut, och ambitionen är hög: »Svensk familjelagstiftning ur ett normkritiskt perspektiv«. Det är en på många sätt efterlängtad, tillgänglig och användbar bok som tar sig an många av de frågor där hbtq-personers liv och familjekonstellationer fortfarande inte erkänns av lagstiftningen. Barn med fler än två föräldrar lämnas exempelvis fortfarande delvis rättslösa.

 

Stjärnfamiljejuridik behandlar ingående de flesta familjeformer som existerar idag i Sverige, och föreslår möjliga lösningar för dem att skapa rättsligt skydd för sig själva. Dessutom klär den elegant av de normer kring exempelvis monogami och entydig könsidentitet som fortfarande präglar lagstiftningen.

 »Boken klär elegant av de normer kring exempelvis monogami och entydig könsidentitet som fortfarande präglar lagstiftningen.«

 

Men trots bokens många kvalitéer kan jag inte låta bli att läsa det den utelämnar som en omskrivning för det som även stora delar av hbtq-rörelsen behandlat styvmoderligt. I det kapitel som explicit ska belysa normer står: »Vi diskuterar framförallt sambanden mellan familjejuridik och normer för sexuell läggning och könsidentitet, för jämställdhet mellan kvinnor och män, för funktionsförmåga samt mellan vuxna och barn. Vi avslutar med några övergripande reflektioner kring etnicitet, religion, klass och socioekonomisk grupp«.

Klass och ras är ofta något som det räcker med en »övergripande reflektion« för att kunna beta av, inte bara i hbtq-rörelsen. Men det är förknippat med en större sorg när det görs i ett rum som ska präglas av kamp och solidariet. Att rörelsen är präglad av samma rasistiska strukturer som det samhälle den verkar i vittnar behovet av separatistiska grupper som Black Coffee HBTQ och IPOC (intersectional people of color) om. 

»Det är som att folk får behov av att tävla i elände när klass kommer på tal; vi hade också ont om pengar (fast vi bodde i hus, hade bil, böcker och åkte på semester, och jag red ändå)«.

Men klass då? Klass är stundtals svårt att definiera. Speciellt eftersom de platser där det ska formuleras ofta befolkas av personer som antingen fötts in i eller klassrest sig till en medelklassposition, och kanske först där fått syn på strukturerna. Författaren Susanna Alakoski skriver i boken April i Anhörigsverige: »Som vanligt nervöst i rummet när klass diskuteras. Det är som att folk får behov av att tävla i elände när klass kommer på tal; vi hade också ont om pengar (fast vi bodde i hus, hade bil, böcker och åkte på semester, och jag red ändå)«.

Ofta blir samtalet om klass en soppa där materiella faktorer som trygga anställningar, bostad och sparkapital blandas ihop med kulturellt kapital som utbildningars längd eller antal referenser till akademiska texter. Vissa vill hävda att medelklassen inte ens finns. Själv tar jag mig friheten att konstatera att den verkligen existerar, och dessutom att den till stor del har formulerat hbtq-rörelsens stridsfrågor, till men för andra.

»Om du däremot kommer ur arbetar- eller underklassen och lever som Birgitta Stenberg är det ingen merit att ha legat med för många.«

Jag antar att det är just den relativa närheten till normalitet och egendom, som gör att hbtq-personer ut medelklassen kan se det som det största problemet att de på grund av (framförallt) biologiska hinder inte kan skapa den kärnfamilj som är ett av de tydligaste tecknen på välstånd. Och att det också är därför det har utvecklats en välartikulerad och träffsäker kritik av just normer kring sexualitet och familj, samt – paradoxalt nog – också normbrottet som ideal.

För om du är exempelvis Birgitta Stenberg, med högborgerlig bakgrund, gymnasiestudier i Paris och ett antal utgivna böcker i ryggsäcken, kan du förstås prata vitt och brett om dina älskare som också kan vara hur många som helst. I förbifarten kasta in att »de var ju konstnärer och bohemer«. Inte heller behöver du skapa några familjebildningar av rent materiella skäl. Om du däremot kommer ur arbetar- eller underklassen och lever som Birgitta Stenberg är det ingen merit att ha legat med för många. Speciellt inte om det blir barn. Då är du ingen ikon utan kanske istället svensk hederskulturs mest föraktliga figur: Den ensamstående mamman.

 

Bokens tilltal svajar på målet när den ska kritisera normer kring ras och klass. Klassanalysen upptar en sida av bokens totalt 380, trots att klasstillhörigheten, snarare än sexualiteten, ofta är det som avgör tillgången till juridisk hjälp även för hbtq-personer. »De lägre samhällsklasserna har mer sällan ekonomi eller bostad som anses värd att skriva avtal kring, än mindre ekonomi eller kontakter att anlita jurister. I dessa klasser kan det både finnas ett större motstånd mot juristers elitistiska kultur och motsatta tendenser att sätta jurister på piedestal och lita på allt de säger«, skriver författarna.

En annan vinkel hade kunnat vara att konstatera att juridiska regler i praktiken sällan är till för att skydda de allra svagaste, och att arbetar- och underklassens skepsis mot jurister kommer ur en levd erfarenhet av att dessa oftast bevakar de mer besuttnas intressen.

 

Kampen för att lagar ska omfatta också hbtq-personer är som sagt viktig. Om det finns ett rättssystem, måste målet vara att det ska inkludera alla människor och behandla dem så rättvist det går. Men för att rörelsen inte ska stagnera, i en fascistisk tid där vår röst behövs, krävs faktiskt mer än så. Likaså om rörelsen ska vara en levbar plats för andra än medelklassen. Filmen Pride som kom för två år sen och som baseras på en verklig händelse, kan tjäna som exempel. Kulturarbetande hbtq-aktivister ur innerstadens medelklass försökte stötta strejkande gruvarbetare i Wales på 80-talet, och fick kämpa hårt för arbetarnas förtroende. Men aktivisterna samlade in tusentals pund till arbetarnas strejkkassa, och i gengäld fylldes prideparaderna i Storbritannien de följande åren av framförallt gruvarbetares fackliga organisationer.

»Kulturarbetande hbtq-aktivister ur innerstadens medelklass försökte stötta strejkande gruvarbetare i Wales.«

Kanske kan vi börja formulera kampen för arbetsrätt och socialförsäkringar som en hbtq-fråga, på samma sätt som börjat göras med asylrätten, eller kräva verklig omfördelning av tillgångar snarare än de redan relativt privilegierades skydd av dem. Det vore inte så främmande som det låter. Hbtq-personer är ju oftare i behov av samhällets skyddsnät eftersom många saknar sina uppväxtsfamiljers ekonomiska och sociala stöd. Oavsett vad är det viktigt att se till att de rättsliga behoven formuleras av de hbtq-personer som är i störst behov av rättsligt skydd, och att inse att det för många är klasstillhörighet och/eller rasifiering snarare än sexualitet som är avgörande för hur livet gestaltar sig.

Och det gäller även familjebildningen.

 

Sigrid Aliki

Kriminalvårdare, frilansskribent och nyexaminerad jurist.

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!