Hellre döden än att slicka fitta

»Det är min klitoris, inte sfinxen.« Jo, jag vet att det finns en miljard nya tv-serier, men jag ser om Sex and the city istället. I säsong två fejkar Miranda orgasm med en läkare som har rätt dålig koll på anatomi.

Och han är inte ensam. I en amerikansk studie som snurrat omkring i medierna svarade 65 procent av kvinnorna att de nästan alltid får orgasm vid heterosex, medan motsvarande sifra för män var 95 procent. När Miranda till slut tröttnar och berättar att hon aldrig kommit tillsammans med läkaren så undrar han om hon har någon sjukdom.

»Så kryper det chockartade fram: Hon kan få orgasm, bara inte på »det vanliga sättet«. Det vanliga sättet är kuken-i-fittan-sex.«

Denna tendens till medikalisering av dåligt sex är inget unikt. I ett avsnitt av Februaripodden diskuterar komikerna Ola Söderholm och Jonathan Unge läkemedelsindustrins roll i att få fram diagnoser som »kvinnlig sexuell dysfunktion«. De spelar upp ett klipp från en dokumentär där en amerikansk kvinna har opererat in elektroder i ryggraden (!) för att kunna få orgasm. Så kryper det chockartade fram: Hon kan få orgasm, bara inte på »det vanliga sättet«. Det vanliga sättet är kuken-i-fittan-sex.

»Ända sedan hon låg med en man första gången, har hon undrat varför män exploderar i det orgastiska ögonblicket, men inte hon.

Detta orgasmglapp utgör alltså en återkommande poäng i konst och populärkultur. Bredvid den uttalade fejktematiken i romantiska komedier som När Harry mötte Sally och sitcoms som Seinfeld görs inte sällan allmänna poänger utifrån ett slags sanning om att det per definition är svårt för de som har fitta att komma. Deras kroppar är så oerhört komplicerade och svåra att tyda och behaga. Som sfinxen ungefär.

Ibland blir bristen på sexuell utlösning en gestaltning av feministisk insikt, som i Marianne Lindberg De Geers självbiografiska roman På drift. Det är sextiotal, och huvudpersonen Mona är ihop med en härlig konstnär: »Ända sedan hon låg med en man första gången, har hon undrat varför män exploderar i det orgastiska ögonblicket, men inte hon. Mona brukar ge ifrån sig liknande läten, liksom för att trösta Ragnar i det ögonblick som tycks honom både smärtsamt och skönt«. I Agneta Pleijels Spådomen – en flickas memoarer, skriver berättar jaget att hon mest av allt vill tre saker: »Bli fri, skriva, få orgasm«.

»Många tror att det finns ett ›vanligt sätt‹ att ha heterosex på, eftersom en typ av gestaltning är så dominerande i mainstreamkulturen.«

Kanske är det inte så konstigt att många tror att det finns ett »vanligt sätt« att ha heterosex på, eftersom en typ av gestaltning är så dominerande i mainstreamkulturen. »Titta, han klättrar bara upp på henne – och så kommer hon«, utbrister Miranda upprört framför tv-rutan i Sex and the city. Klittan står helt enkelt sällan i centrum i skildringar av sex. Det finns undantag, som Friends with benefits, Monster’s ball och Blue valentine – och kanske börjar de bli vanligare. Men ganska ofta ser det ut som skådespelaren Greta Gerwig beskrivit saken: Tjejen har bh på sig och man ser när han kommer in i henne eftersom hon böjer ryggen bakåt och säger »uhhh«.

Men denna ovilja till att gestalta annat än penetrationssex är mer än bara tröttsamt och slappt – det kan också få stora dramaturgiska konsekvenser. Vilhelm Mobergs romansvit om migrationen till Amerika är ett av den svenska litteraturens centrala verk och tycks ständigt aktuell; i höst är Utvandrarna dragplåster på Göteborgs stadsteater.

»En berättelse om att ligga – och om ett kvinnoliv utan preventivmedel.«

Det är ett storslaget epos om att söka lyckan i ett nytt land, men också en berättelse om att ligga – och om ett kvinnoliv utan preventivmedel. Om de låter bli varandra så »blev dä int‹ fler«, som Kristina säger till Karl Oskar, innan han rör vid hennes bröstvårtor och hon öppnar sig »som en snäcka«.

Hennes begär beskrivs som lika stort som hans, till och med när hon i sista boken är så förstörd av ständiga graviditeter att doktorn varnar – nästa gång blir den sista. Men efter tre månader av skilda sovrum är det hon som får nog och dyker upp vid hans säng: »Här har du mej igen!« Snart står Karl Oskar och hyvlar på Kristinas kista.

Hur ska man egentligen tolka det här? Som bilden av enkla 1800-talsmänniskor som inte kunde föreställa sig något annat sätt att ligga på? Eller som att Vilhelm Moberg inte kunde det? Budskapet är hur som helst tydligt: Hellre döden än att slicka lite fitta.

Kristina Lindquist är frilansskribent och tidigare chefredaktör för Ottar.

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!