Heteronormativ hedersdebatt

Alán Ali om att killars utsatthet inom hedersnormen ofta förminskas och glöms bort i debatten.

»När en tjej tvingas in ett äktenskap mot sin vilja så finns det trots allt en chans för henne att hitta kärleken med mannen hon blir gift med, skaffa familj och leva ett bra liv. Men när jag som homosexuell kille också tvingas till att gifta mig heterosexuellt är det omöjligt att skapa ett liv då jag inte tänder på kvinnor!«. 

Det sa en ung kille med sorg i blicken till mig efter en av mina första föreläsningar om hedersnormer 2007, strax efter att jag rekryterats till Elektra Sharaf Hjältar på Fryshuset i Malmö. Mitt uppdrag, förutom att upplysa och utbilda om ämnet, var att arbeta med killars attityder för att försöka få dem att ta avstånd från hederskultur eftersom de – killarna – ansågs vara ett verktyg i förtrycket mot kvinnor och flickor. Synen på unga killar som levde i hederskontext var att pojkarna fungerade som kollektivets förlängda arm och även användes för att vara utförare av olika sorters psykiska och fysiska bestraffningar, mord inkluderat. Med andra ord var ambitionen med mitt jobb att killarna skulle upplysas om och förmås att överge förövarrollen. 

»Synen var att pojkarna fungerade som kollektivets förlängda arm och även användes för att vara utförare av olika sorters psykiska och fysiska bestraffningar, mord inkluderat.»

Det bedömdes dessutom att killar, med fördel av sin könstillhörighet, hade större chans att förändra kollektivets hedersnormer och regler då de inte levde med samma begränsningar som sina systrar och kvinnliga släktingar. Jag minns att snacket gick ungefär »killarna får ju knulla runt tills det är dags för dem att stadga sig, då tar de en tjej från hemlandet«. 

Trots att jag vid det laget hade arbetat cirka tio år med sexualupplysning som RFSU-informatör var även jag blind för hur stark den heteronormativa synen på hedersrelaterat våld och förtryck är. För att inte tala om den tudelade synen där tjejer alltid är offer, och killar alltid förövare. 

Hur kunde det ha blivit så? Efter de uppmärksammade morden på Pela Atrushi 1999 och Fadime Sahindal 2002 skakades samhället i dess grundvalar, och debatten väcktes på allvar. Från civilsamhället till riksdagen – alla började involveras i den heta debatten om heder. 

»Även jag var blind för hur stark den heteronormativa synen på hedersrelaterat våld och förtryck är.«

2006 dömdes en hel familj för mordet på en 19-årig dotter som mördats på öppen gata i danska Slagelse av sin 29-årige bror. I samma veva stod en annan familj inför rätta för ett misstänkt hedersmord i svenska Högsby på en 20-årig man som blivit förälskad i och gift sig med familjens 16-åriga dotter. I Högsbyfallet dömdes endast flickans 17-årige bror som tagit på sig skulden, trots att det fanns bevis som pekade på att fler familjemedlemmar deltagit i brottet. Det fallet bröt mot den tidigare uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare, och därefter sattes pojkars roll inom hederskulturen i ett bredare perspektiv i debatten. 

Tidigare under mina år som föreläsare kring hedersfrågor har jag ofta gjort ansatser till att lyfta »killperspektivet«, dock utan större framgång eftersom intresset och fokus (med all rätt) låg på tjejers villkor. De är de som är mest begränsade av hederskulturen i dess alla perspektiv, det är inget jag försöker tala emot. Däremot är det viktigt att nyansera. Det är tragiskt att vårt samhälle fortfarande resonerar att »killar är starkare än tjejer« och inte behöver lika mycket skydd. 

»Killarna får ju knulla runt tills det är dags för dem att stadga sig, då tar de en tjej från hemlandet.« 

När vi pratar om tvångsäktenskap tar vi inte hänsyn till att kanske även killen gifts bort mot sin vilja. Att killar inom hedersnormen föds in i en »förövarroll« och tvingas leva efter patriarkala ideal i en traditionell familjehierarki med starka förväntningar på att bevara familjens anseende, glöms ofta bort i debatten. Är det inte att vara i offerposition om du mot din vilja manipuleras eller tvingas till våld mot en närstående? Visst nämns killars utsatthet då och då men enligt min erfarenhet på tok för lite i jämförelse. Bara det faktum att det knappt finns några skyddade boenden för killar och män som är utsatta för våld i nära relationer, säger en hel del om bristerna. 

Enligt Brottsofferjouren är 13 procent av de som söker sig skyddade boenden män som är utsatta för våld i en nära relation. Den siffran hade kunnat vara mycket högre om samhället hade erkänt killars utsatthet, vigt resurser åt skydd och upplysning riktad till killar om deras rätt att få känna känslor och vara svaga, gett dem verktyg att kliva ur machoidealet och våga erkänna och anmäla när de är utsatta för våld, oavsett om det gäller hedersnormer eller partnervåld. 

 

Alán Ali

Verksamhetsansvarig på Fryshuset Elektra i Malmö. E-post alan.ali@fryshuset.se

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!