Abortdemo.jpg

Demonstration för aborträtten i Dublin september 2014. Fotograf Paula Geraghty.
Demonstration för aborträtten i Dublin september 2014. Fotograf Paula Geraghty.

Historisk folkomröstning på Irland

Den 25 maj får irländarna chansen att rösta bort abortförbudet i landet. Men även om det blir en seger för aborträttsaktivisterna väntar en fortsatt kamp mot stigma och för tillgång till abort i praktiken. »Samvetsklausuler kan vi inte komma ifrån«, säger forskaren och aktivisten Máiréad Enright.

»Jag kan inte låta bli att undra vad vi skulle ha gjort om vi inte haft en grannö som hjälpt oss att blunda. Och ibland är att blunda samma sak som att vända ryggen till.«

Det var som om tiden stod stilla när Irlands hälsovårdsminister, Simon Harris, inledde debatten om det åttonde tillägget i grundlagen den 17 januari i år. Tillägget från 1983 ger ett foster samma rätt till liv som en gravid person och gör därmed abort olagligt på Irland, om det inte finns en allvarlig risk för den gravidas liv. Att göra eller utföra abort är i dag straffbart med upp till 14 års fängelse.

Fyra månader efter debatten får nu det irländska folket chansen att rösta för förändring, i en folkomröstning den 25 maj. Den parlamentskommitté som utrett frågan rekommenderar total avkriminalisering och fri abort upp till vecka 12 samt vid livshotande fosterskador eller då graviditeten är en risk för den gravidas liv eller hälsa, dock inte efter att fostret anses livsdugligt.

 »Aborträttsaktivister har argumenterat såhär i flera år, men under de senaste åren har vi fått utrymme att göra det i det offentliga rummet lite mer.«

   Simon Harris.
Simon Harris.

Hälsovårdsministern fortsatte sitt tal med en metafor om en spegel som visar ett förflutet vi inte vill se: Ett förflutet med fuktiga, kalla Magdalenahem (institutioner som drevs av katolska nunnor där unga kvinnor som bröt mot samhällets normer, till exempel om de haft sex eller blivit våldtagna, spärrades in under slavliknande förhållanden) och en kultur av tystnad. »Alla dessa saker hänger ihop. De hänger ihop genom hur vi som land har behandlat kvinnor, särskilt gravida kvinnor«, konstaterade Simon Harris.

Máiréad Enright är lektor vid University of Birmingham med fokus på feministiska juridiska studier samt lag och religion. Hon är medförfattare till ett flertal akademiska artiklar och en bok om reproduktiv hälsa på Irland.

– Det här är inget nytt, säger hon om hälsoministerns uttalande. Aborträttsaktivister har argumenterat såhär i flera år, men under de senaste åren har vi fått utrymme att göra det i det offentliga rummet lite mer. Folk har fått tid att smälta det.

 

Sedan 1990-talet, då två tillägg i lagen gav gravida rätt att resa för abort samt rätt till information om abort i andra länder, har det rått ett slags censur, säger Máiréad Enright, och man har inte pratat om abort utöver moraliserande diskussioner i klassrummen.

– När folk blir informerade ändrar de uppfattning. Jag vill inte kalla det ett kulturskifte, för det är det inte. Det är inte som att irländare har anlag för att tolerera att kvinnor får lida. Men det krävs en ihållande, långvarig debatt.

Personliga berättelser har varit avgörande, menar Máiréad Enright och nämner Savita Halappanavar som dog 2012 på grund av blodförgiftning efter att ha nekats abortvård då det döende fostret fortfarande hade hjärtslag.

– Vi har fått höra en mängd olika röster och komplexa berättelser om abort. Det hårda grundarbetet har gjorts av aktivister med återkommande demonstrationer och utlämnande berättelser, ibland till en oerhört stor personlig kostnad.

 »Det handlade inte om en rädsla för lagen, utan de var etiskt motiverade och rent äcklade av tanken på abort.«

Politiskt sett ser Máiréad Enright en rejäl förändring på kort tid.

– Läs transkriptioner från parlamentskommittén 2001, där är det i princip bara en psykolog som inte är helt och fullt abortmotståndare. Det handlade inte om en rädsla för lagen, utan de var etiskt motiverade och rent äcklade av tanken på abort. Språket har förändrats något otroligt sedan dess, liksom den etiska kärnan i diskussionen – kanske delvis på grund av att kyrkans position försvagats och att religion inte längre spelar in när det gäller lagstiftning. Skillnaden i språket är väldigt tydlig när man jämför med parlamentskommittén nu i år.

   Máiréad Enright
Máiréad Enright.

Ironiskt nog tror hon att Labours fall i det senaste valet bidragit till förändringen. Labour, ett socialdemokratiskt parti, var under en tid det tredje största partiet, men de förlorade sin trovärdighet när de bildade regering med liberalkonservativa, kristdemokratiska Fine Gael 2011 och tvingades kompromissa med många av sina grundprinciper.

När de två stora högerpartierna, Fine Gael och Fianna Fáil, tvingades bilda koalitionsregering i brist på andra alternativ efter att Labour i princip försvunnit, fick några få politiker på vänsterkanten mer utrymme i debatten. Oppositionen blev mer radikal, och så även debatten om reproduktiv hälsa.

 

Långt tidigare hade också den katolska kyrkans auktoritära position urvattnats, mycket på grund av avslöjanden om systematiska sexuella övergrepp mot barn och allt från tvångsadoption till dödlig undernäring på Magdalenahemmen.

– Vi har inte varit så bra på att hantera vår institutionella historia, men alla dessa utredningar på sistone har gett oss en förståelse för vår historia. Den är plötsligt en del av det kollektiva medvetandet, säger Máiréad Enright.

»Det finns en allmän förståelse kring att det här inte har varit ett bra land för kvinnor, och det här är den sista striden.«

Hon nämner folkomröstningen om samkönade äktenskap som gick igenom för snart tre år sedan – en röst för ett nytt, mer empatiskt Irland, tror hon. En röst som förkastar kyrkan och anammar personlig frihet och nya sätt att uttrycka kärlek inom familjen.

– Ett upphävande av åttonde tillägget handlar inte bara om abort. En folkomröstning är ett av få tillfällen då regeringen låter folket uttrycka grundläggande värderingar, och vi kommer att höra mycket om kvinnor, om historien.

Att allt detta hänger ihop, som hälsovårdsministern sade, håller hon alltså med om.

– Det finns en allmän förståelse kring att det här inte har varit ett bra land för kvinnor, och det här är den sista striden.

 

Det är en förståelse som Inga Wojcik, doktorand vid Dublin City University och medlem i Dziewuchy Dziewuchom Irlandia (den irländska grenen av en polsk gräsrotsrörelse som uppstod i reaktion mot de senare årens ihärdiga arbete för fullständigt abortförbud) inte ser mycket av i sitt hemland Polen.

Där hade kyrkan en avgörande roll i kommunismens fall och ses fortfarande som något av nationens räddare och sammanhållande kraft. I Polen är abort endast tillåtet vid våldtäkt, allvarliga fosterskador eller risk för den gravidas liv och hälsa.  

– Kyrkans roll är fortfarande stark, och språket i Polen är väldigt underutvecklat. Man pratar om mammor, inte kvinnor, om barn och inte foster. Man säger att man ›begår‹ abort.

Inga Wojcik. Bild: Jacub Kanda.
Inga Wojcik. Bild: Jacub Kanda.

 

Svarta strejken 2016, en landsomfattande masstrejk mot ett nytt lagförslag för totalt abortförbud, hjälpte dock en del, förklarar Inga Wojcik, som tycker sig se liknande effekter som en följd av envist demonstrerande på gatorna på Irland och i Polen, om än i mer långsam takt på hennes hemmaplan.

– Somliga säger att strejken var för radikal och avskräckande för många, men den hade en positiv inverkan på folks attityder. Det är lättare att prata om det nu, och nyligen hade en stor kvinnotidning ett omslag med rubriken ›Abort är OK‹.

Nu är ännu ett förslag om åtstramningar av abortlagen i Polen aktuellt. Inga Wojcik vågar inte gissa hur det kommer att gå, men vidhåller att det nya lagförslaget är ett tydligt tecken på hur mycket makt kyrkan fortfarande har.

– Samtidigt är stödet för strejken väldigt starkt, och en sak är säker: Kvinnorna i Polen kommer inte att ge upp utan en hård kamp.

»Irländska läkare har utbildats under en regim där abort var en sista utväg och sågs som moraliskt betungande.« 

På Irland ser det ljust ut, åtminstone om man ska tro på de senaste opinionsundersökningarna. Tidigare i år visade en undersökning av Irish Times/MRBI att 56 procent stödjer regeringens förslag till lagstiftning, medan 29 procent tänker rösta nej och 15 procent  är osäkra. Men kampen är långt ifrån över, enligt Máiréad Enright.

– Irländska läkare har utbildats under en regim där abort var en sista utväg och sågs som moraliskt betungande. Det kommer ta lång tid att normalisera det, och ännu längre tid för kvinnor att känna sig trygga när de söker abortvård. Det handlar om tillgång, säkerhet, stigma. En samvetsklausul kan vi inte komma ifrån, men skyldigheten att hänvisa en patient till en annan läkare kan och bör upprätthållas.

»Abortresor kommer fortfarande äga rum, från landsbygden till Dublin, från norra Irland till södra.«

I Simon Harris tal den där dagen lät det som om det finns en genuin politisk vilja. Det var som att läsa direkt ur aborträttsaktivisternas flygblad, om ett personligt beslut som behöver offentligt stöd, om vanliga kvinnor, om abort som vardag på den irländska ön. Alla dessa plakat, alla tusentals fötter som demonstrerat i åratal, alla slagord som ekat genom Dublins gator – har de gjort avtryck till slut?

Máiréad Enright är hoppfull, men realistisk.

– Abortresor kommer fortfarande äga rum, från landsbygden till Dublin, från norra Irland till södra. Vi kommer att få en ny roll i att erbjuda soffan till de som reser hit, och vi kommer att fortsätta demonstrera i många år.

Hon skrattar.

– Tänk om vi inte behövde demonstrera mer. Vad skulle vi göra då?

 

Linnea Dunne är bosatt i Dublin och arbetar som frilansande skribent, författare och redaktör.

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk