Ideologiska felslut

Anna-Maria Sörberg ser hur högern försöker stjäla formuleringsprivilegiet i den sexualpolitiska kampen.

Den var visserligen en olaglig aktion, utan tillstånd, när ett 30-tal ockupanter drog in genom entrén på Socialstyrelsens huvudkontor en sensommardag 1979. Det var en protest mot att homosexualitet ännu var en sjukdomsförklaring i diagnosregistret. Polisen som kallades till platsen lät alla demonstranter som efter en stund slog sig ner på golvet i lokalen vara kvar eftersom de »var så stillsamma«. Generaldirektören kom efter en stund ner från sitt kontor. Hon lyssnade till kraven och tillsatte ett par utredningar. Några månader senare var paragrafen struken. Tiden hade äntligen kommit ikapp och ännu ett blad hade skrivits i queerhistorien.

Nu, 35 år senare, sitter jag på Prides partiledardebatt på Kulturhuset i Stockholm tillsammans med ett stort mediauppbåd. Det är självklart att Sveriges samtliga partiledare sluter upp när RFSL bjuder in. Det är också självklart att de inbjudna har ett gott självförtroende när det kommer till hbt-frågorna. Det är ingen het debatt. Här inne är knappast någon för eller emot frågorna som i offentligheten allt oftare kallas rättigheter. Snarare ska det fernissas, talas om olika tillfixningar av reformer, utredningar ska undersöka vidare, det handlar om att skynda mer eller mindre långsamt av det som »återstår« i ett annars så tolerant land. 

»Det finns ett ideologiskt felslut eller något rentav oförskämt i den retoriska stölden från scenen här.«

Folkpartiets Jan Björklund passar på att ta upp aktionen på Socialstyrelsen i slutet av 70-talet. Det är inte första gången som partiet mjölkar den här händelsen. Björklund gör den till själva grundbulten i den liberala idétraditionen. Generaldirektören Barbro Westerholm, några år senare riksdagsledamot för FP, ingår enligt Björklund i en lång och konsekvent tradition där partiet och resten av regeringen gått i bräschen för det reformarbete som Sverige genomgått: »Det var vi som hade de första ledande politikerna i pride-tågen, det var en borgerlig regering som införde registrerat partnerskap och det är den här regeringen som har infört könsneutralt äktenskap«, säger han.

Att skriva historien är del av en politisk kamp. Historien måste ständigt uppdateras liksom nutiden. Men det finns ett ideologiskt felslut eller något rentav oförskämt i den retoriska stölden från scenen här. De som en gång satt på Socialstyrelsens trappa var knappast ett gäng folkpartister. De var del av en frihetlig, löst sammansatt politisk våg med rötter framförallt i en vänster som under 70-talet använde sig av gatorna för demonstrationer och aktioner, som såg till att frigörelseveckorna kom igång och som alla engagerade sig i kampen för de »nya« frihetsfrågorna. Det var socialister, säkert några liberaler, lesbiska feminister och anarkister i en salig blandning. Många befann sig utanför det parlamentariska systemet men de lade grunden för det som vi härinne delvis lever i konsekvenserna av.

Många av dem som deltog i kampen hade säkert fnyst åt Björklunds slutkläm om att vi ska vara stolta över »det hbt-vänliga Sverige, kanske det bästa landet i världen på de här frågorna«. Många var ointresserade av makten, ville hellre se ett omstörtande av den. Men den förhoppning som samlade många handlade om behovet av att göra upp med skammen och ge frågorna större betydelse
i samhället. Vissa gick in i det parlamentariska systemet och deltog i det arbete som under 90-talet ledde till en rad reformer. 

»Många av dem som deltog i kampen hade säkert fnyst åt Björklunds slutkläm om att vi ska vara stolta över »det hbt-vänliga Sverige, kanske det bästa landet i världen på de här frågorna«

Partnerskapslagen (1995) blev första steget i en kedja för det likaberättigande politiska projekt som sen följde. Ett projekt som omfattar giftermål för alla, rätten till barn för samkönade par och ett formulerat diskrimineringsarbete i samhällsinstitutioner, på skolor och arbetsplatser. Resultatet av projektet är ingen enkel sak att analysera, vi lever mitt i det. 

När Jan Björklund på debatten avslutar med: »I dag är bemötandefrågorna viktigast, att bli respekterad för den man är« låter det inte särskilt brännande. Det är snarare ett bevis för hur frågorna i offentligheten allt oftare saknar ett ideologiskt eller idépolitiskt sammanhang. Ett sammanhang som de som satt där på trappan på 70-talet var del av. En kamp där de sexualpolitiska frågorna analyseras som del av något större och som knappast »blir färdigt«, som inte kan reduceras av makten till att handla om synliggörande eller »komma ut-processer« och där avgörande faktorer som en persons klasstillhörighet och/eller hudfärg spelar roll. Så som de alltid gjort.


Anna-Maria Sörberg är journalist och författare

 

Ottar går att beställa här!

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!