vandmoderenklar.jpg

Illustration: Hanna Hernried Forslind
Illustration: Hanna Hernried Forslind

I'm keeping my baby

Är det bara att »skaffa« ett barn? Vilka är förutsättningarna och vilka behöver ens tänka på dem? Natalie Högström om att vara ung mamma och om de privilegier som bygger rum för våra tankar.

Jag blev gravid när jag var 21 år, med en snubbe som jag hade känt i ungefär en månad. Jag valde att behålla barnet. Kanske för att min mamma gav mig ett självförtroende så stort att det inte ens slog mig att jag inte skulle kunna klara av det. Säkert för att jag befann mig på rätt plats, vid rätt historisk tidpunkt, och faktiskt hade ett val. Jag hade möjlighet att avbryta graviditeten eftersom jag bodde i ett land med fri och subventionerad abort, och jag hade möjlighet att behålla barnet. Jag hade inga pengar, men jag behövde inte tänka på om jag skulle ha råd att betala kostnaderna för mödravård och förlossning. Jag behövde inte tänka på att ge upp mina universitetsstudier, eftersom de var avgiftsfria.

Tack vare en utbyggd och subventionerad barnomsorg behövde jag inte tänka på vem som skulle passa barnet när jag pluggade. Jag behövde inte tänka på om jag skulle ha råd att betala skolavgifter och läkarbesök för mitt barn. Jag behövde inte tänka på hur jag skulle klara mig ekonomiskt utan pappan. Jag behövde inte bry mig om vad någon skulle tycka.

»Jag behövde inte tänka på om jag skulle ha råd att betala skolavgifter och läkarbesök för mitt barn.«

Folk tyckte ändå, utan att jag frågade. En tjej som jag pluggade med när jag var gravid kom fram på slutet av kursen och sa att hon hade tänkt, och kommit fram till att jag gjorde rätt.

Många tyckte att jag var den perfekta personen att rabbla upp alla anledningar till att de själva inte ville ha barn för. Många tyckte att det var rimligt att efter några minuters bekantskap be mig berätta om mitt barn var planerat eller inte, om det var självklart för mig att jag skulle skaffa barn, eller om jag var kristen. En del tyckte att jag var »stark«, vilket jag ofta upplevde som ett finare sätt att säga  »vad jobbigt ditt liv måste vara«. Många tyckte att det var »oväntat« att »just jag« hade ett barn.

»Många tyckte att jag var den perfekta personen att rabbla upp alla anledningar till att de själva inte ville ha barn för.«

När jag fick barn gled min feminism och jag ifrån varandra. Feministiska mammor skulle ha jämställda förhållanden och dela lika på allt med pappan. Jag läste i en tidning om hur den föräldralediga pappan skulle komma förbi mammans jobb då och då för att barnet skulle amma. Feministiska mammor skulle inte hamna i någon kvinnofälla där pappan tar sin pappamånad och sticker på barnfri semester. På det progressiva föräldrakooperativet där min dotter gick ett år var en del så jämställda att de inte kallade sig mammor eller pappor, bara föräldrar. Föräldrarna städade en gång var i månaden, jag städade två gånger. Min feminism var kritisk till religion, men den som hjälpte mig och aldrig någonsin dömde mig var min katolska mamma.

Jag relaterade inte till debatten om hur jobbigt det är för kvinnor att ständigt få frågan om de ska skaffa barn snart. Jag tänkte att min feminism måste förstå att livet är mer komplext än att kvinnor belönas när de får barn. Det är när rätt sorts kvinna skaffar barn på rätt sätt, vid rätt ålder och med rätt person. Jag kunde ibland känna ett stick av dåligt samvete inför ofrivilligt barnlösa, som om jag hade fått barn för lätt, utan att ha förtjänat det. Jag var inte den som hade pluggat, jobbat mig upp, skaffat en stabil ekonomi, tappat intresse för uteliv, gift mig, köpt ett hus, längtat. Under andra omständigheter hade jag kanske varit den som hade blivit uppmuntrad att lämna bort sin bebis till det där paret som har allt utom ett alldeles eget barn.

»En tjej som jag pluggade med när jag var gravid kom fram på slutet av kursen och sa att hon hade tänkt, och kommit fram till att jag gjorde rätt.«    

När jag hör folk säga att barn är ett privilegium tänker jag på att privilegier kan tas bort. Vem får skaffa barn? Ska den som oplanerat blir gravid och önskar ha barn kunna räkna med ett visst stöd från samhället för att försörja det? Det sociala skyddsnätet är glesare nu än när jag blev gravid. En miljon svenskar röstade på Sverigedemokraterna, ett parti som vurmar för den heterosexuella kärnfamiljen, vill begränsa aborträtten och lyfta fram adoption som alternativ till abort. Den som saknar reproduktiva rättigheter kan ändå delta på marknaden för reproduktiva tjänster.

 

Det var specifika politiska förutsättningar som gjorde att jag kunde tänka på mitt barn som en möjlighet. Det är specifika politiska förutsättningar som gör att en del måste tänka på barn som en omöjlighet. Bortom reproduktiva rättigheter ligger reproduktiv jämlikhet, där möjligheten att välja inte villkoras av ekonomiska förutsättningar och sociala normer.


 

Natalie Högström är frilansjournalist och lärare.

Illustration Hanna Hernried Forslind

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.